Väggen

Jag skulle kunna springa in i en vägg. Rakt in i en betongmur. Med ögonen öppna, utan att titta bort en enda gång skulle jag kunna rusa rakt in i den. För att försöka nå det som finns bakom.

Ni måste förstå, detta är inte en mur man kan gå runt. Man skulle aldrig kunna klättra över. Den sträckers sig runt hela jorden. Ner i haven, ända ner i botten och längre därtill. Den klättrar i bergskedjorna och överallt är den lika hög. Nämligen precis så hög att man kan klättra över den.

Den väggen springer jag in i. Och det gör ont som fan.

Många människor, de bryr sig inte. Inte om att gå igenom den och inte om att jag står där galen hoppandes springandes in i den. De går längs med muren. Fram. Och tillbaka. De skrattar. De har roligt. De älskar varandra, de älskar med varandra. Njuter av livet och livet är gott mot dem.

Ja, jag njuter jag med. Jag går också längs muren ibland. Pratar med folk. Älskar folk. Älskar med dem kanske inte så mycket som jag skulle vilja. Jag njuter. Men jag går också och letar. Söker efter svaga platser. Provar mig fram, för jag ska komma igenom. För det är på andra sidan det finns.

Det är på andra sidan det finns. Det som är som Gud. Som vi inte vet vad det är. Som vi inte ens vet finns. Ett mål. Kanske inte målet, kanske bara ett steg i rätt riktning. Kanske en besvikelse. Men så länge jag tror kommer jag rusa in i väggen. Och det kommer göra lika jävla ont varenda gång. Lika ont.

Ibland ser jag väggen ge vika. Den rasar inte. Den spricker knappt. Den rubbar sig. Kanske bara en knapp millimeter. Då ser jag. Den är inte helt fast. Det finns något där bakom, hur skulle den annars kunna rubbas. Så jag fortsätter.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det inte längre är så viktigt vad som finns bakom väggen.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det finns något viktigt, men som jag inte längre bryr mig om.

Kanske blir jag äldre och kanske kommer väggen aldrig... Tänk om den aldrig... Så hopplöst allt skulle bli. Så kanske jag ritar upp denna vägg som kanske inte finns. För att jag måste ha den. Utan väggen att rusa in i, utan detta motstånd, utan spänningen. Hur ska jag kunna leva utan?

Min hand. Ta den.

Jag hoppas det finns en mening med mitt liv. Jag hoppas det finns en väldigt speciell mening med mitt liv.

Jag hoppas det finns ett syfte med mitt liv. Ett väldigt speciellt syfte.

Att jag ska göra något bra. Att jag ska göra något gott.

Hur menlös är inte tanken att lämna denna jord en dag utan att ha betytt något. Att inte ha varit något. Kanske många kan leva, kan vara och känna att det som varit viktigt har varit det blotta varandet. Kanske de flesta. Kanske några få. I alla fall inte jag. Jag kan inte.

Det kommer väl inte dyka upp en dag, för det är världen inte så filmatisk. Det är något jag måste hitta, kanske till och med måste jaga. Strävan, det kräver en strävan att finna det. Det.

Det. Hur ska man finna det man inte vet? Fast har man bestämt sig, om man tror att Det är det viktiga i ens liv så är väl strävan den minsta ansträngning man kan företa sig.

Strävan låter inte som ett roligt ord. Lust. Lust är bättre. Jag måste ha lust att hitta det. Det är lusten som kommer leda mig dit. Det är lusten efter Det som visar mig vad Det är.

Och just nu känner jag ingen lust. Inte efter vad jag trodde att detta speciella skulle vara. Allt jag har gjort som har varit en väg mot det speciella och som har lett mig till nuet. För allt detta känner jag ingen som helst lust. Ingen alls.

Är jag då på fel väg eller måste jag bara ta några steg tillbaka för att finna lusten jag tappat?

Eller komplicerar jag bara allt igen, såsom jag gör, såsom jag gjort. Jag tror inte det. För det enkla, den enkla vägen, finns nog inte. Hur skulle något som är så speciellt kunna vara så enkelt? När jag ser det hos andra verkar det så enkelt. Men om jag går djupare ser jag att enkelheten bara är tippen på ett liv av ansträngning.

Om detta är livet jag vill leva. För allt som är framför är inte än. Jag har fortfarande ett val. För varje steg på denna väg finns alltid en korsning. Inte då och då. Utan hela tiden. Nu står jag i en korsning. Igår stod jag där och imorgon kommer jag stå där vilken väg jag än väljer.

Är det då så viktigt vilken väg jag väljer?

Är det?

Snälla ge mig en karta. Snälla ge mig ett råd. Ta mig i handen, inte för alltid, bara för nu. Till nästa korsning. Bara denna bit på vägen.

Ta min hand. Jag lovar att försöka att inte släppa. Jag lovar att försöka att lita. Lita på dig.

Kanske har jag glömt sträcka ut mina armar. Hur ska du då kunna förstå att jag vill ha din hand. Klart du inte kan se. Här är de i alla fall. Här är mina händer. Här är min hand.

Ta den är du snäll. Ta den. Släpp mig sen och så möts vi kanske igen. Men nu vill jag hålla dig i handen, bara för denna stund.

Tills min lust finner mig igen.

Min bastu

Sol, oh vackra sol.

Värme, oh denna värme.

Här inne kan man ju inte sitta. En bastu är mitt vardagsrum. Visst har jag alltid velat ha en bastu, men seriöst. Vad ska min kombo säga om hon kommer hem och jag sitter naken i vardagsrummet, med granris och en flaska vodka.

Ring Ring till Mårten. Vi ska ut på promenad. Ses i skogen kompisar.

Vill du gå ut?

Du fick mig att le. Tack.

En annan värld la sig ovanpå den gamla. Allting är egentligen som vanligt, fast lite mer. Allting som varit har varit. Det hemska. Det trista. Det roliga. Vackra. Det vackra. Det kanske kommer tillbaka trots sitt varit.

En nervositet kryper. På huden, åker slalom mellan korta hårstrå, utför. Fort. Lika fort som den startade försvann den. Åkte av. Åkte ut. Hur gick det till? Hur gick det så fort?

Verkligheten är lika verklig. Den borde inte vara det. Hallå! Efter nåt sånt här. Det är inte möjligt. Hur kan det vara verkligt fortfarande. Jag gick och la mig och så gick jag upp och nånstans kring detta sov jag. Så låg silket över världen. Utanför fönstret. Det såg ut som snö. Kunde ha varit snö. Jag menar det snöar, ändå låg det där. Tunt. Kanske ovanpå. Kanske precis under ett lager av pudersnö. Jag promerande på det.

Varför tog jag inte av mig barfota och gick på det. Det hade inte varit kallt. Snön hade inte varit kall. Jag tog inte av mig skorna. Nästa gång ska jag ta av mig skorna. Och bara njuta av att strosa, sakta, vinka med tårna, klämma silket mellan tårna.

Mjukt. Varmt. Som te med fem matskedar honung.

Det är så jag vill ha mitt te. Riktigt te.

Vill du gå ut och ses över en sån kopp te?


(kom igen nu, var lite svår...)

Alby och New York

Jag skulle kunna bo i en flott paradvåning i New York. Jag skulle kunna bo i en lägenhet i Alby.

Jag skulle kunna promenera på ekgolv, jag skulle kunna stå på parkett.

Jag... jag är så full av skit ibland. Det jag inte förstår är om det handlar om mig eller om min egen bild av mig. Jag tror att jag är så jävla cool, inte bryr mig om vad andra tycker om mig och att allt jag gör är så bra. Och när jag inte gör något bra, så är jag fullt medveten om det. Total kontroll har jag på mig själv. När jag blir ledsen så blir jag det av en anledning, fullt förklarelig och när jag skrattar är det väl genomtänkt och hur jävla roligt är det! Kontroll är skit.

Släpp loss mig!

Jag vill ha stryk. En fet jävla smäll av ord och blickar.

Är jag så bra och trevlig och kompetent att ingen säger något till mig, för att alla respekterar mina erfarenheter och uppskattar mina goda idéer. Eller är de rädda, rädda för att säga sin åsikt. Vad skulle det kunna finnas i min personlighet att vara rädd för. För att jag slår ner första bästa tanke utan en tanke. Gör jag det?

Vilken oehörd idiot jag är i så fall.

Tänk om de inte bryr sig om mig. Tänk om de är tysta och inte bryr sig. Sen tänker dem. Sen pratar dem. Sen skriver dem i sina dagböcker. Den där Kip, han är ganska menlös.

Ha ha! Usch, så självpatetisk jag blev. Tänk ändå. Tänk om det är sant.

Allt jag vill är att vara vacker. I vad jag gör, i vad jag tänker. Vacker och rå. Äkta. Sympatisk. Ödmjuk. Hård och ödmjuk. Förstå. Lyssna, förstå och svara rätt. Alltid rätt.

Det kanske inte går. Jag vill i alla fall försöka.

Om det inte går, aldrig kommer att gå, får jag väl tänka om. Tänk. Om. Om.

Hela du. Inget mer. Bara det.

Det skulle inte gå att bara ha lite. Jag måste ha hela dig. Jag skulle bli lycklig av bara en kram, jag skulle sväva av ett leende, en kyss skulle vara... en kyss skulle vara förädiskt underbar.

Du är för mycket. Hela du är ett väsen som finns i hela rummet, tränger genom dörrspringor och nyckelhål. Ditt väsen siprar ut på gatan. Du tar aldrig slut.

Man skulle kunna omfamna dig, men du är en luftballong, armarna räcker inte runt hela ditt du. Hela ditt du.

Nej, du är inte tjock. Hallå! Lyssna på mig.

Jag skulle kunna äta bara en bit av kakan. Bara dofta på den. Det gör mig nöjd. Jag kräver inte mycket, jag kräver så lite. Så lite att det kanske inte räcker. Kanske inte för dig.

Ändå vill jag ha hela dig. Behöver hela dig. Hela ditt du. Är det för mycket för dig?

Hur kan man inte vilja ha hela du? Man måste ju vara dum i huvet om man inte vill det.

Det finns inget mellanting. En kyss. Nej, knappt en kyss. En kram, kanske en kram. En gång. Sen aldrig mer.

Jag skulle inte orka mer än så. Bara inget. Om jag inte fick allt. Inte på en gång, inte allt nu. Nej, nej. Inte allt nu, oj så mycket det skulle bli. Men sen. Till slut. Om ett tag.

Jag kommer aldrig kunna omfamna hela din luftballong. Men jag skulle gärna vilja veta att den var min att krama, att kyssa, att älska.

Tänk om det kunde vara så.

Trotsiga jag och du.

Men hallå, sov då!

Det är dags att gå och lägga dig. Mig. Gå och lägga mig.

Men, ska det vara så himla svårt och bara lägga ner datorn och somna?

Jasså? Jaha... Ja, då blir det sömnpillerna! Jo. Jodå. Du skulle inte bråkat med mig. Jo, men håller på du på så ger du mig inga alternativ. In med dem bara och så Pang så sover vi. Sover jag. Du. Vi. Fan, det är otrolgt jobbigt ibland att vara schizofren.

(är inte ordet "men" det fulaste i svensk ordbok? Ja, men eller hur?)*


*Notera att hela kapitlet ska uttalas i en något tonårig samtalston, där "men" snarare uttalas "mé" eller "mä" och samtidigt med dramatiska höjningar i rösten vid lämpliga tillfällen såsom "Ja, då blir det" och "Pang så sover" för bästa effekt.

Det susar i väggarna.

Här. Jag sitter här.

Undrar om grannarna undrar vad jag gör. När de skriker på varann funderar jag. Varför är de så arga? Jag känner mig som ett barn. Hur hemskt är det inte om de vore mina föräldrar. De är inte mina föräldrar. Jag kan sova tryggt. De undrar inte vad jag gör. De vill inte veta. Jag vill veta varför de bråkar, men kommer aldrig att fråga och de kommer aldrig berätta.

Knack, knack. Hej, vi tänkte komma in och fråga om våra skrik klockan tre på natten stör dig? Stör mig, nej det är ett så trevligt inslag i grannskapet. För om det stör dig kunde vi sluta bråka, helt och hållet? Nej, inte för min skull, det är säkert något som gör ert förhållande starkare. Jasså, menar du verkligen det? Nej. Nej, verkligen inte.

De fortsätter bråka. Det börjar bli som ett surrande element, en ständigt blinkande lampa. Ett normal. Så jag somnar.

Jag ska aldrig bråka i hela mitt liv. Förutom när det är kul. Och när jag verkligen, verkligen måste. Och på torsdagar, för då hinner man säga förlåt på fredag.

Om, igen. Jävla underbart kaos.

Kan man bli kär flera gånger om dagen? Vad är då kärlek, om det är så det känns. Om det känns som att kärlek virvlar runt i mig hela tiden. Är det diabetes? Måste äta mer kakor.

För ett par år sedan gjorde jag ett neuroligiskt test. Rönta hjärnan. Dunk, dunk, dunk. Magnetmaskin. Dunk, dunk. Hjärtat var lugnt, ska man dö så ska man. Tänk om det är ett stort äpple i huvudet som gör det. Tar bort mina minnen. Tar bort mina vänner. Tar bort kärlek jag känt. Kanske äpplet gör mitt sinne euroforiskt. Kanske äpplet skapar ny kärlek. Men det fanns inget äpple. Blinkande lampor, tusen nålar skriver på långa papper. Blink, blink. Hon flirtar, visst flirtar hon. Jag ser ju henne där på andra sidan sätet, hon tittar och ler. Blink, blink. Analyser och genomlysningar av min skalle. Där fanns inget äpple. Där fanns inget, inget som syntes av läkare i alla fall.

Då måste det vara något annat. Lathet. Jag orkar inte bli kär på riktigt, så jag blir kär i allt hela tiden och undviker att bli allvarlig innan jag blir kär igen. Det kan inte vara på riktigt.

Det kanske inte är så.

Det kanske inte är. Inte kärlek.

Jag behöver en Coca-Cola, så går det över.

Jag behöver dig, så går det över.

Dig. Du. Nu. Vem är du nu?

Det kan inte fortsätta såhär. Jag måste slå mig ner, slå mig till ro. Mitt sinne måste ur sin oro. Oroliga sinnet måste roa sig. Glömma allt som är oro. Bara ro. Bara.

Jag förstår inte. Du kan nog förklara. Gör det när vi ses, ok?

Atjoo!

*snörvel*

Så skulle man ändå drabbas till slut. Förkylningen har tagit ett grepp om min näsa.

Jag vet inte om förkylningar alltid kommer när man har mycket att göra, eller om man känner att man har så lite tid att göra det som egentligen inte är så mycket att det verkar vara helt fel tidpunkt att bli förkyld på. Något att fundera på mellan.... aa...... atjoo! ...mellan nysningarna.

Man är inte särskilt kreativ när kroppen ger 70% av energin till immunförsvaret.

Säng, ljuva säng. TV, ljuva TV. Apelsinjuice, ljuva apelsinjuice.

Sömnens författare.

Laleh verkar vara en trevlig tjej.

Nej, jag har ju inte träffat henne. Går in ibland och läser hennes dagbok. Det är uppmuntrande. Hon verkar vara en person skapad av känslor, och låter världen dofta på henne och ta del av hennes hela tiden nyskapande, omvälvande sig.

Hon verkar vara svår, alldeles hal om man skulle försöka ta henne i sin hand. Hon skulle inte krossas, som ett skört glas, för det verkar denna unga kvinna vara alldeles för stark. Bara ur handen skulle hon glida, inte låta sig fångas, inte hållas av något annat än en tålmodig hand. För det är inte helt omöjligt. Bara svårt.

Jag skulle väl aldrig klara av något sådant. Att ha ett sådant delikat handgrepp att samtidigt kunna omfamna, samtidigt smeka och ändå inte för hårt och aldrig för löst. Inte heller perfekt, för en sådan perfektion skulle hon genomskåda och aldrig låta sig fångas av. En något tilltufsad, livserfaren utan att vara för gammal och tråkig hand. Tänk om jag hade en sådan hand.

Varför skulle jag vilja ha en sådan hand?

Vem skulle inte vilja ha en sådan hand?

Kan man öva upp en sådan charm? Är det en charm alls som fångar eller är det bara ett nät? Vem vill fånga någon i ett nät? Jag vill fånga någon med min hand. Att hålla lätt, så lätt att minsta smekning får kroppen att vibrera och en pust får handen att släppa. Och fånga och släppa igen. Men aldrig med ett nät. Nät är för fiskar och nattliga rovdjur.

Varför önska att vara två?

Varför skulle inte alla vilja vara två?

Måste man vara två? Kan man inte vara en och en, ändå så.

Jodå, visst kan man. Allt kan man. Om man vill.

Ska bara ut och ta reda på vad jag vill. Och där ute vet man aldrig vem man stöter på. Kanske hon. Kanske någon annan. Det viktiga är väl att vi mår bra.

Dags att sova, innan nattsömnen helt tagit över vad mina fingrar skapar. Kanske är det bara drömmar de kommer att författa, kanske är det sanningen, den egentliga, mitt inre, det djupa. Kanske skräp. Kanske inte.

Godnatt.

Vi ses snart.

Winnerbäck. Badkar. Drömmar. Nej, fantasi. Drömmar har man när man sover. Och att sova i badkaret är fruktansvärt dumt. Somnade faktiskt i badet för några månader sen - jävlar vad skraj man blir när man vaknar. "AHHH!!! Jag ligger i badet!! Är jag död?" och så känner man efter och ringer ett par samtal och inser ingen kändis svarar och säger "Hej Kip, läget. Ska vi fika?" och förstår fort att man fortfarande är kvar i livet.

Mitt badkar är gjort för två. Till och med när jag ligger riktigt långt ner i det kan jag vicka på tårna. Det finns plats för fler. För en till.

Min stora säng försvann igår. Jag har en ny idag. Den är mindre, men inte så väldigt liten. När jag rullar ett varv för mycket så ligger jag kvar. Det finns plats för en till.

Min lägenhet har ett rum. Två rum. Tre, fyra, fem sex rum. Och en balkong. Det står två stolar på balkongen, men ingen sitter i dem. Varför sitta på balkongen och vicka på tårna i det kalla konstgräset om ingen finns där. Bara sitter där och blundar och låter mörkret omfamna henne och hon känner sig trygg. För jag är där.

Så jag sitter inte där.

Jag undrar vad hon gör. Jag undrar vem hon är. Jag undrar om jag har träffat henne. Känner hon mig, har hon någonsin känt mig? Vi har nog träffats hundra gånger, men vi har kanske aldrig hälsat. Vi har nog tittat på varann tusen gånger, men aldrig mötts.

För om hade mötts. Då hade vi älskat varandra.

Ok, drömmar.

Ok, då måste vi prata om drömmar.

Jag tänker inte skriva något trist patetiskt om att jag önskar att jag hade levt ut mina drömmar, att jag önskar att jag hade rest mer och träffat alla de där härliga människorna som finns i andra länder, andra städer eller ens om den romantiska 10-sekundersdejten jag hade i tvättstugan.

(Hittade faktiskt ett telefonnummer i mobilen, med anteckningen "Träffade i tvättstugan". Kommer tyvärr inte ihåg hur hon såg ut, och hon skulle nog lägga på om jag ringde och sa "Hej, jag har en anteckning om att vi träffats på i tvättstugan).

För visst fasiken har jag gjort sköna saker. Visst har jag levt ett coolt liv. Spela Rage Against The Machines "Fuck you, I won't do what you tell me" i domkyrkan på skolavslutningen är nog med bland topp fem. Striptease på SVEA-träffen i Ale utanför Göteborg ligger nog också där och dinglar. Dinglar.... Vilket dåligt ordval, verkligen.

Sen har jag saker jag inte gjort. Hälsat på alla söta flickor i tunnelbanan, det har jag missat. Bara ta alla pengar jag har och resa till Kuba eller någon annan ö, det har andra gjort. Inte jag.

På film finns coola människor jag vill lära känna. Inte så mycket för att kunna säga till andra att jag känner det. Sånt bryr jag mig inte så mycket om. Men de verkar vara trevliga att umgås med. Såklart, det är ju på film.

Hey, nu kom ett SMS! Återkommer....

Se där ja, ännu en person som missuppfattat min ironi. Ibland skriver jag de mest konstiga saker. Till de mest nyfunna vänner. Se där är något jag gör, som jag kanske skulle sluta med. Fast det är ju ganska roligt, så länge ingen blir ledsen.

(Det här hade varit så mycket bättre om det lästs med rätt bakgrundsmusik)

Drömmar lever jag nog inte ut tillräckligt. Inte nog tillräckligt. Långt ifrån allt jag skulle vilja våga. Inte sagt att jag ska nöja mig med det jag har gjort, jag är för helvete ännu ung. Hej världen, här kommer jag. Snart. Ska bara kolla klart på den här filmen först.

What to do...?

Fan vad jag är rastlös just nu.

Efter festen

Tack alla underbara vänner som kom, festade och gick.

Det fanns en olustig oro i luften timmarna innan dörrarna slogs upp. Själv tillhör jag säkert den grupp som liksom många av de jag hört av mig till som inte svarar på SMS. Egentligen är det ganska enkelt att känna igen ett opersonligt meddelande när det dyker upp på den lilla skärmen strax efter en variation av irriterande pipandet eller toner. På något sätt påminner det om de reklammeddelanden man får i brevlådan när det står ens namn tryckt på adressen, i brevet, på presentcheckarna, bland klistermärkena och överallt annars där man kan klämma in det för att pressa ut så mycket det bara är möjligt i ett desperat försök att vara personlig. Och om det är någon som skickar SMS av detta slag så är det jag. Usch, det måste ju bara upphöra!

Men redan klockan sju dök de första missinformerade gästerna upp. Förlåt, vi bytte tid och jag missade ju att höra av mig till några. Tack ändå för det goda tecknet - det skulle komma folk!

Så vid halv tio bara stormde dem in! Ena gänget efter det andra. Och så många kära återseenden efter ibland år av frånvaro, inte för mig men för en del av mina kära vänner. Redan efter en kvart kände både jag och Seher att det här kommer att bli en lyckad fest.

Musik och dans till fyra på morgonen. Och trots att vi publicerat vårt telefonnummer i hissen och att störningsjouren bara finns ett annat telefonsamtal runt hörnet så hörde vi inget. Tack tack kära grannar!

Vi avslutade kvällen med ett klassisk jag-har-aldrig och fick åter igen veta så mycket mer om min kombo, mina nyfunna vänner och mig själv som jag kanske klarat mig utan.

Nu ska vi bara städa... He he...

Just do it

Ok, jag är en jävla idiot ibland.

Det finns saker man inte ska göra. Exempelvis att förklara sin förlorade kärlek i en relation som knappt tagit sig upp ur jorden och blivit ett skott. Kasst jobbat Kip.

Igår gjorde jag något bra däremot. Min vännina Madeleine (rolig som fan) skulle ha improvisationsteater på Engelen och jag hade allt för många gånger missat hennes föreställningar. Det var dags att ta sig i kragen och ta sig till krogen. Sagt och gjort och alldeles ensam kom jag till en alldeles ensam och tom lokal. Ojdå, det här blir intressant. Fyra skådisar och en publik, det kan bli pinsamt värre. I många och vanliga fall hade jag vänt på klacken, rädd för att utstätta mig själv för denna underliga situation. Men jag har fan börjat anamma lite Nike-anda och bara göra det, det som jag vill.

Ok, då. Jag skickade iväg ett tiotal SMS för att se om någon polare fanns i närheten. Hallå! Ett steg i taget, jag stannade i alla fall kvar. Så plötsligt från vinterkylan kliver min kära vän och tidigare kombo Mattias in i den numera halvfyllda och lite stökiga lokalen.

Efter en halvtimmes show var det dags att dra vidare till nästa löfte, våra kära vänner som hade releaseparty för sitt nystartade skivbolag. Hur coolt är inte det? Tänk så mycket vissa människor vågar!

Det första som möter mig i dörren är Sara. Vem är Sara? Jag har ingen aning om vem Sara är. Men hon vet allt om mig och om hur vi träffades för sju, sju, SJU år sedan. Tänk så mycket vissa människor minns!

Tiden springer fort visade sig när jag träffade på Lina, vars fest jag var på för ett, ett, ETT år sedan. Det visade sig att hon tröttnat på lärarutbildningen och börjat på teaterskola. Och ikväll ska jag se hennes föreställning. Bara sådär! För att jag vill. Alldeles själv!

Tänk vad modig jag är.

Ånger och hopp

En sak ångrar jag. Det jag sa. Det jag gjorde. Vad jag inte gjorde. Det jag aldrig vågade. Något jag försökte ta tillbaka, när det sedan länge var försent.

Vad jag aldrig lyckats släppa.

För det kliar i kroppen av saknad.

Är det en fantasi? Ett varmt, mysigt täcke av kärlek som ska visa sig vara drömmar? Jag hoppas inte.

Jag hoppas.

Tangon

En gång, för inte så länge sedan egentligen, blev jag kär i en tangodansande kvinna. Till vänster gick alltid de vackra. Varje gång mina ögon landade, stirrade, naglades fast vid en fager person i det numera avlägsna Skarpnäck var alltid en sak helt säker. Ovan rulltrappan var det jag som gick till höger och det sköna försvann vänsterut.

Det fanns egentligen inte så mycket åt det hållet. Ett sunket Konsum och en invandrarbutik som sålde annorlunda kryddor. Så jag gick sällan ditåt, men förstod att det var där dem fanns. Kvinnorna. Långa och ståtliga eller korta och söta, det spelade det ingen roll, men högerut längs Skarpnäck allé spatserade dem aldrig. Jo, en riktigt sexig tjej med hes röst som arbeta med ICA precis där jag bodde, men hon hade en pojkvän sedan dinsoauriernas tid så in till hennes hjärta kunde inga flirtar nå.

Det var en tango som tog mig dit första gången. Egentligen var det konstigt att vi inte hade träffats mycket tidigare. Vi bodde längs samma gata i tre år, ändå var det först när jag skulle flytta som vi möttes en sommar... Jag tror det var en sommar. Jag tror det var i en trädgård. Vid en spaljé som jag snickrat ihop till en kvinna som varit teaterlärare åt denna unga, vackra varelse. Hennes mor är bästa vän med denna teaterlärare, som jag själv har förmånen att känna sedan några år tillbaka. Ändå var det först nu vi möttes. Jag och denna tangodanserska.

Jag föll. Ner på biblioteket föll jag och lånade säkert hundra, om så inte så i alla fall fyra böcker om tango. Tre skivor köpte jag. Böckerna glömde jag lämna tillbaka och fick betala 300 kronor per bok. Den ena skivan lyssnar jag på precis just nu. Tangon är känslor så öppet att man inte kan undvika dem. Inte kan gömma sig för dem.

Det är inget jag ångrar. Det finns lite jag ångrar. När hon såg mig falla var hon snabb med att förklara att hon tyvärr inte fanns där för att ta emot mig. Hon fick mig att släppa taget och jag föll i gatan. Men utan ånger. Med huvudvärk och tårar var jag tacksam för hennes direkta ärlighet.

Vi fikade för några månader sedan. Hon är förlovad. För alltid någon annans. Men hon visade mig en glimt av tangon. En glimt av den totala öppenheten, den absoluta nakenheten. Att bara våga utan en tanke på konsekvenserna.

Tack.

Värktabletternas gunst

Först tänkte jag skriva om dvala, en slags vinterdvala som omfamnat mig den senaste veckan. Den har kanske smittat av sig från min kära kombo som varit trött den senaste tiden, men jag vill tro att jag sakta i sinnet omvandlas till en stor mysig björn som bara förbereder sig för vintern som väntar runt hörnet. Faktum är att den redan visat sin närvaro med några miljontals snöflingor som föll över Botkyrkas berg och dalar häromdagen. Idag har moster Nimbus spolat bort allting, så vi låter detta ämne vänta till den riktiga vintern är över oss.

Istället ska vi i afton hylla värktabletten. För drygt tre månader sedan lät jag ett par skickliga kirurger via ett enkelt snitt på 20 centimeter rakt över min vackra mage avlägsna cirka en och en halv meter av mitt magsystem. Det var en tämligen onödig bit i slutet, vars egentliga uppgift är att ge vätska och salt åt kroppen. Sen är ju vatten och saltets funktion att hålla vätskebalansen ganska avgörande för liv, men resten av kroppen har en otrolig förmåga att lära sig ta över dessa funktioner. Så hurra hurra även för kroppen!

Som ni förstår kan detta lilla ingrepp skapa viss irritation, lite kliande och ibland en oehört jobbig smärta. Vi ska inte överdriva. Det är långt ifrån sådan smärta man kan uppleva ifall ett av ens ben sakta skulle slitas av höften eller för den delen båda benen samtidigt. Inte heller kan smärtan liknas vid ett mindre slag mot sola plexus eller en hård och bestämd spark mot en mans genitalier. Jag använder ordet smärta i sin mildare variant och som ni börjar förstå av obegripligheten i detta senaste stycket har jag just nu svalt inte mindre än tre tabletter för att helt ta denna måhända milda, men jobbiga smärta. Hurra för värktabletter!

Läkarna var nog smarta som inte gav mig ett starkare preparat än det morfinliknande Dexofen jag på doktorns uppmaning blandar upp med Panodil. Annars hade dagens blog varit helt oförståelig - alltså skrämmande nära det du precis har läst.

Jag hoppas vi ses igen. Om inte, så förstår jag och önskar dig ett långt och lyckligt liv.

Efter festen

Morgonen är vacker. Om jag får lov att kalla det morgon kvart i tolv denna milda söndag. Snön smälter utanför, den första snön denna höstkant i vilken vintern nalkas.

Skönhet kommer i många former och vi känner igen det som skönhet utan några egentliga logiska förklaringar. För mig är skönhet något som kan ge mig både ro bortom de starkaste läkemedel och upphetsning vildare än den galnaste vargstam. När vi finner oss själva utom kontroll och utan förståelse för vad som egentligen händer med oss, inuti oss.

Solens strålar stärker oss i våra kroppar och i våra sinnen. Det är till och med livsnödvändigt, inte ens den bästa av artificiella solar skulle kunna ge oss allt vi behöver. Inte heller skulle vi kunna leva, jag skulle inte kunna leva utan...

Telefonen ringer. Påminner mig om att verkligheten inte bara knackar på dörren. Den sitter bredvid mig, håller sin hand på min axel och berättar för mig att livet till lika stora delar består av lycka som av svåra stunder.

Men igår var inte en svår dag. Igår var en härlig dag. Igår fanns en skön kväll. Jag fick umgås med de härligaste av människor, med den härligaste av människa. Det var gårdagens lyckliga stund, precis som den varma solen som bländar mig genom vardagsrummets fönster är dagens. Och vem vet, om inte dagen för med sig flera.

Idag är det söndag i Alby.