Sömnens författare.

Laleh verkar vara en trevlig tjej.

Nej, jag har ju inte träffat henne. Går in ibland och läser hennes dagbok. Det är uppmuntrande. Hon verkar vara en person skapad av känslor, och låter världen dofta på henne och ta del av hennes hela tiden nyskapande, omvälvande sig.

Hon verkar vara svår, alldeles hal om man skulle försöka ta henne i sin hand. Hon skulle inte krossas, som ett skört glas, för det verkar denna unga kvinna vara alldeles för stark. Bara ur handen skulle hon glida, inte låta sig fångas, inte hållas av något annat än en tålmodig hand. För det är inte helt omöjligt. Bara svårt.

Jag skulle väl aldrig klara av något sådant. Att ha ett sådant delikat handgrepp att samtidigt kunna omfamna, samtidigt smeka och ändå inte för hårt och aldrig för löst. Inte heller perfekt, för en sådan perfektion skulle hon genomskåda och aldrig låta sig fångas av. En något tilltufsad, livserfaren utan att vara för gammal och tråkig hand. Tänk om jag hade en sådan hand.

Varför skulle jag vilja ha en sådan hand?

Vem skulle inte vilja ha en sådan hand?

Kan man öva upp en sådan charm? Är det en charm alls som fångar eller är det bara ett nät? Vem vill fånga någon i ett nät? Jag vill fånga någon med min hand. Att hålla lätt, så lätt att minsta smekning får kroppen att vibrera och en pust får handen att släppa. Och fånga och släppa igen. Men aldrig med ett nät. Nät är för fiskar och nattliga rovdjur.

Varför önska att vara två?

Varför skulle inte alla vilja vara två?

Måste man vara två? Kan man inte vara en och en, ändå så.

Jodå, visst kan man. Allt kan man. Om man vill.

Ska bara ut och ta reda på vad jag vill. Och där ute vet man aldrig vem man stöter på. Kanske hon. Kanske någon annan. Det viktiga är väl att vi mår bra.

Dags att sova, innan nattsömnen helt tagit över vad mina fingrar skapar. Kanske är det bara drömmar de kommer att författa, kanske är det sanningen, den egentliga, mitt inre, det djupa. Kanske skräp. Kanske inte.

Godnatt.