Sömnens författare.

Laleh verkar vara en trevlig tjej.

Nej, jag har ju inte träffat henne. Går in ibland och läser hennes dagbok. Det är uppmuntrande. Hon verkar vara en person skapad av känslor, och låter världen dofta på henne och ta del av hennes hela tiden nyskapande, omvälvande sig.

Hon verkar vara svår, alldeles hal om man skulle försöka ta henne i sin hand. Hon skulle inte krossas, som ett skört glas, för det verkar denna unga kvinna vara alldeles för stark. Bara ur handen skulle hon glida, inte låta sig fångas, inte hållas av något annat än en tålmodig hand. För det är inte helt omöjligt. Bara svårt.

Jag skulle väl aldrig klara av något sådant. Att ha ett sådant delikat handgrepp att samtidigt kunna omfamna, samtidigt smeka och ändå inte för hårt och aldrig för löst. Inte heller perfekt, för en sådan perfektion skulle hon genomskåda och aldrig låta sig fångas av. En något tilltufsad, livserfaren utan att vara för gammal och tråkig hand. Tänk om jag hade en sådan hand.

Varför skulle jag vilja ha en sådan hand?

Vem skulle inte vilja ha en sådan hand?

Kan man öva upp en sådan charm? Är det en charm alls som fångar eller är det bara ett nät? Vem vill fånga någon i ett nät? Jag vill fånga någon med min hand. Att hålla lätt, så lätt att minsta smekning får kroppen att vibrera och en pust får handen att släppa. Och fånga och släppa igen. Men aldrig med ett nät. Nät är för fiskar och nattliga rovdjur.

Varför önska att vara två?

Varför skulle inte alla vilja vara två?

Måste man vara två? Kan man inte vara en och en, ändå så.

Jodå, visst kan man. Allt kan man. Om man vill.

Ska bara ut och ta reda på vad jag vill. Och där ute vet man aldrig vem man stöter på. Kanske hon. Kanske någon annan. Det viktiga är väl att vi mår bra.

Dags att sova, innan nattsömnen helt tagit över vad mina fingrar skapar. Kanske är det bara drömmar de kommer att författa, kanske är det sanningen, den egentliga, mitt inre, det djupa. Kanske skräp. Kanske inte.

Godnatt.

Vi ses snart.

Winnerbäck. Badkar. Drömmar. Nej, fantasi. Drömmar har man när man sover. Och att sova i badkaret är fruktansvärt dumt. Somnade faktiskt i badet för några månader sen - jävlar vad skraj man blir när man vaknar. "AHHH!!! Jag ligger i badet!! Är jag död?" och så känner man efter och ringer ett par samtal och inser ingen kändis svarar och säger "Hej Kip, läget. Ska vi fika?" och förstår fort att man fortfarande är kvar i livet.

Mitt badkar är gjort för två. Till och med när jag ligger riktigt långt ner i det kan jag vicka på tårna. Det finns plats för fler. För en till.

Min stora säng försvann igår. Jag har en ny idag. Den är mindre, men inte så väldigt liten. När jag rullar ett varv för mycket så ligger jag kvar. Det finns plats för en till.

Min lägenhet har ett rum. Två rum. Tre, fyra, fem sex rum. Och en balkong. Det står två stolar på balkongen, men ingen sitter i dem. Varför sitta på balkongen och vicka på tårna i det kalla konstgräset om ingen finns där. Bara sitter där och blundar och låter mörkret omfamna henne och hon känner sig trygg. För jag är där.

Så jag sitter inte där.

Jag undrar vad hon gör. Jag undrar vem hon är. Jag undrar om jag har träffat henne. Känner hon mig, har hon någonsin känt mig? Vi har nog träffats hundra gånger, men vi har kanske aldrig hälsat. Vi har nog tittat på varann tusen gånger, men aldrig mötts.

För om hade mötts. Då hade vi älskat varandra.

Ok, drömmar.

Ok, då måste vi prata om drömmar.

Jag tänker inte skriva något trist patetiskt om att jag önskar att jag hade levt ut mina drömmar, att jag önskar att jag hade rest mer och träffat alla de där härliga människorna som finns i andra länder, andra städer eller ens om den romantiska 10-sekundersdejten jag hade i tvättstugan.

(Hittade faktiskt ett telefonnummer i mobilen, med anteckningen "Träffade i tvättstugan". Kommer tyvärr inte ihåg hur hon såg ut, och hon skulle nog lägga på om jag ringde och sa "Hej, jag har en anteckning om att vi träffats på i tvättstugan).

För visst fasiken har jag gjort sköna saker. Visst har jag levt ett coolt liv. Spela Rage Against The Machines "Fuck you, I won't do what you tell me" i domkyrkan på skolavslutningen är nog med bland topp fem. Striptease på SVEA-träffen i Ale utanför Göteborg ligger nog också där och dinglar. Dinglar.... Vilket dåligt ordval, verkligen.

Sen har jag saker jag inte gjort. Hälsat på alla söta flickor i tunnelbanan, det har jag missat. Bara ta alla pengar jag har och resa till Kuba eller någon annan ö, det har andra gjort. Inte jag.

På film finns coola människor jag vill lära känna. Inte så mycket för att kunna säga till andra att jag känner det. Sånt bryr jag mig inte så mycket om. Men de verkar vara trevliga att umgås med. Såklart, det är ju på film.

Hey, nu kom ett SMS! Återkommer....

Se där ja, ännu en person som missuppfattat min ironi. Ibland skriver jag de mest konstiga saker. Till de mest nyfunna vänner. Se där är något jag gör, som jag kanske skulle sluta med. Fast det är ju ganska roligt, så länge ingen blir ledsen.

(Det här hade varit så mycket bättre om det lästs med rätt bakgrundsmusik)

Drömmar lever jag nog inte ut tillräckligt. Inte nog tillräckligt. Långt ifrån allt jag skulle vilja våga. Inte sagt att jag ska nöja mig med det jag har gjort, jag är för helvete ännu ung. Hej världen, här kommer jag. Snart. Ska bara kolla klart på den här filmen först.

What to do...?

Fan vad jag är rastlös just nu.

Efter festen

Tack alla underbara vänner som kom, festade och gick.

Det fanns en olustig oro i luften timmarna innan dörrarna slogs upp. Själv tillhör jag säkert den grupp som liksom många av de jag hört av mig till som inte svarar på SMS. Egentligen är det ganska enkelt att känna igen ett opersonligt meddelande när det dyker upp på den lilla skärmen strax efter en variation av irriterande pipandet eller toner. På något sätt påminner det om de reklammeddelanden man får i brevlådan när det står ens namn tryckt på adressen, i brevet, på presentcheckarna, bland klistermärkena och överallt annars där man kan klämma in det för att pressa ut så mycket det bara är möjligt i ett desperat försök att vara personlig. Och om det är någon som skickar SMS av detta slag så är det jag. Usch, det måste ju bara upphöra!

Men redan klockan sju dök de första missinformerade gästerna upp. Förlåt, vi bytte tid och jag missade ju att höra av mig till några. Tack ändå för det goda tecknet - det skulle komma folk!

Så vid halv tio bara stormde dem in! Ena gänget efter det andra. Och så många kära återseenden efter ibland år av frånvaro, inte för mig men för en del av mina kära vänner. Redan efter en kvart kände både jag och Seher att det här kommer att bli en lyckad fest.

Musik och dans till fyra på morgonen. Och trots att vi publicerat vårt telefonnummer i hissen och att störningsjouren bara finns ett annat telefonsamtal runt hörnet så hörde vi inget. Tack tack kära grannar!

Vi avslutade kvällen med ett klassisk jag-har-aldrig och fick åter igen veta så mycket mer om min kombo, mina nyfunna vänner och mig själv som jag kanske klarat mig utan.

Nu ska vi bara städa... He he...