Jag funderar på vad det är.
Jag återkommer när jag vet.
08 november 2008
26 oktober 2008
Mod.
Jag vet inte hur många som läser det här och kanske är det bara jag från stund till stund. För mig är skrivandet ett sätt att släppa på ventiler, utan att kanske öppna hela vattentanken. Och om någon skulle få för sig att läsa och finna ett eller ett annat ord meningsfullt för dem så har jag kanske även här gjort en insats för att göra världen till en trevligare plats.
För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.
Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.
Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.
Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.
Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.
Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.
För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.
Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.
Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.
Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.
Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.
Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.
23 oktober 2008
06 oktober 2008
Ett andetag.
På så väldigt många sätt är det svårt att skriva inlägg i ett melankoliskt tillstånd utan att få hela texten att på något sätt verkar bitter. Jag gillar bitter. I blodgrapejuice och i ett par riktiga härliga drinkar. Älskar jag bitter. I texter om mig själv av mig själv. Inte älskar så mycket alls.
Vad jag inte kan komma fram till är ifall jag har haft en underbar tid och att den tiden börjar närma sitt ett slut. Eller ifall jag har haft en underbar tid och detta bara är början på något som kommer att bli ännu bättre. Klart är att det är inget jag har upplevt förut. Och därför inget som jag vet hur jag ska hantera eller för den delen hur jag ska välja. Hur jag ska bestämma. Mig.
Vissa vill ha kakan och samtidigt äta den. Jag vill stå i ett jävla konditori och smaka lite av allt.
För första gången har jag skapat något, varit med och skapat något alldeles fantastiskt och unikt. För kanske första gången har jag varit i en relation som har varit fantastisk och unik. Se där, två bakelser bara där. Samtidigt har jag åter igen dragit mig ner på botten av sjön och simmar runt bland alger. Håller andan. Fortsätter hålla andan och ser mig omkring.
Och jag vet inte om jag alltid kommer göra såhär, dyka djupt och agera djupt och på detta djupa vatten finnas och någon gång simma upp för att tjippa lite luft. Sedan ner igen. Som jag alltid har gjort. Som jag alltid har velat göra. Uppenbarligen.
Det är svårt att veta vad man vill göra när man inte vet vad man vill göra. Eller när man alltid har vetat vad man vill göra och fortsätter göra det. Även om det är det här. Precis det här.
Jag vet inte vad jag vill. Jag ska fundera på det. Kanske finns svaret vid ytan. Om jag nästa gång inte bara tjippar lite luft, utan också tittar upp och ser vad där finns.
Häng kvar ett ögonblick. Om du vill. Jag är strax tillbaka.
Vad jag inte kan komma fram till är ifall jag har haft en underbar tid och att den tiden börjar närma sitt ett slut. Eller ifall jag har haft en underbar tid och detta bara är början på något som kommer att bli ännu bättre. Klart är att det är inget jag har upplevt förut. Och därför inget som jag vet hur jag ska hantera eller för den delen hur jag ska välja. Hur jag ska bestämma. Mig.
Vissa vill ha kakan och samtidigt äta den. Jag vill stå i ett jävla konditori och smaka lite av allt.
För första gången har jag skapat något, varit med och skapat något alldeles fantastiskt och unikt. För kanske första gången har jag varit i en relation som har varit fantastisk och unik. Se där, två bakelser bara där. Samtidigt har jag åter igen dragit mig ner på botten av sjön och simmar runt bland alger. Håller andan. Fortsätter hålla andan och ser mig omkring.
Och jag vet inte om jag alltid kommer göra såhär, dyka djupt och agera djupt och på detta djupa vatten finnas och någon gång simma upp för att tjippa lite luft. Sedan ner igen. Som jag alltid har gjort. Som jag alltid har velat göra. Uppenbarligen.
Det är svårt att veta vad man vill göra när man inte vet vad man vill göra. Eller när man alltid har vetat vad man vill göra och fortsätter göra det. Även om det är det här. Precis det här.
Jag vet inte vad jag vill. Jag ska fundera på det. Kanske finns svaret vid ytan. Om jag nästa gång inte bara tjippar lite luft, utan också tittar upp och ser vad där finns.
Häng kvar ett ögonblick. Om du vill. Jag är strax tillbaka.
28 augusti 2008
Ett ögonblick.
Det är ett ögonblick, ett alldeles för kort ögonblick när man har chansen. Det är längre än att man hinner vara spontan och det är alldeles för kort för att kunna tänka efter.
När det händer stannar jag och beaktar stunden istället för att ta den i beaktande.
När det tar slut tänker jag efter hur stunden var istället för att göra som jag hade tänkt.
När jag ser tillbaka på dessa stunder så kommer jag på vad jag glömde att se.
Jag är i ett vakuum och i ett vakuum vill jag inte vara. Jag andas och lever och ser och tänker och känner och vill och kan. Och gör inte. I ett vakuum.
Hela världen står för mina fötter och jag står still. Beaktar. Tänker. Känner. Ser.
I morgon kliver jag fram. Ett steg. Kanske bara ett steg. Hoppas ett steg. Om jag vågar.
När det händer stannar jag och beaktar stunden istället för att ta den i beaktande.
När det tar slut tänker jag efter hur stunden var istället för att göra som jag hade tänkt.
När jag ser tillbaka på dessa stunder så kommer jag på vad jag glömde att se.
Jag är i ett vakuum och i ett vakuum vill jag inte vara. Jag andas och lever och ser och tänker och känner och vill och kan. Och gör inte. I ett vakuum.
Hela världen står för mina fötter och jag står still. Beaktar. Tänker. Känner. Ser.
I morgon kliver jag fram. Ett steg. Kanske bara ett steg. Hoppas ett steg. Om jag vågar.
21 juli 2008
Gummiband.
21 juli, 2008.
En dag när hämningarna släpper kommer ni att få läsa en helt annan historia än den jag har förtäljt för er fram tills nu, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Det är ett gummiband som håller mig fast, som tillåter mig att sträcka ut en arm eller småsparka med mina tidiga så spinkiga ben. Nu är de lite större och kunde varit starkare, men jag tror att gummibanden har fått mig att sluta försöka. De borde fått den envise att sparka hårdare och hårdare, bli starkare och starkare och kanske en dag töja dem till den gräns att de går av. Inte jag. Inte längre. Jag har inte orkat. Inte alls haft någon som helst lust.
Ni kan få läsa mycket, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Tankar ni säkert själva bär på eller ord som ni aldrig tagit i er mun eller knappt så långt som fram till pannloben. Och jag undrar om ni är redo för dem. Och jag undrar om jag är redo för dem. Och jag undrar om de ens borde lämna mina läppar, lämna mina fingrar, lämna mina papper och datorskärmar.
Och jag undrar om ni kommer bry er överhuvudtaget.
Vad bryr jag mig? Det är bara ord. Som jag tänker kasta ut i världen och ifall de landar på någon plats framför er kanske ni väljer att titta, om de landar framför er kanske ni väljer att läsa och om de landar framför er kanske ni väljer att tänka dem och om ni väljer att göra det så är det redan försent.
Vad bryr jag mig? Det jag vill är att ställa mig framför er och ropa ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att ställa mig framför er och skrika ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att krypa upp bakom er och sätta munnen framför ert öra och välta er med mina ord. Dra upp er och välta er igen. Jag kommer ropa tills marken skälver och ni ramlar och jag hjälper er upp igen. Och jag kommer ropa tills orden blir vindar och ropa tills orden blir stormar och när ni välter hjälper jag er upp igen. Mina ord ska bli regn och mina ord ska bli skyfall och när de har sköljt bort er så hämtar jag tillbaka er igen. Och när ni har fått nog viskar jag i ert öra att allt är bra. Allt är bra. Allt är bra.
Fast jag tror inte ni är redo. Jag undrar om ni kommer bli redo. När ni är redo så finns jag här. Strax bredvid ert öra. Försök inte hålla i er. Det kommer inte hjälpa.
Snart kommer jag.
En dag när hämningarna släpper kommer ni att få läsa en helt annan historia än den jag har förtäljt för er fram tills nu, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Det är ett gummiband som håller mig fast, som tillåter mig att sträcka ut en arm eller småsparka med mina tidiga så spinkiga ben. Nu är de lite större och kunde varit starkare, men jag tror att gummibanden har fått mig att sluta försöka. De borde fått den envise att sparka hårdare och hårdare, bli starkare och starkare och kanske en dag töja dem till den gräns att de går av. Inte jag. Inte längre. Jag har inte orkat. Inte alls haft någon som helst lust.
Ni kan få läsa mycket, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Tankar ni säkert själva bär på eller ord som ni aldrig tagit i er mun eller knappt så långt som fram till pannloben. Och jag undrar om ni är redo för dem. Och jag undrar om jag är redo för dem. Och jag undrar om de ens borde lämna mina läppar, lämna mina fingrar, lämna mina papper och datorskärmar.
Och jag undrar om ni kommer bry er överhuvudtaget.
Vad bryr jag mig? Det är bara ord. Som jag tänker kasta ut i världen och ifall de landar på någon plats framför er kanske ni väljer att titta, om de landar framför er kanske ni väljer att läsa och om de landar framför er kanske ni väljer att tänka dem och om ni väljer att göra det så är det redan försent.
Vad bryr jag mig? Det jag vill är att ställa mig framför er och ropa ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att ställa mig framför er och skrika ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att krypa upp bakom er och sätta munnen framför ert öra och välta er med mina ord. Dra upp er och välta er igen. Jag kommer ropa tills marken skälver och ni ramlar och jag hjälper er upp igen. Och jag kommer ropa tills orden blir vindar och ropa tills orden blir stormar och när ni välter hjälper jag er upp igen. Mina ord ska bli regn och mina ord ska bli skyfall och när de har sköljt bort er så hämtar jag tillbaka er igen. Och när ni har fått nog viskar jag i ert öra att allt är bra. Allt är bra. Allt är bra.
Fast jag tror inte ni är redo. Jag undrar om ni kommer bli redo. När ni är redo så finns jag här. Strax bredvid ert öra. Försök inte hålla i er. Det kommer inte hjälpa.
Snart kommer jag.
11 juli 2008
04 juli 2008
Här är mitt inre. Igen.
En av de mera negativa aspekterna av amnesi är de få tillfällen då man väljer att vända sig till sin älskade och fullständigt öppna sitt hjärta, berätta något från det innersta av rum och blotta sig med halsen mot spetsen av spjutet, för att strax bli informerad om att man berättade samma sak för två veckor sedan.
03 juli 2008
Surfa på stan.
Lämna hus och hem!
Ta med din laptop ut på stan!
För att mobilt bredband suger så har jag samlat alla Skype Zones i Stockholms Stad. Spara på mobilen, skriv ut på papper, memorisera och arbeta aldrig mer hemifrån. Inte i sommar i alla fall.
Här är hela listan på Kipowsky.se
Glad sommar önskar Kip
Ta med din laptop ut på stan!
För att mobilt bredband suger så har jag samlat alla Skype Zones i Stockholms Stad. Spara på mobilen, skriv ut på papper, memorisera och arbeta aldrig mer hemifrån. Inte i sommar i alla fall.
Här är hela listan på Kipowsky.se
Glad sommar önskar Kip
06 juni 2008
Var vi är nu.
Så dags att återvända.
Vad hände? Hur hamnade jag här? Än mer viktigt. Var är jag egentligen?
Vi vet mig. Galen. Inte fullständigt, men tämligen. Organiserad. Till nitiskhet. Duktig. Levererar. Om ni inte väljer mig är ni galna. Fullständigt.
Snygg? Inte bara tämligen utan till perfektion. Ribbad mage? Inte en chans. Utmattad och trött? Fullständigt. Sjuk? Varit tillräckligt många gånger nu. Döende? Inte en gång till hoppas jag.
På väg? Absolut. Än mer riktat än någonsin. Företagsam? You better fucking believe it.
Ett par saker jag inte trodde skulle hända i år. Nytt företag. Wowsa! Tjej. Sort of (under construction). Dammit vad nice! Fängslad? Hoppas aldrig. Anställning och tjej och lån och hello! Fängslad? Hoppas aldrig. Sex utan kondon och barn och pappaledighet? Hoppas senare, ganska mycket senare.
Allt man kan göra är att stå där man står och försöka ta beslut. Diskutera. Tänka. Känna. Pröva. Besluta. Känna. Pröva. Tänka. Besluta om. Tänka. Känna. Bestämma sig.
Ni vill aldrig veta allt som rör sig i mitt huvud. Trust me. Öppna en ventil då och då är nödvändigt. Att öppna hela jävla tanken. No way. Ain't happenin'!
På flera sätt är det spännande att denna blogg är de första man möter när man googlar mitt namn. Det kräver försiktighet i vad jag skriver, samtidigt som det stundvis är öppet, lite för öppet. Mina vänner, jag hade velat släppa ut allt. Ge er något att tänka på. Men även jag har anställningar att tänka på.
Det enda jag kan lova er. Jag försöker respektera och jag försöker vara generös. Försöker.
Nu är tåget snart framme. Men den här resan har bara börjat.
Regards,
Kip
Vad hände? Hur hamnade jag här? Än mer viktigt. Var är jag egentligen?
Vi vet mig. Galen. Inte fullständigt, men tämligen. Organiserad. Till nitiskhet. Duktig. Levererar. Om ni inte väljer mig är ni galna. Fullständigt.
Snygg? Inte bara tämligen utan till perfektion. Ribbad mage? Inte en chans. Utmattad och trött? Fullständigt. Sjuk? Varit tillräckligt många gånger nu. Döende? Inte en gång till hoppas jag.
På väg? Absolut. Än mer riktat än någonsin. Företagsam? You better fucking believe it.
Ett par saker jag inte trodde skulle hända i år. Nytt företag. Wowsa! Tjej. Sort of (under construction). Dammit vad nice! Fängslad? Hoppas aldrig. Anställning och tjej och lån och hello! Fängslad? Hoppas aldrig. Sex utan kondon och barn och pappaledighet? Hoppas senare, ganska mycket senare.
Allt man kan göra är att stå där man står och försöka ta beslut. Diskutera. Tänka. Känna. Pröva. Besluta. Känna. Pröva. Tänka. Besluta om. Tänka. Känna. Bestämma sig.
Ni vill aldrig veta allt som rör sig i mitt huvud. Trust me. Öppna en ventil då och då är nödvändigt. Att öppna hela jävla tanken. No way. Ain't happenin'!
På flera sätt är det spännande att denna blogg är de första man möter när man googlar mitt namn. Det kräver försiktighet i vad jag skriver, samtidigt som det stundvis är öppet, lite för öppet. Mina vänner, jag hade velat släppa ut allt. Ge er något att tänka på. Men även jag har anställningar att tänka på.
Det enda jag kan lova er. Jag försöker respektera och jag försöker vara generös. Försöker.
Nu är tåget snart framme. Men den här resan har bara börjat.
Regards,
Kip
02 februari 2008
Som jag sa 2.
I önskan av Marie N. att jag skulle recitera mig själv. Sagt på shopping med mamma.
"Varje chans att åka med en rolig hiss måste man ju faktiskt ta."
Jonatan Kipowsky, 2 februari 2008.
"Varje chans att åka med en rolig hiss måste man ju faktiskt ta."
Jonatan Kipowsky, 2 februari 2008.
24 januari 2008
Praktiskt 2.
Min mamma har en handikappstol.
En sån där platt - så man kan sitta ner i duschen.
Väldigt praktiskt.
Man kan sitta hopkrupen på den medan man läser en bok.
Jag ska lösa hur man plastar in pocketboken och samtidigt kan bläddra i sidorna. De blir alltid så himla blöta.
En sån där platt - så man kan sitta ner i duschen.
Väldigt praktiskt.
Man kan sitta hopkrupen på den medan man läser en bok.
Jag ska lösa hur man plastar in pocketboken och samtidigt kan bläddra i sidorna. De blir alltid så himla blöta.
Upp och ner. Och upp.
Jag lovade nyligen att inläggen här skulle vara mer positiva.
Det har tyvärr varit ett par kämpiga månader.
Men ett par av de senare får ändå väga upp och visa hur roligt jag egentligen har det och hur härligt livet faktiskt är.
Ska också bli förälskad lite mer. Javisst!
/Kip
Det har tyvärr varit ett par kämpiga månader.
Men ett par av de senare får ändå väga upp och visa hur roligt jag egentligen har det och hur härligt livet faktiskt är.
Ska också bli förälskad lite mer. Javisst!
/Kip
23 januari 2008
Praktiskt.
Min mamma har en handikappstol i badrummet.
En sån där platt - så man kan sitta ner och duscha.
Det är himla praktiskt.
Nu har jag äntligen en plats att ha laptopen när jag sitter på toa. Praktiskt.
En sån där platt - så man kan sitta ner och duscha.
Det är himla praktiskt.
Nu har jag äntligen en plats att ha laptopen när jag sitter på toa. Praktiskt.
22 januari 2008
Håll mig.
Skrivet 21 januari, 2008.
Att bara släppa taget
och gråta ut i en famn.
Att släppa taget
och bara släppa ut.
För det
att bara släppa.
Är jag inte tillräckligt stark.
Att bara släppa taget
och gråta ut i en famn.
Att släppa taget
och bara släppa ut.
För det
att bara släppa.
Är jag inte tillräckligt stark.
Titta bort.
Skrivet 20 januari, 2008.
Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.
Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.
Så skulle jag veta
att du inte vill.
Men du ser.
Och du tittar.
Och jag vet ingenting.
Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.
Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.
Så skulle jag veta
att du inte vill.
Men du ser.
Och du tittar.
Och jag vet ingenting.
Att öppna.
Skrivet 19 januari, 2008.
Är du redo
att öppna Pandoras box.
Här
finns väldigt mycket mer.
Är du redo
för allt det här.
Så är jag din.
Är du redo
att öppna Pandoras box.
Här
finns väldigt mycket mer.
Är du redo
för allt det här.
Så är jag din.
Jag vet.
Skrivet 19 januari, 2008.
Vad jag inte vet.
Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.
Vad mer behöver jag veta.
Vad jag inte vet.
Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.
Vad mer behöver jag veta.
20 januari 2008
Titta bort.
Skrivet 20 januari, 2008.
Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.
Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.
Så skulle jag veta
att du inte vill.
Men du ser.
Och du tittar.
Och jag vet ingenting.
Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.
Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.
Så skulle jag veta
att du inte vill.
Men du ser.
Och du tittar.
Och jag vet ingenting.
19 januari 2008
Jag vet.
Skrivet 19 januari, 2008.
Vad jag inte vet.
Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.
Vad mer behöver jag veta.
Vad jag inte vet.
Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.
Vad mer behöver jag veta.
12 januari 2008
Som jag sa.
Marie tyckte jag skulle recitera mig själv. Så den här är för henne.
"Varje tillfälle att klä sig i gepardklänning bör man ju ta."
Jonatan Kipowsky, 12 januari 2008.
"Varje tillfälle att klä sig i gepardklänning bör man ju ta."
Jonatan Kipowsky, 12 januari 2008.
06 januari 2008
För ett allt.
Ett stilla mörker. Hur fan ett stilla mörker kan te sig. Det är aldrig riktigt still. Om så stjärnor och moln ducka för en stund och alla ljud inverterades till vakuum kan aldrig, kan det aldrig bli så tyst. För mina tankar rör sig. Alltid rör sig mina tankar och sättet att få dem rörelselösa är att forma tanken som gör så och även den måste då finnas. Alltid måste något finnas och aldrig står det still. Aldrig finns ett stilla mörker.
Ett levande mörker. Där finns jag. I ett mörker som rör sig runt er. Mjukt, alltid levande och alltid finnandes, befinnandes kring er. Där finner ni mig och mitt allt. Så även i de tystaste av era skogar och på de största av era sjöar och hav. Långt ut i ingenstans, där ni ensamheten söker eller sällskapet saknar. I den trängsta av vrår, där ni gömmer er. Där finner jag er. Där finner vi er. Mörkret och jag.
Ni ska inte vara rädda. Bli för oss aldrig rädd. För vi för med oss allt. Stillhet och liv. Tröst och liv. Ett sällskap i ert liv. Om än så tunt. Om än så nästan omöjligt att förstå eller se. Om än så mörkt. Så än så levande. Alltid levande.
Vi är här nu. Mörkret och jag. Vi vill ha dig här nu. Mörkret och jag. Under varma täcken i kylda rum. Under varma täcken i de mörka rum. Där finner du oss. Där finner ni mig.
Jag väntar. Ännu lite längre. I ett rörligt mörker. Jag väntar på på dig. På allt.
Ett levande mörker. Där finns jag. I ett mörker som rör sig runt er. Mjukt, alltid levande och alltid finnandes, befinnandes kring er. Där finner ni mig och mitt allt. Så även i de tystaste av era skogar och på de största av era sjöar och hav. Långt ut i ingenstans, där ni ensamheten söker eller sällskapet saknar. I den trängsta av vrår, där ni gömmer er. Där finner jag er. Där finner vi er. Mörkret och jag.
Ni ska inte vara rädda. Bli för oss aldrig rädd. För vi för med oss allt. Stillhet och liv. Tröst och liv. Ett sällskap i ert liv. Om än så tunt. Om än så nästan omöjligt att förstå eller se. Om än så mörkt. Så än så levande. Alltid levande.
Vi är här nu. Mörkret och jag. Vi vill ha dig här nu. Mörkret och jag. Under varma täcken i kylda rum. Under varma täcken i de mörka rum. Där finner du oss. Där finner ni mig.
Jag väntar. Ännu lite längre. I ett rörligt mörker. Jag väntar på på dig. På allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)