Mod.

Jag vet inte hur många som läser det här och kanske är det bara jag från stund till stund. För mig är skrivandet ett sätt att släppa på ventiler, utan att kanske öppna hela vattentanken. Och om någon skulle få för sig att läsa och finna ett eller ett annat ord meningsfullt för dem så har jag kanske även här gjort en insats för att göra världen till en trevligare plats.

För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.

Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.

Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.

Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.

Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.

Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.