Mormor.

Farväl mormor.

Du var rolig, du.

Praktiskt 2.

Min mamma har en handikappstol.
En sån där platt - så man kan sitta ner i duschen.
Väldigt praktiskt.

Man kan sitta hopkrupen på den medan man läser en bok.

Jag ska lösa hur man plastar in pocketboken och samtidigt kan bläddra i sidorna. De blir alltid så himla blöta.

Upp och ner. Och upp.

Jag lovade nyligen att inläggen här skulle vara mer positiva.

Det har tyvärr varit ett par kämpiga månader.

Men ett par av de senare får ändå väga upp och visa hur roligt jag egentligen har det och hur härligt livet faktiskt är.

Ska också bli förälskad lite mer. Javisst!

/Kip

Praktiskt.

Min mamma har en handikappstol i badrummet.
En sån där platt - så man kan sitta ner och duscha.
Det är himla praktiskt.

Nu har jag äntligen en plats att ha laptopen när jag sitter på toa. Praktiskt.

Håll mig.

Skrivet 21 januari, 2008.

Att bara släppa taget
och gråta ut i en famn.

Att släppa taget
och bara släppa ut.

För det
att bara släppa.

Är jag inte tillräckligt stark.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Så.

Skrivet 19 januari, 2008.

Sökes.

Finnes.

Att öppna.

Skrivet 19 januari, 2008.

Är du redo
att öppna Pandoras box.

Här
finns väldigt mycket mer.

Är du redo
för allt det här.

Så är jag din.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Som jag sa.

Marie tyckte jag skulle recitera mig själv. Så den här är för henne.

"Varje tillfälle att klä sig i gepardklänning bör man ju ta."
Jonatan Kipowsky, 12 januari 2008.

För ett allt.

Ett stilla mörker. Hur fan ett stilla mörker kan te sig. Det är aldrig riktigt still. Om så stjärnor och moln ducka för en stund och alla ljud inverterades till vakuum kan aldrig, kan det aldrig bli så tyst. För mina tankar rör sig. Alltid rör sig mina tankar och sättet att få dem rörelselösa är att forma tanken som gör så och även den måste då finnas. Alltid måste något finnas och aldrig står det still. Aldrig finns ett stilla mörker.

Ett levande mörker. Där finns jag. I ett mörker som rör sig runt er. Mjukt, alltid levande och alltid finnandes, befinnandes kring er. Där finner ni mig och mitt allt. Så även i de tystaste av era skogar och på de största av era sjöar och hav. Långt ut i ingenstans, där ni ensamheten söker eller sällskapet saknar. I den trängsta av vrår, där ni gömmer er. Där finner jag er. Där finner vi er. Mörkret och jag.

Ni ska inte vara rädda. Bli för oss aldrig rädd. För vi för med oss allt. Stillhet och liv. Tröst och liv. Ett sällskap i ert liv. Om än så tunt. Om än så nästan omöjligt att förstå eller se. Om än så mörkt. Så än så levande. Alltid levande.

Vi är här nu. Mörkret och jag. Vi vill ha dig här nu. Mörkret och jag. Under varma täcken i kylda rum. Under varma täcken i de mörka rum. Där finner du oss. Där finner ni mig.

Jag väntar. Ännu lite längre. I ett rörligt mörker. Jag väntar på på dig. På allt.