För många.

Skrivet 6 maj 2007.
Tunnelbanevagn.

De är många.

Alla människor här. Alldeles för många.

Jag vill prata med dem. Alla. Höra om deras drömmar och fråga om deras liv. Veta om deras misslyckanden och se dem skratta när de talar om sin lycka.

De är alldeles för många. Alla människor här.

Det finns en del kärlek här. Det finns en hel del oro här och det finns alldeles för mycket ilska och avundsjuka här. Det finns glädje här och det finns smärta här. Det finns frågor, alldeles för mycket frågor och alldeles för få svar här.

Hos alla människor här.

Hos mig bland alla människor här.

Tomt på undran.

Jag funderar att jag inte har så mycket att fundera på.

Jag funderar ifall min brist på funderingar får mig att skriva mindre.

Jag funderar och undrar vad jag borde fundera och undra över.

Det borde finnas så många saker - bara att söka på Google för fasiken - som kan funderas över och undras kring. Jag känner spontant inte så många och finner därför inget att skriva.

Ska jag behöva skapa funderingar? Ska jag behöva skapa undran?

Jag undrar vad för funderingar jag skulle behöva fundera ut i så fall.

Men ändå.

Jävlar vad tungt förra inlägget var.

Nu när jag läser det såhär i efterhand.

Livet är ju roligt och glatt! Ya man!

Min kamp.

Jag kämpar varje dag. Inte mot fiender eller ondska. Utan mot bitterheten.

Varje dag slåss jag med ord. Ord jag inte vill ska tränga fram. Ord jag inte vill ska lämna min tunga och ord jag helst inte vill ska belasta mitt sinne.

Så jag kämpar varje dag. Inte mot mig själv utan mot det som kan bli mig själv.

Att aldrig låta och tillåta bitterheten ta del av mig. Ta en del av mig. Ta hela mig.

Varje dag. Timme efter timme. Lika många är de stunder jag vilar och njuter som de stunder jag kämpar och sliter.

Kanske är bitterheten just detta. Att behöva kämpa mot den. Kanske nöjer sig bitterheten med kampen för kampen gör mig trött och ledsen. Kampen gör mig slut.

Ändå.

Varje dag. Varje timme.

Jag måste låta stunderna av njutning bli så mångfalt fler. Så många fler.

Så många fler.

Därför kämpar jag. Därför.

Därför kämpar jag.

Mina vänner.

Inget skulle jag skriva om vintern som varit. Inget skulle jag skriva om oron som varit. Inget skulle jag mer skriva om sorg och tröttsam bitterhet.

Mer skulle jag skriva om glädjen som finns. Desto mer skulle jag skriva om lyckan som kommer.

Jag finner mig själv vara omgiven av så oerhört mycket kärlek. Omgiven av så väldigt mycket vänskap. I en skog står jag där varje träd, varje moss och minsta löv är vänskap och kärlek.

Att vara tacksam är inte att vara kuvad. Att vara tacksam är inte att förneka sig själv ilska och rätten att må riktigt dåligt. Att vara tacksam är ett synsätt. Att vara tacksam är att bestämma sig för vad som får och vad som inte får påverka mig.

För det är jag som bestämmer. Det är jag som gör mina egna val. Det är du som gör dina egna val. Det är du som bestämmer.

Ibland. För ibland är det bara utanför vår egen kontroll. För ibland är det inget vi kan göra. Trots allt vi vill göra och trots allt vi vill bestämma så är det ibland utanför all kontroll.

Och hela världen vänds in och ut och det som tidigare var så självklart blir gömt i dunkel. Glömt i dunkel.

Det är då.

Då är jag tacksam. Då väljer jag att vara tacksam. Då vänder sig varje träd och varje moss och minsta löv mot mig med sin kärlek och med sin vänskap och rör mig när jag går ensam genom skogen. Och jag inser att jag inte är ensam.