Mina vänner.

Inget skulle jag skriva om vintern som varit. Inget skulle jag skriva om oron som varit. Inget skulle jag mer skriva om sorg och tröttsam bitterhet.

Mer skulle jag skriva om glädjen som finns. Desto mer skulle jag skriva om lyckan som kommer.

Jag finner mig själv vara omgiven av så oerhört mycket kärlek. Omgiven av så väldigt mycket vänskap. I en skog står jag där varje träd, varje moss och minsta löv är vänskap och kärlek.

Att vara tacksam är inte att vara kuvad. Att vara tacksam är inte att förneka sig själv ilska och rätten att må riktigt dåligt. Att vara tacksam är ett synsätt. Att vara tacksam är att bestämma sig för vad som får och vad som inte får påverka mig.

För det är jag som bestämmer. Det är jag som gör mina egna val. Det är du som gör dina egna val. Det är du som bestämmer.

Ibland. För ibland är det bara utanför vår egen kontroll. För ibland är det inget vi kan göra. Trots allt vi vill göra och trots allt vi vill bestämma så är det ibland utanför all kontroll.

Och hela världen vänds in och ut och det som tidigare var så självklart blir gömt i dunkel. Glömt i dunkel.

Det är då.

Då är jag tacksam. Då väljer jag att vara tacksam. Då vänder sig varje träd och varje moss och minsta löv mot mig med sin kärlek och med sin vänskap och rör mig när jag går ensam genom skogen. Och jag inser att jag inte är ensam.