What the fuck en sueco.

Jag söker
efter ett bra
svenskt
ord

för Fuck you.

Förslag mottages
med tacksamhet.

Sanna tåget hem.

Det finns personer som gärna berättar att det finns några sanningar i livet och själv har jag säkerligen varit en av dem en gång i tiden. Numera tänker jag såhär: Jag gör vad jag gör och jag säger vad jag säger - och summan av allt detta blir min sanning.

Detta måste betyda att någon annan har en helt annan sanning än min och på en livstid blir det för närvarande runt sex miljarder längre eller kortare sanningar. En himla massa sanningar helt enkelt och bland dessa finns det säkert ett många likadana och säkerligen ett stort antal som överlappar varandra.

Att däremot berätta för mig sanningarna i livet och påstå dem som gällande för varje levande person - det kräver verkligen sitt ego. Jag bugar och säger tack, men nej tack.

På ett tåg befinner jag mig och det är sant. Det är på väg mot Stockholm (oh, du huvustad, du vackra och så oerhört oändliga) och det är också sant. Förutom för de stackarna som sitter på andra sidan vagnen och åker baklänges. De är ju faktiskt på väg FRÅN Stockholm - fast baklänges åt andra hållet. Något annat kan ju inte vara sant, eller hur!

Kärleken är alltid något som brukar drabba mig tåget. Någonstans i ett säte - på väg antingen till eller från dit jag ska - sitter en intressant tjej med ett ansikte så nyfiket och givetvis med tillhörande attraktiv kropp. För mig är förälskelsen sann, i alla fall så länge resan varar. Och sitter hon baklänges på andra sidan mitt emot så känns det som att vi liksom åker mot varann hela tiden, fast galaktiskt sakta. Varje gång hennes blick halkar över mot mig tar vi ett långt ljushopp närmre.

Hennes sanning däremot kan ju vara så väldigt annorlunda och tycka det är ganska skönt hur vi sakta, men ack så säkert åker längre och längre ifrån varann. Och när mina ögon som vanligt stirrar på henne känner hon hur den lilla kontakt som en gång fanns slukas av ett mikroskopiskt starkt svart hål - och det känns ju bra för henne. I hennes sanning är det bara trevligt.

Idag dock - ingen sådan kontakt. Så skönt. Mysigt som det är att njuta av en annan persons närvaro så blir det ganska beklämmande trist och trångt i det där svarta hålet ibland. Så jag ler och fortsätter resa framåt.

Snart är jag hemma. Det är sant.

(jag ska ärligt tala säga att jag inte någon aning har om vad denna texten betyder - men det var skönt att få skriva lite)

New message.

Är man ensam
kan man ju alltid

skicka ett mail till sig själv.

Ett.

Skrivet 6 september 2007.
Plats okänd.

Min dröm
och min verklighet

borde vara samma värld.

Till M.

Skrivet 2 september 2007.
Alby, Stockholm.

Om du skulle fråga
och be mig.

Att beskriva dig
i ord.

Skulle jag först
inte kunna svara.

Och när du
frågade igen.

Skulle jag stanna tiden
och be dig vänta.

Medan jag vände alla blad
och läste varje rad.

Bara för att finna.

Och för att berätta för dig.

Att orden
inte finns än.

Arg tomhet.

Skrivet 27 augusti 2007.
Okänd plats.

Jag är så in i helvete förbannad.

På ingenting.

Slår intet på käften
i ett ingenting.

En frustration över så mycket
som egentligen inte finns.

Väntar på en explosion
i ett vakuum.

Ilska över inget
jag kan göra nånting åt
är den värsta.

Den är ingenting
och vill förstöra allt.

Kalaset.

Skrivet 26 augusti 2007.
Utanför Gislaved, Småland.

Du får gärna
värma dina händer mot min mage.

Du får gärna
kyssa min högra öronsnibb.

Du får gärna,
mycket gärna.

Du får gärna
vara alldeles själv i min närvaro.

Du får gärna,
mycket gärna
alltid vara här.

Ja må han leva.

Födelsedagen kom.

Och födelsedagen gick bi.
Jag lät den gå förbi.

Daniel besökte dig.
Jag tror han grät.

Själv gråter jag även ibland.
Mer sällan nu må hända.

Ibland kör du bil i min dröm.

Min present var att ge tillbaka.

Jag tror jag har börjat göra det.
Och jag tror jag kommer fortsätta.

För hösten ska bli vacker.
Och hösten ska bli rolig.
För hösten ska bli fantastisk.

För mig.
För dig.
För henne och för alla andra.

För att jag kan. Och för att jag vill.

Grattis i efterskott Pappa. Kram.

Om L.

För att du är en vanlig människa
med känslor.

För att du är en vanlig människa
som gråter.

För att du är naiv.

För att du är klok.

För att du är en vanlig människa.

Så mycket mer
än mig.

Snask.

Att käka godis med en sprucken tand
är väl riktigt dumt.

Hårt godis
och en sprucken kindtand.

Så riktigt jävla dumt.

Men Gud så gott.

Kreativt värre.

En kreativ dag.

Lagt upp några nyskriva dikter här.

Och lite nya texter på Min bok.

Till A.

Bara att veta
        att du finns
gör mig glad.

Hela du.

Skrivet 3 augusti 2007.
Bruno Götgatsbacken, Södermalm.

Du gillar att bara finnas.

Du tycker om att stå och kyssas i regnet

Du vill att jag masserar dina fingrar.

Du tror på människan.

Du önskar att soluppgången aldrig tog slut.

Du andas kärlek.

Du skrattar med barnen.

Du lever dina drömmar.

Du ligger i badet med mig och blundar.

Du gråter när orken tar slut.

Du förstår hur jag är.

Du äger allt och ger bort allt.

(oavslutad)

Ett halvt varv.

Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

Vänd dig om.
Om du vill.

Bara vänd dig om.
Så står jag här.

(oavslutad)

Mitt hopp. Mitt steg.

Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

En gång ska jag göra det.
Bara kasta mig ut.

Från ingenstans börjar det,
mitt språng rakt ut.

Och där jag landar.
Där slutar ingenting.

Där börjar allt.



Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

Ett steg.

Jag är bara ett steg ifrån dig.

Och du behöver inte göra någonting.
Bara stå där.

Bara stå där.
Som den du är.

Du behöver inte göra någonting.

Bara stå kvar där.
Jag kommer alldeles strax.

Bara ett steg kvar.

Lås upp, tack.

Det är en låsning. Det säger stopp. Det kanske brister i engagemang. Det är nog egentligen ganska lätt.

Eller så är det bara hemma i duschen som jag kan leva ut.

Ikväll.

Jag försöker alltid tänka på att det finns personer som har det sämre än jag.

Ibland hjälper det inte.

Ett par kapitel.

Inga nya dikter eller struntprat idag.

Däremot ett par nya kapitel på Min bok.

(de hänger inte ihop på något sätt. än.)

Mera nöjd.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Kyss.
En lätt kyss.

Mer behöver jag inte.
Nöjd.

Jag är alldeles nöjd.
Med en lätt kyss.

Mer.
Klart jag vill ha mer.
Vem vill inte ha mer.

En lätt kyss.
En nöjd kyss.
Är bara början.

Två korta.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Det är bara ett steg bort.
Bara ett steg hit.

Ska du eller jag?


Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Kan inte jag få vara dina händer i ditt hår?

Här.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Det leendet.
Finns ingen annanstans.

Vänta och se.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Allt jag kan göra är att skriva. Om och nytt och om igen.
Tills det blir rätt. Tills det blir bra.

Det enda jag kan göra är att skriva.
Om dig. Om oss. Om andra. Om mig.

Om och nytt och om igen.
Tills jag hittar rätt.

Allt jag kan göra är att se på dig.
Om och nytt och om igen.

Tills du ser tillbaka.

Det enda jag kan göra är att se på dig.
Och tänka på dig. På oss. På andra på mig.

Om och nytt och om igen.
Tills jag ser att du ser tillbaks.

Tills du ser tillbaks.
Om och nytt och om igen.

Sitt här.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Du bara du. Bara bara du ser mig just nu.
Bara nu ser du mig och jag hoppas du ser mig.

Just här. Bara bara här. Jag vill alltid vara här.

Där du ser mig.
Bara vara här där du ser mig. Just nu.

Sitt kvar. Bara sitt kvar där jag ser dig.
Där du ser att jag ser dig.
Bara sitt bara kvar. Sitt alltid kvar där.

Sitt bara bara kvar där.

Tills du kommer hit.
Och sitter kvar. Bara bara sitter kvar.

Hos mig.

Krav.

Skrivet 12 maj 2007.
Göteborg.

För att hålla mig. Krävs så mycket.
För att hålla mig. Förtrolla mig. Krävs så mycket.

För att röra mig. Beröra mig. Krävs så mycket.

För att nå mig. Behöver du vilja.
För att nå mig. Förstå mig. Behöver du vilja.

För att älska mig. Förälska dig. Behöver du vilja.

Inte för att jag vill kräva så mycket.
Inte för att jag kräver så mycket.

Ändå krävs så mycket.

Kantklippt lugg.

Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Jag vill berätta för dig om dina händer.
Och jag vill berätta för dig om din själ.
Om dina händer som jag tror vet så mycket och känt på så mycket och kan skapa och forma.
Hur dina händer berättar om din själ.

Jag vill berätta för dig om ditt leende.
Och jag vill berätta för dig om din kärlek.
Om ditt leende som jag aldrig ska ta för givet och alltid alltid ger mig allt jag behöver.
Hur ditt leende är din kärlek.

Och jag vill berätta för dig om din kantklippta lugg.
Hur mycket jag gillar din kantklippta lugg.

Och att jag vill röras av dina händer och se din kantklippta lugg och kyssa ditt leende.

Jag vill berätta detta.
Och jag vill göra detta.

Och jag hoppas att du vill.
Jag vill att du vill.

Får jag berätta det här för dig?

Tre korta.

Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Det är alltid lika spännande. Ett tomt vitt papper.
Där jag bestämmer varje streck varje punkt och kladd.

Ett ord formas i mig.
Flera ord växer i mig.

Och ibland väljer jag att skriva ner dem.

På mitt. Tomma. Vita papper.




Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

När du ler.
Kan jag. Inget. Annat. Göra.
Än just. Precis. Det.


Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Jag är bra.
Jag är så jävla bra.
Jag är in i helvete bra.

Bara så du vet.

Tanke och vrål.

Skrivet 10 maj 2007.

Att bara vara naturligt bra på någonting.
Jag undrar om det finns.

Att bara ställa upp ett stafli med en duk. Och måla.
Jag undrar om det går.

Mitt sätt att tänka och vrida och stryka och ändra.
Mitt sätt att kasta och tappat lusten och finna den igen.
Jag undrar om det är så alla gör.
Eller om jag bara saknar talangen. Och måste jobba mer.

Kanske jag kan.

Jag har bara inte lärt mig hur än.




Skrivet 10 maj 2007.
Café i Göteborg.

Ahhh!

Nu måste jag springa ut, bara ut och ut i regnet med utsträckta armar och bara fram åt alla håll och andas in all stadens luft djupt djupt ner i mina lungor och skrika, bara vråla ut all denna insprängda kraft från min kropp.

För många.

Skrivet 6 maj 2007.
Tunnelbanevagn.

De är många.

Alla människor här. Alldeles för många.

Jag vill prata med dem. Alla. Höra om deras drömmar och fråga om deras liv. Veta om deras misslyckanden och se dem skratta när de talar om sin lycka.

De är alldeles för många. Alla människor här.

Det finns en del kärlek här. Det finns en hel del oro här och det finns alldeles för mycket ilska och avundsjuka här. Det finns glädje här och det finns smärta här. Det finns frågor, alldeles för mycket frågor och alldeles för få svar här.

Hos alla människor här.

Hos mig bland alla människor här.

Tomt på undran.

Jag funderar att jag inte har så mycket att fundera på.

Jag funderar ifall min brist på funderingar får mig att skriva mindre.

Jag funderar och undrar vad jag borde fundera och undra över.

Det borde finnas så många saker - bara att söka på Google för fasiken - som kan funderas över och undras kring. Jag känner spontant inte så många och finner därför inget att skriva.

Ska jag behöva skapa funderingar? Ska jag behöva skapa undran?

Jag undrar vad för funderingar jag skulle behöva fundera ut i så fall.

Men ändå.

Jävlar vad tungt förra inlägget var.

Nu när jag läser det såhär i efterhand.

Livet är ju roligt och glatt! Ya man!

Min kamp.

Jag kämpar varje dag. Inte mot fiender eller ondska. Utan mot bitterheten.

Varje dag slåss jag med ord. Ord jag inte vill ska tränga fram. Ord jag inte vill ska lämna min tunga och ord jag helst inte vill ska belasta mitt sinne.

Så jag kämpar varje dag. Inte mot mig själv utan mot det som kan bli mig själv.

Att aldrig låta och tillåta bitterheten ta del av mig. Ta en del av mig. Ta hela mig.

Varje dag. Timme efter timme. Lika många är de stunder jag vilar och njuter som de stunder jag kämpar och sliter.

Kanske är bitterheten just detta. Att behöva kämpa mot den. Kanske nöjer sig bitterheten med kampen för kampen gör mig trött och ledsen. Kampen gör mig slut.

Ändå.

Varje dag. Varje timme.

Jag måste låta stunderna av njutning bli så mångfalt fler. Så många fler.

Så många fler.

Därför kämpar jag. Därför.

Därför kämpar jag.

Mina vänner.

Inget skulle jag skriva om vintern som varit. Inget skulle jag skriva om oron som varit. Inget skulle jag mer skriva om sorg och tröttsam bitterhet.

Mer skulle jag skriva om glädjen som finns. Desto mer skulle jag skriva om lyckan som kommer.

Jag finner mig själv vara omgiven av så oerhört mycket kärlek. Omgiven av så väldigt mycket vänskap. I en skog står jag där varje träd, varje moss och minsta löv är vänskap och kärlek.

Att vara tacksam är inte att vara kuvad. Att vara tacksam är inte att förneka sig själv ilska och rätten att må riktigt dåligt. Att vara tacksam är ett synsätt. Att vara tacksam är att bestämma sig för vad som får och vad som inte får påverka mig.

För det är jag som bestämmer. Det är jag som gör mina egna val. Det är du som gör dina egna val. Det är du som bestämmer.

Ibland. För ibland är det bara utanför vår egen kontroll. För ibland är det inget vi kan göra. Trots allt vi vill göra och trots allt vi vill bestämma så är det ibland utanför all kontroll.

Och hela världen vänds in och ut och det som tidigare var så självklart blir gömt i dunkel. Glömt i dunkel.

Det är då.

Då är jag tacksam. Då väljer jag att vara tacksam. Då vänder sig varje träd och varje moss och minsta löv mot mig med sin kärlek och med sin vänskap och rör mig när jag går ensam genom skogen. Och jag inser att jag inte är ensam.

Min bok.

"Börja bara skriva" sa en vän till mig.

Han är manusförfattare och vet vad han pratar om. Vi hade ett samtal på Carmen häromdagen och jag berättade att jag ville skriva en bok. Vad den handlar om och hur den slutar vet jag inte, och jag har länge försökt hitta vad jag ska skriva och hur jag ska börja.

"Börja bara skriva" sa han. Sen om det blir något eller om du kastar det eller om du senare hittar det och använder det eller allt bara är skit. Så börja bara.

Ibland är det inte ens halva kapitel och ibland kommer det vara fullständigt tokigt. I skrivandets stund är det bara precis just det. Så läs eller läs inte. Det är helt upp till dig.

min-bok.blogspot.com

Glädjetårar.

Magen gör ont och jag måste le. För jag måste le och världen är full av ting att le för.

Jag hostar lungorna och hostar ut lungorna. Och skrattar så jag skrattar ut lungorna. För jag måste skratta och världen är full av ting att skratta åt.

Sitter på min rumpa och måste gå på toa varje gång jag reser mig och det måste jag ju skratta åt. För det är humor, så fantastisk humor, sån humor att inte kunna resa sig upp annat än för att rusa till toan.

Ni måste se det, för om ni ser det är det tragiskt och varför vill du leva tragiskt. Inte tragiskt. Inte vill du leva med tragik. Inte vill jag leva med tragik. Så jag väljer att leva med humor.

Det är ett val att le åt det onda. Det är ett val att slänga in ett skratt med hostan.

Det är inte ett val att sitta på min rumpa. Ändå, medan jag gör det, och blickar, snett blickar åt toalettdörren väljer jag att fylla resten av min kropp med glada tankar och idéer.

Och det som är skit är inte mitt val. Det är så inte alls mitt val.

Det är bara mitt val hur jag väljer att se på det.

Mina foton.

Sinnen och lustar mättas av så mycket mer än text.

Så jag har börjat bildblogga.

Kolla in just-a-look.blogspot.com

Ett utlopp.

Mina vänner har sagt till mig att jag skriver alldeles för bittert. Att när man vill ha roligt går man till Peters blogg och när man vill veta livets allvar besöker man min.

Det får ju mig - som annars anser mig själv vara en person som får folk att skratta - att fundera på syftet med detta bloggande. Och kanske är det så att bloggen är en kran från mitt inre, som släpper ut alla bittra och trista och hemska och jobbiga och fula och ledsna tankar, för att fria mitt inre och ge mera plats eller utlopp eller liv eller hopp åt de goda och roliga och framåtsträvande och glada tankarna.

Så får jag hoppas. Så får jag hoppas att mitt fortsatta skrivande gör just detta.

Och det roliga, det får man uppleva när man hänger med mig. För det enkla priset av en kopp kaffe.

Kram och Mycket Glad Måndag!

/Kip

Tunna ord.

Säga att arbete är hårt och mestadels trist, är så enkelt att säga.

Säga att arbete är hårt och mestadels tungt, är så enkelt att säga.

Säga vad som helst om arbete, är enkelt att säga.

Men det är inget arbete att säga det.

Av rent måste.

Att skriva utav ren vilja är oerhört svårt.

Jag måste börja fråga mig själv vad meningen är med mitt skrivande. Är det ett slags författande. Början Övning Lekande med ett slags författande. Är det utbrott. Korta Långa Temporära utbrott av känslor som sedan faller av mig. Kanske ett måste. Att Måste Behöver Kräver skapa för att inte Brista Brytas Bräckas av Ångest Kärlek Hat.

Att skriva vid impuls faller så lätt.

Jag låter orden falla på den plats de glider ur mig. Kanske jag plockar bort ett och annat ord som känns fel eller trist. Kanske jag lägger till ett och annat ord som bara ska vara med. Sällan flyttar jag något. Sällan behöver jag flytta eller stryka. Det faller på plats dessa korta impulser.

Jag kan inte längre vänta på dessa korta impulser. Jag måste vilja. Mer.

Fan!

Jag frågar mig själv vad som är meningen med allt mitt skrivande. Och finner. Att ifall jag inte skapar är jag inget. Utan att ge. Jag är inget utan att ge.

(What a load of self-righteous bullshit)

Och jag finner att ifall jag själv aldrig tar mig på allvar. Hur ska någon annan kunna.

Och jag finner att utan min ironi. Utan mitt skrivande och min ironi. Utan det är jag inget. Och med det är jag allt. Med det är jag allt.

Jag skriver för att jag Måste Vill Kan. Jag skriver för att uttrycka min Kärlek Ironi Sorg. Jag skriver för att Någon Kanske Någon läser och Glädjs Irriteras Inspireras.

Jag skriver för att skriva.

Varför läser Du?

Allra sist.

Längst ned på listan. Allra längst ned. I botten.

Så långt ned på botten man överhuvudtaget kan ta sig. Eller bli placerad.

Där är jag. På nedre botten - nej - i källarvåningen av hennes lista.

Hennes blogglista.

Det är dags att rycka tag i själen, dra upp sinnet, kasta fram visionerna, hosta upp de djupt inrotade frågorna, bita fast i tåget av stål som fort utav helvete drar fram över nätets vidder.

Att lämnas kvar är inget alternativ.

Till Marie.

Överallt löpsedlar, överallt reklamtavlor, överallt radio och TV och överallt teater och gatumusikanter och överallt överallt.

Tystnaden är friheten vi har kvar.

Skrik i mitt öra.

Jag är hopplös. Helt jävla hopplös.

På ett positivt sätt. Så man kan skratta åt det. På ett sätt när man kastar glasögonen på sängen och drar handen hårt över ansiktet, drar av hela ansiktet och tänker att jag är hopplös. Helt jävla hopplös. Och sen ler. Och sen skrattar. Och sen. Och sen.

Och sen vill jag gråta. Eller i alla fall skrika. Ställa mig bredvid mig själv och skrika högt och tydligt in i mitt öra att jag aldrig mer ska göra såhär igen. Så högt att det börjar pipa i örat efteråt. Så högt och tydligt att jag förstår.

Att jag är hopplös för att jag gör det om och om igen.

Ingen annan kommer skrika det i mitt öra. Ingen annan kommer göra det. Vem skulle göra det. Ingen annan kommer skrika det i mitt öra.

Jag kan inte skrika det i mitt eget öra.

Så jag kommer göra om det. Om och om igen.

Helt jävla hopplöst. Helt jävla hopplöst.

Den trista kampen.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske skriver jag inte ännu på ett tag. Det är för många saker som inte är bra, eller får få saker som är det.

Det är svårt att vara engagerad när engagemanget inte finns där. Det är svårt att vara glad när glädjen inte finns där. Det är svårt att vara med när man inte orkar vara med.

Det är alldeles för lätt att bli bitter.

Jag ska kämpa. Mot bitterheten ska jag kämpa. Mot tröttheten, fast jag inte har en aning hur. Det är ju bara att rycka upp sig, kommer någon säga till mig. Det är ju bara att ta tag i problemet, kommer någon säga till mig. För när man står utanför är det bara bara. När man sitter i det finns inte bara. När man sitter i det finns bara att kämpa eller ge upp.

Och att kämpa är något så oglamouröst så ni anar inte. Att kämpa är långt ifrån alla filmers och böckers heroiska värld. Att kämpa är tråkigt och långsamt. Att kämpa är ensamt. Det hjälper något otroligt med omvärldens och familjens stöd. I slutändan dock är det bara själv man kämpar. Eller själv man ger upp.

Och tid. Det tar otroligt lång tid. Vissa som kämpar har inte tid. De måste kämpa mot allt det onda samtidigt som de kämpar mot tiden. Jag har lyxen att ha all tid i världen. Jag är förunnad tid. Kanske är det svårare, för det finns inget sista datum. Jag kan ge upp hur länge som helst och börja kämpa när det känns bra. Fast med tiden kommer såklart depressionen. Ju längre man bara sitter där och inte mår bra och inte kämpar och inte...

Ju längre tiden går desto djupare sjunker man ner.

Men jag sitter ändå. Och jag vet inte om jag kämpar. För det här känns inte som en kamp. För kampen är oglamourös och tråkig. Så svårt att veta om jag kämpar. Eller bara ger upp.

Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär. Inte längre.

Vinter.

Jag gjorde min första snöboll för i år. Kastade ut den från balkongen och försökte se den landa. Den försvann. Den försvann i ett stort vitt hav.

Välkommen Vintern 2007. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Fun.

Världen är så full av roliga människor.

Faktiskt.

Jag vet inte vad jag gör.

Men jag gör det ändå.

Usch.

Nu har jag förtärt en av de vidrigaste luncher jag någonsin gjort till mig själv. Det är dagar som det här man uppskattar att ingen var i närheten för att smaka.

Noterar att granulerad vitlök nog är det värsta som finns i kryddhyllan och att frysta grönsaker tydligen inte är fräscha hur långe som helst.

Hade jag varit kock hade jag sagt upp mig.

Nu känns till och med papptallrikar som en god och näringsrik kost.

Svart humor.

Är jag rolig?

Är det vad jag har att ge världen? Att vara rolig.

Öppnar googles startsida, där jag har nyheter på nyheter publicerade. Det första jag ser varje gång min webbläsare går igång. Nyheter. Jag äter dem. Suger i mig dem. Jag lever på nyheter. Varför? Jag har ingen aning om varför. Jag gillar majs. Jag gillar tacosås. Varför? Jag har ingen aning om varför, men om de skulle ta slut, försvinna så skulle jag må sämre.

Varför? Nyheter är ju bittert. Det är ju bara bitterhet. Det stinker av negativitet. Det äter mig. Det äter mig som jag äter det. Varje nyhet är ännu en spik i kistan, ett spark i kvicksanden. Men jag älskar dem. Jag älskar det.

Varför? Ser jag något roligt i allt? Egentligen, gör jag det? För det kan ju inte vara bitterhet som jag tar med mig till slutet. Ett berg av det. Nej, det måste vara motsatsen. Den totala motsatsen. Det vita i det svarta.

Är det humor? Att se skoj i död. Att se skratt i misär. Är det roligt?

Kan jag göra något roligt av det?

Är jag rolig?

...är jag bitter?

...är jag rolig?

Kan jag göra något bra av allt det här dåliga? För mig. För andra. För alla. För dem andra. Kan jag det? Vill jag det? Bör jag det? Ska jag det?

Jag tror jag ska. Jag tror i alla fall att jag vill att jag ska.

Nu ska jag bara försöka.