Tokig 2.

Jag kommer absolut garanterat att bli galen. Kanske redan i natt. Det tränger ut genom mina öron. Eller in. Fan, vilket håll som helst - galen blir jag likväl.

(varför kan jag inte sova)

Tokig.

Om jag inte är galen redan nu, så kommer jag garanterat att bli det.

Hoppas ni är snälla då.

(kan inte sova)

Ser.

I vissa ögon finns det bara där.

Ändå.

Jag gav upp.

Kanske någon sa att den som söker inte finner, utan framstår som ganska desperat och nervös.
Kanske någon sa just det.

Så jag gav upp. Började vänta. Vänta. Vänta på vad. På vad vet jag inte. För visste jag vad så väntade jag inte längre, utan sökte. Sökte efter det och när man söker så... ni vet.

Så jag började söka. För jag visste ju vad jag sökte. Jag visste ju på vad väntan väntade. Inget ord kan beskriva. Inget händer kan forma. Kanske något tankar och penslar och krita kan rita. Inget pengar kan skaffa och inget coola snubbar kan haffa.

Kanske något musik kan spela. Kanske något mitt hjärta. Hela mitt hjärta kan sakna.

Överallt jag sökte. Överallt jag söker. Vänder mig om. Väntar på att någon ska vända sig om. Stannar upp och tittar och väntar på att någon ska stanna upp och titta. Som på reklamfilm.

Jag är ingen reklamfilm. Så jag gav upp.

Den som ger upp slutar andas. Den som ger upp slutar bry sig. Slutar ty sig. Slutar. Bara slutar.

Så jag slutade ge upp. Och jag slutade söka. Och slutade vänta.

Att bara vara kan funka. Tänkte jag. Cool. Lugn. Varandes, gåendes, bejakandes, andandes.

Andas. Lugnt andas. Vara, lugnt vara.

Vara.

Finnas.

Vänder mig om ändå. Bara lite kort ändå.

Hej. Jag ler. Tittar. Letar. Söker. Är du... är det du?

Jag har letat efter dig hela livet.
Jag är glad att du stannade till.
Jag är glad att jag vände mig om igen.

Allt är inte tur.

Jag känner mig oehört full av kärlek och ömhet.

Undrar om jag behöver köpa en ny, mysigare soffa för att ha möjlighet att dela med mig av detta till någon som uppskattar det.

Ni vet en sån soffa som man kan ligga alldeles uppkrupen i och gosa till solen går ner och upp och ner och upp igen.

En sådan soffa behöver jag nog.

Eller handlar det bara om tur? Skicklighet och tur? Smooth talking och tur? Ignorans eller naivitet eller tålamod och tur?

Nä, det är nog en soffa som behövs, tror jag.
En sån soffa ska jag skaffa mig.

Jag finns.

Man kan ju inte springa omkring och liksom inte finnas.

Så inspirerad av min bloggande omvärld är det dags för också mig att visa mitt anlete för världen. Ack ock ve - det finns så många sidor att visa, men låtom oss mjukstarta.

Kära vänner, bli ej rädda.
Även om det må se ut är icke barn min främsta föda.

Fast, en tå skulle givetvis kunna slinka ner - i fall det är fest!

Vacker.

Jag vill ha en flickvän som går omkring i lägenheten med behå och mysbyxor.