Ändå.

Jag gav upp.

Kanske någon sa att den som söker inte finner, utan framstår som ganska desperat och nervös.
Kanske någon sa just det.

Så jag gav upp. Började vänta. Vänta. Vänta på vad. På vad vet jag inte. För visste jag vad så väntade jag inte längre, utan sökte. Sökte efter det och när man söker så... ni vet.

Så jag började söka. För jag visste ju vad jag sökte. Jag visste ju på vad väntan väntade. Inget ord kan beskriva. Inget händer kan forma. Kanske något tankar och penslar och krita kan rita. Inget pengar kan skaffa och inget coola snubbar kan haffa.

Kanske något musik kan spela. Kanske något mitt hjärta. Hela mitt hjärta kan sakna.

Överallt jag sökte. Överallt jag söker. Vänder mig om. Väntar på att någon ska vända sig om. Stannar upp och tittar och väntar på att någon ska stanna upp och titta. Som på reklamfilm.

Jag är ingen reklamfilm. Så jag gav upp.

Den som ger upp slutar andas. Den som ger upp slutar bry sig. Slutar ty sig. Slutar. Bara slutar.

Så jag slutade ge upp. Och jag slutade söka. Och slutade vänta.

Att bara vara kan funka. Tänkte jag. Cool. Lugn. Varandes, gåendes, bejakandes, andandes.

Andas. Lugnt andas. Vara, lugnt vara.

Vara.

Finnas.

Vänder mig om ändå. Bara lite kort ändå.

Hej. Jag ler. Tittar. Letar. Söker. Är du... är det du?

Jag har letat efter dig hela livet.
Jag är glad att du stannade till.
Jag är glad att jag vände mig om igen.