Omöjlig ekvation.

Det är svårt,

nästintill omöjligt

att föreställa mig någon annan

i mitt liv. 

Jag antar att

tid

och avstånd

kommer sudda ut kärleken. 

Fast jag kan inte

i min vildaste fantasi

förstå hur.

Inget.

Jag har nog aldrig känt mig så tom

i hela mitt liv. 

Som om jag bara vore luft

och vägde ingenting. 

Så det är såhär tomhet känns?

Ordlöst.

Den allra värsta dagen i mitt liv

går endast att berätta om

i tårar. 

Tomt.

Hur mycket kan

en människa bara gråta

innan tårarna tar slut?

Luft

Ett litet andetag. 

En gnutta syrefylld friskluft. 

Ett välkomnande ord från en vän. 

Långt ifrån en gnista. 

Fast kanske tillräckligt

för att orka en dag till.

Igen. Och igen.

Ett trubbigt skal

av mitt forna jag.

En egen tomhet

som jag vandrar runt med.

Ett gammalt klister

som inte vill släppa taget.

Tid säger ni. 

Tiden ska pånyttföda mig. 

Så igen, som många gånger förr. 

Fast jag vet inte om jag orkar. 

Jag vet inte om jag orkar denna gång. 

Skalet har blivit allt för familjärt. 

Och jag orkar inte en gång till.

Uppsikt.

Jag har slutat falla. 

Ligger på botten av tunnan,

och försöker inte öppna ögonen. 

Verkligheten lyser där uppe. 

Ett svagt ljus

av ouppnåelig dåtid. 

Försöker finna styrka,

vilja,

lust.

Hopp. 

Hoppet är bara början på fallet.

Det följer inte med dig ner.

Så här nere på botten

måste vi finna något annat. 

Vill du hjälpa mig att leta?