Den där stunden där det bara finns ett vettigt, rimligt beslut fastän skuld eller hopp eller tro eller ren vilja får en att vilja tänka att man borde ta ett annat.
Den där människan som plötsligt får dig att inse att du faktiskt lever och den där sekunden du kommer på att en dröm kanske bara är en dröm.
Den där jag som tror jag är övermänsklig, bara för att komma på att jag är människa och inte kan bära hela världen på mina axlar. Fast vägrar tro på det.
Den där stunden när fåglar kvittrar utanför fönstret och man borde inse vilket mirakel naturen är. Och inte gör det.
Fast stormen i helgen. Den fick mig att vilja leva igen. Den fick mig att leva en dröm, om så bara för en helg. Om så bara för en dag. Om så bara för en kort kväll.
Vinden har inte vänt. Den har mojnat. Fast det brusar än litegrann i mina öron. Litegrann. Och det är gott nog.
