Ambition vs. Relation.

Så jag ställer mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Och vad är viktigt framöver? För en tid sen började jag ta större notis kring en krypande känsla i min kropp. Den har funnits där länge, hur länge kan jag förstås inte minnas. Jag har haft stor succé med att dämpa den med ömsom arbete, ömsom socker och salt i form av överdrivna mängder sötsaker och friterade potatisbitar med varierande former. När inte det räckte så kunde jag alltid skjuta in lite perfektion och med detta få ytterligare arbete. Och när inte det räckte så dök lyckligtvis något oväntat upp i livet, som en familjär kris av något slag eller en sjukdom som tog uppmärksamheten under några månader.

Så kom tiden när allt var bra. När ting rullade och pengarna flödade och den inre kreativiteten äntligen fick utrymme mellan sötsaker och perfektion. Någonstans där blev jag åter bekant eller kanske för första gången bekant med denna krypande känsla. Vid eftertanke förstod jag att den aldrig hade försvunnit och ofta egentligen aldrig varit särskilt dämpad, så mycket som den varit undantryckt. Jag riktade hammaren mot spiken och träffade tanken att det som saknades var närhet.

Ju längre tiden gick desto mer kom jag fram till att trots närhetens många former, så var det inte endast den provisoriska varianten av en fysisk relation eller den tämligen temporära i en omfamning, en längre kram eller en kortare puss på kinden. Teorin, om man får kalla den så, är att den hemliga ingrediensen är vilja. En vilja att om och åter igen omfamna, att om och åter igen älska och att beröra och vilja bli berörd. Och för att ytterligare komplicera receptet så behövs två.

I mitt liv har jag förtärt ambition och spetsat med perfektion. Det har skapat karaktären eller kanske till och med varit möjligt tack vare karaktären som idag är jag. I mitt liv har jag samtidigt svält relation och endast i mindre mängder intagit närhet. Jag har egentligen intagit större mängder närhet, fast mer i en kamratlig form och mer i en stötvis stil. Tillfällen har säkerligen givits för möjlighet till ömsesidig vilja, fast i en dimma av målmedvetenhet har de varit suddiga.

Och det har varit lyckosamt. Jag har fått uppleva fantastiska ting. På platser jag kanske aldrig skulle ha besökt av egen vilja har jag fått möta människor helt olika än mig. Skratt har fyllt rum och glädje har delats mellan mig och alla dessa personer. Pirrande bin har bott i mitt hjärta och mjuka vindar har varit droger i mitt blod.

Fast nu känner jag den här krypande känslan.

Så frågan uppstår. Kan denna karaktär byta karaktär? Kan två olika karaktärer leva parallellt eller kan de växelvis ge mig och de andra runtom mig vad de vill? Eller måste jag ge upp den ena för att tillfredsställa den andra?

Därför ställer jag mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Vad är viktigt framöver?

Mer.

22 oktober, 2010

Det är inte
att jag inte vill utan dig.

Det är att jag vill mer
med dig.

Det är inte
att jag inte kan leva utan dig.

Det är att jag lever mer
med dig.

Färgpussel.

14 oktober, 2010

Jag vaknade upp.
En olöst Kubriks kub.

Ingenting var egentligen
på sin rätta plats.

I slutet av dagen
var i alla fall

ett par sidor i samma färg.

Kanske. Kanske.

Kanske är det du
som löser mitt pussel.

En.

5 oktober, 2010

Jag har hundra saker.
Tusen saker.

Jag har fem tusen saker.

Som jag fått. Som jag köpt.
Som jag velat ha.

Saker jag aldrig har önskat.

Jag har hundra saker.
Tusen saker.

Fem tusen saker jag kan se.

Som jag kan röra. Som jag kan ta med.

Som jag kan lämna kvar.

Och jag kommer få hundra saker till.
Tusen till.

Tio tusen att lämna kvar.

För jag skulle lämna det allt.

För en.

Inte nu. Nu.

1 oktober, 2010

Det är en pendel
mellan lycka och tomhet.

Det är en pendel
mellan nu och nyss.

Du går från grått
till ett bländande spektra.

Och sen tillbaka igen.

Om jag tittar på klockan
kanske jag kan få den att stanna.

Inte tillräckligt nära.

17 september, 2010

Det är ett fönster med vita spröjs
mellan mig och henne.

Jag kan se hennes ögon
genom ett immigt glas.

Det är skynke av tyg
mellan mig och henne.

Jag kan höra hennes andas
och känna hennes doft.

Det är en mur av tegel
mellan mig och henne.

Jag kan röra hennes hand
genom ett hål av fallna stenar.

Och jag sitter fast.
Kättingar runt mitt hjärta.

Det är hon
som måste klättra över muren.

Stanna upp.

När världen bara stannar till några sekunder.

När inget rör sig
utom bara hon.

Tunnelseende i cinemascope.

Skratt som studsar
genom stilla luft.

Förälskelse i ultrarapid.

Vem menar du
frågar han.

Hon som lyser såklart.