19 juni
Det är något speciellt med dessa gamla tåg. En känsla som inget X2000 kan bringa fram, inte ens med sina nya beiga jordnära färger. I all sin sunkighet, med alla sina ergonomiska brister och totala avsaknad av moderna bekvämligheter – hallå det finns faktiskt ett uttag för rakapparat 110 volt på toaletten – älskar jag det. För min del hade det gärna fått vara värre än såhär. Lite mer nötta säten, fler lampor som inte fungerade, kanske en droppande kran nånstans – men var fan skulle den kranen sitta va nån slags gräns får vi ändå dra eller hur – och en stor tysk konduktör som väcker alla för att fråga om nya påstigande och flåsa genom sin stora mustach när han våldsamt trycker onödigt många hål i min biljett.
Nästan alla sover. Eller låtsas att sova i något försök att ge kroppen vila. Han läser en tidning. Om en kvinna i paraply som står på en ödslig äng täckt av dmma och tycker att hon vet vad livet verkligen går ut på och att naturen är bortglömd av alla oss som käkar snabbmat och drömmer om rikedom och lyxiga hotellfrukostar med exotiska frukter. Gubben med gråa tomteskägget sover och ger ingen sömn åt den unge mannan mittemot som utan lycka försöker hitta en plats för i alla fall sin vänstra fot ty den högra har han redan gett upp på och lagt åt sidan i gången. Nästan kärleksfull är deras lek, även om bara den ena är fullt medveten om att spelet ens pågår. Nästan sover. Kanske nästan sover gubben och ler i sina vakendrömmar åt dessa enkla respektfulla svenska unga män som inget annat vågar än att ge upp och lägga sina fötter ödmjukt åt sidan. Humor. I sin enklaste form humor.
Detta måste vara livet. Dessa upplevelser som inte finns på dagen. En man som lagt sig rakt över gången vid vagnens entré. De vaknar till liv på natten dessa människor. För att sova. På ett golv. I ett skakigt tåg. För mitt stora nöjes skull. Man borde leva mer på natten.
Vid något tillfälle måste jag återvända till mig själv. Vid något tillfälle måste jag se på mig själv och hur också jag är tyst, hur också jag är som alla andra. Vid något tillfälle. Inte nu.
Världen är faktiskt full av både vackra och riktigt hiskeligt fula människor. Säg vad du vill om insidan och utsidan, på båda sidor finns hela spektrat av skönhet och fulhet. Hitta mig en människa som är vacker både inne och ute och jag ska peka ut tio som är fula rakt igenom. Hitta mig en en människa som är vacker inuti och ful som en bergsvägg utanpå och jag ska fundera och tänka och känna och tänka om ifall jag tror på att skönhet kommer inifrån. Våra ögon måste vara filter. Måste vara filter för vad som är skönhet och icke så. Sitter kanske allting i roten av våra sinnen, begravt djupt i våra själar för jag skulle aldrig kunna peka ut blint vem jag blir och inte blir begeistrad av. För skönheten på utsidan kan jag se, men ibland kan även en halvdanig bergsvägg för mig plötsligt bli attraktiv. Hur. Varför. Vem sa att det skulle vara ok, när jag redan bestämt mig att skönhet är skönhet och fulhet värt att ratas. Fort och utan eftertanke. Vem stör så mina fördomar och mitt enkla sätt att leva mitt liv. Kom hit, förklara, för för mig finns inga mellanting. Förutom på natten. Så fort tåget börjar ljusna av solens tidigaste strålar och skönheten som fanns i natten försvinner i dag och det riktigt fula som var så vackert åter blir fult då hoppar jag av. Innan dess har du att förklara.
Innan dess.
Sen är det försent. För i natt.
Vi ses igen nästa natt. Nästa natt börjar vi om igen. Nästa natt är vi åter vackra, åter underbara och utsida och insida spelar inte längre någon roll. Här nere på botten, i det sunkigaste av sunkiga är allting vackert. Även du min vän. Som på dagens ratas av såna som jag. Även nästa natt är du vacker som just precis just nu.
Även nästa natt.
Ibland låter inget vettigt alls. Ibland är ändå detta allt vi har.
Njut medan natten är natt
Njut medan natten mörkar allt
Njut för i natten är du vacker
I natt är alla vackra
Träd fram i mörkret
Träd fram och var skön
Träd ut för endast nu
I natt är alla vackra
Lev medan så många är blinda
Lev medan ingen ser vem du är
Lev nu, sen är det försent
I natt är du vacker
Imorgon tittar alla bort igen
Plötsligt vaknar det till liv.
Plötsligt vaknar jorden och hälsar på månens skära.
Det är ännu natt, det är ännu mörkt och alla trivs och ler och är glada i sin ensamhet, i sin mörkhet och här kommer jorden och stör. Stör vår frid. Stör i din frid. När allt var så vackert, när allt var så lugnt, när allt var så nära och skönt.
Bara plötsligt.
En kort hälsning för att skaka liv i natten. Som att vi saknade det. Vi saknade ingenting. Vi hade varandra. Mörkt. Ensamt. Tyst. Men tillsammans.
Jord, somna jord. Somna åter igen. Tack, vi har det bra här ändå.
