Ok, jag är en jävla idiot ibland.
Det finns saker man inte ska göra. Exempelvis att förklara sin förlorade kärlek i en relation som knappt tagit sig upp ur jorden och blivit ett skott. Kasst jobbat Kip.
Igår gjorde jag något bra däremot. Min vännina Madeleine (rolig som fan) skulle ha improvisationsteater på Engelen och jag hade allt för många gånger missat hennes föreställningar. Det var dags att ta sig i kragen och ta sig till krogen. Sagt och gjort och alldeles ensam kom jag till en alldeles ensam och tom lokal. Ojdå, det här blir intressant. Fyra skådisar och en publik, det kan bli pinsamt värre. I många och vanliga fall hade jag vänt på klacken, rädd för att utstätta mig själv för denna underliga situation. Men jag har fan börjat anamma lite Nike-anda och bara göra det, det som jag vill.
Ok, då. Jag skickade iväg ett tiotal SMS för att se om någon polare fanns i närheten. Hallå! Ett steg i taget, jag stannade i alla fall kvar. Så plötsligt från vinterkylan kliver min kära vän och tidigare kombo Mattias in i den numera halvfyllda och lite stökiga lokalen.
Efter en halvtimmes show var det dags att dra vidare till nästa löfte, våra kära vänner som hade releaseparty för sitt nystartade skivbolag. Hur coolt är inte det? Tänk så mycket vissa människor vågar!
Det första som möter mig i dörren är Sara. Vem är Sara? Jag har ingen aning om vem Sara är. Men hon vet allt om mig och om hur vi träffades för sju, sju, SJU år sedan. Tänk så mycket vissa människor minns!
Tiden springer fort visade sig när jag träffade på Lina, vars fest jag var på för ett, ett, ETT år sedan. Det visade sig att hon tröttnat på lärarutbildningen och börjat på teaterskola. Och ikväll ska jag se hennes föreställning. Bara sådär! För att jag vill. Alldeles själv!
Tänk vad modig jag är.
29 november 2005
26 november 2005
Ånger och hopp
En sak ångrar jag. Det jag sa. Det jag gjorde. Vad jag inte gjorde. Det jag aldrig vågade. Något jag försökte ta tillbaka, när det sedan länge var försent.
Vad jag aldrig lyckats släppa.
För det kliar i kroppen av saknad.
Är det en fantasi? Ett varmt, mysigt täcke av kärlek som ska visa sig vara drömmar? Jag hoppas inte.
Jag hoppas.
Vad jag aldrig lyckats släppa.
För det kliar i kroppen av saknad.
Är det en fantasi? Ett varmt, mysigt täcke av kärlek som ska visa sig vara drömmar? Jag hoppas inte.
Jag hoppas.
25 november 2005
Tangon
En gång, för inte så länge sedan egentligen, blev jag kär i en tangodansande kvinna. Till vänster gick alltid de vackra. Varje gång mina ögon landade, stirrade, naglades fast vid en fager person i det numera avlägsna Skarpnäck var alltid en sak helt säker. Ovan rulltrappan var det jag som gick till höger och det sköna försvann vänsterut.
Det fanns egentligen inte så mycket åt det hållet. Ett sunket Konsum och en invandrarbutik som sålde annorlunda kryddor. Så jag gick sällan ditåt, men förstod att det var där dem fanns. Kvinnorna. Långa och ståtliga eller korta och söta, det spelade det ingen roll, men högerut längs Skarpnäck allé spatserade dem aldrig. Jo, en riktigt sexig tjej med hes röst som arbeta med ICA precis där jag bodde, men hon hade en pojkvän sedan dinsoauriernas tid så in till hennes hjärta kunde inga flirtar nå.
Det var en tango som tog mig dit första gången. Egentligen var det konstigt att vi inte hade träffats mycket tidigare. Vi bodde längs samma gata i tre år, ändå var det först när jag skulle flytta som vi möttes en sommar... Jag tror det var en sommar. Jag tror det var i en trädgård. Vid en spaljé som jag snickrat ihop till en kvinna som varit teaterlärare åt denna unga, vackra varelse. Hennes mor är bästa vän med denna teaterlärare, som jag själv har förmånen att känna sedan några år tillbaka. Ändå var det först nu vi möttes. Jag och denna tangodanserska.
Jag föll. Ner på biblioteket föll jag och lånade säkert hundra, om så inte så i alla fall fyra böcker om tango. Tre skivor köpte jag. Böckerna glömde jag lämna tillbaka och fick betala 300 kronor per bok. Den ena skivan lyssnar jag på precis just nu. Tangon är känslor så öppet att man inte kan undvika dem. Inte kan gömma sig för dem.
Det är inget jag ångrar. Det finns lite jag ångrar. När hon såg mig falla var hon snabb med att förklara att hon tyvärr inte fanns där för att ta emot mig. Hon fick mig att släppa taget och jag föll i gatan. Men utan ånger. Med huvudvärk och tårar var jag tacksam för hennes direkta ärlighet.
Vi fikade för några månader sedan. Hon är förlovad. För alltid någon annans. Men hon visade mig en glimt av tangon. En glimt av den totala öppenheten, den absoluta nakenheten. Att bara våga utan en tanke på konsekvenserna.
Tack.
Det fanns egentligen inte så mycket åt det hållet. Ett sunket Konsum och en invandrarbutik som sålde annorlunda kryddor. Så jag gick sällan ditåt, men förstod att det var där dem fanns. Kvinnorna. Långa och ståtliga eller korta och söta, det spelade det ingen roll, men högerut längs Skarpnäck allé spatserade dem aldrig. Jo, en riktigt sexig tjej med hes röst som arbeta med ICA precis där jag bodde, men hon hade en pojkvän sedan dinsoauriernas tid så in till hennes hjärta kunde inga flirtar nå.
Det var en tango som tog mig dit första gången. Egentligen var det konstigt att vi inte hade träffats mycket tidigare. Vi bodde längs samma gata i tre år, ändå var det först när jag skulle flytta som vi möttes en sommar... Jag tror det var en sommar. Jag tror det var i en trädgård. Vid en spaljé som jag snickrat ihop till en kvinna som varit teaterlärare åt denna unga, vackra varelse. Hennes mor är bästa vän med denna teaterlärare, som jag själv har förmånen att känna sedan några år tillbaka. Ändå var det först nu vi möttes. Jag och denna tangodanserska.
Jag föll. Ner på biblioteket föll jag och lånade säkert hundra, om så inte så i alla fall fyra böcker om tango. Tre skivor köpte jag. Böckerna glömde jag lämna tillbaka och fick betala 300 kronor per bok. Den ena skivan lyssnar jag på precis just nu. Tangon är känslor så öppet att man inte kan undvika dem. Inte kan gömma sig för dem.
Det är inget jag ångrar. Det finns lite jag ångrar. När hon såg mig falla var hon snabb med att förklara att hon tyvärr inte fanns där för att ta emot mig. Hon fick mig att släppa taget och jag föll i gatan. Men utan ånger. Med huvudvärk och tårar var jag tacksam för hennes direkta ärlighet.
Vi fikade för några månader sedan. Hon är förlovad. För alltid någon annans. Men hon visade mig en glimt av tangon. En glimt av den totala öppenheten, den absoluta nakenheten. Att bara våga utan en tanke på konsekvenserna.
Tack.
24 november 2005
Värktabletternas gunst
Först tänkte jag skriva om dvala, en slags vinterdvala som omfamnat mig den senaste veckan. Den har kanske smittat av sig från min kära kombo som varit trött den senaste tiden, men jag vill tro att jag sakta i sinnet omvandlas till en stor mysig björn som bara förbereder sig för vintern som väntar runt hörnet. Faktum är att den redan visat sin närvaro med några miljontals snöflingor som föll över Botkyrkas berg och dalar häromdagen. Idag har moster Nimbus spolat bort allting, så vi låter detta ämne vänta till den riktiga vintern är över oss.
Istället ska vi i afton hylla värktabletten. För drygt tre månader sedan lät jag ett par skickliga kirurger via ett enkelt snitt på 20 centimeter rakt över min vackra mage avlägsna cirka en och en halv meter av mitt magsystem. Det var en tämligen onödig bit i slutet, vars egentliga uppgift är att ge vätska och salt åt kroppen. Sen är ju vatten och saltets funktion att hålla vätskebalansen ganska avgörande för liv, men resten av kroppen har en otrolig förmåga att lära sig ta över dessa funktioner. Så hurra hurra även för kroppen!
Som ni förstår kan detta lilla ingrepp skapa viss irritation, lite kliande och ibland en oehört jobbig smärta. Vi ska inte överdriva. Det är långt ifrån sådan smärta man kan uppleva ifall ett av ens ben sakta skulle slitas av höften eller för den delen båda benen samtidigt. Inte heller kan smärtan liknas vid ett mindre slag mot sola plexus eller en hård och bestämd spark mot en mans genitalier. Jag använder ordet smärta i sin mildare variant och som ni börjar förstå av obegripligheten i detta senaste stycket har jag just nu svalt inte mindre än tre tabletter för att helt ta denna måhända milda, men jobbiga smärta. Hurra för värktabletter!
Läkarna var nog smarta som inte gav mig ett starkare preparat än det morfinliknande Dexofen jag på doktorns uppmaning blandar upp med Panodil. Annars hade dagens blog varit helt oförståelig - alltså skrämmande nära det du precis har läst.
Jag hoppas vi ses igen. Om inte, så förstår jag och önskar dig ett långt och lyckligt liv.
Istället ska vi i afton hylla värktabletten. För drygt tre månader sedan lät jag ett par skickliga kirurger via ett enkelt snitt på 20 centimeter rakt över min vackra mage avlägsna cirka en och en halv meter av mitt magsystem. Det var en tämligen onödig bit i slutet, vars egentliga uppgift är att ge vätska och salt åt kroppen. Sen är ju vatten och saltets funktion att hålla vätskebalansen ganska avgörande för liv, men resten av kroppen har en otrolig förmåga att lära sig ta över dessa funktioner. Så hurra hurra även för kroppen!
Som ni förstår kan detta lilla ingrepp skapa viss irritation, lite kliande och ibland en oehört jobbig smärta. Vi ska inte överdriva. Det är långt ifrån sådan smärta man kan uppleva ifall ett av ens ben sakta skulle slitas av höften eller för den delen båda benen samtidigt. Inte heller kan smärtan liknas vid ett mindre slag mot sola plexus eller en hård och bestämd spark mot en mans genitalier. Jag använder ordet smärta i sin mildare variant och som ni börjar förstå av obegripligheten i detta senaste stycket har jag just nu svalt inte mindre än tre tabletter för att helt ta denna måhända milda, men jobbiga smärta. Hurra för värktabletter!
Läkarna var nog smarta som inte gav mig ett starkare preparat än det morfinliknande Dexofen jag på doktorns uppmaning blandar upp med Panodil. Annars hade dagens blog varit helt oförståelig - alltså skrämmande nära det du precis har läst.
Jag hoppas vi ses igen. Om inte, så förstår jag och önskar dig ett långt och lyckligt liv.
20 november 2005
Efter festen
Morgonen är vacker. Om jag får lov att kalla det morgon kvart i tolv denna milda söndag. Snön smälter utanför, den första snön denna höstkant i vilken vintern nalkas.
Skönhet kommer i många former och vi känner igen det som skönhet utan några egentliga logiska förklaringar. För mig är skönhet något som kan ge mig både ro bortom de starkaste läkemedel och upphetsning vildare än den galnaste vargstam. När vi finner oss själva utom kontroll och utan förståelse för vad som egentligen händer med oss, inuti oss.
Solens strålar stärker oss i våra kroppar och i våra sinnen. Det är till och med livsnödvändigt, inte ens den bästa av artificiella solar skulle kunna ge oss allt vi behöver. Inte heller skulle vi kunna leva, jag skulle inte kunna leva utan...
Telefonen ringer. Påminner mig om att verkligheten inte bara knackar på dörren. Den sitter bredvid mig, håller sin hand på min axel och berättar för mig att livet till lika stora delar består av lycka som av svåra stunder.
Men igår var inte en svår dag. Igår var en härlig dag. Igår fanns en skön kväll. Jag fick umgås med de härligaste av människor, med den härligaste av människa. Det var gårdagens lyckliga stund, precis som den varma solen som bländar mig genom vardagsrummets fönster är dagens. Och vem vet, om inte dagen för med sig flera.
Idag är det söndag i Alby.
Skönhet kommer i många former och vi känner igen det som skönhet utan några egentliga logiska förklaringar. För mig är skönhet något som kan ge mig både ro bortom de starkaste läkemedel och upphetsning vildare än den galnaste vargstam. När vi finner oss själva utom kontroll och utan förståelse för vad som egentligen händer med oss, inuti oss.
Solens strålar stärker oss i våra kroppar och i våra sinnen. Det är till och med livsnödvändigt, inte ens den bästa av artificiella solar skulle kunna ge oss allt vi behöver. Inte heller skulle vi kunna leva, jag skulle inte kunna leva utan...
Telefonen ringer. Påminner mig om att verkligheten inte bara knackar på dörren. Den sitter bredvid mig, håller sin hand på min axel och berättar för mig att livet till lika stora delar består av lycka som av svåra stunder.
Men igår var inte en svår dag. Igår var en härlig dag. Igår fanns en skön kväll. Jag fick umgås med de härligaste av människor, med den härligaste av människa. Det var gårdagens lyckliga stund, precis som den varma solen som bländar mig genom vardagsrummets fönster är dagens. Och vem vet, om inte dagen för med sig flera.
Idag är det söndag i Alby.
19 november 2005
Min första blog
Inspirerad av min kära vän och granne Linus har jag nu skaffat min egen blogg.
Huruvida någon skulle vara intresserad av att läsa den eller om de ord jag nedtecknar kommer orsaka problem för mig och mina relationer till de jag håller kärt lär visa sig.
I denna blogg kommer jag vilja skriva alla de saker jag gjort och de saker jag skulle våga göra. Till exempel att jag fått halva min mage borttagen på sjukhus, det är något jag råkat ut för. Eller att ge mobilnumret till en vacker person på tunnelbanan, det är något min modiga kombo Seher har gjort.
Om en timme hoppas jag befinna mig i armarna på en vacker och inte allt för berusad kvinna på en fest i Vårberg. Själv kommer jag nämligen att ha så lite som noll promille i kroppen. Inte för att bevisa det faktum att det går att festa utan alkohol, utan för att jag inte är helt frisk efter operationen och ska softa lugnt. Och för att allt för berusade kvinnor inte är en bra idé att hångla med.
Om jag bara kunde hitta min skäggtrimmer, för jag ser rent för jävlig ut.
Det är bara att hoppas att det finns en ung bomhemisk kvinna på festen som finner mitt icke allt för fagra utseende fagert. Med det inte menat att bohemiska kvinnor skulle vara ofagra eller falla för skumma män, utan bara menat att jag själv ser ganska flummig ut. På ett positivt sätt. Herregud, jag har nystat in mig i något galet här och ska genast upphöra med att skriva.
Huruvida någon skulle vara intresserad av att läsa den eller om de ord jag nedtecknar kommer orsaka problem för mig och mina relationer till de jag håller kärt lär visa sig.
I denna blogg kommer jag vilja skriva alla de saker jag gjort och de saker jag skulle våga göra. Till exempel att jag fått halva min mage borttagen på sjukhus, det är något jag råkat ut för. Eller att ge mobilnumret till en vacker person på tunnelbanan, det är något min modiga kombo Seher har gjort.
Om en timme hoppas jag befinna mig i armarna på en vacker och inte allt för berusad kvinna på en fest i Vårberg. Själv kommer jag nämligen att ha så lite som noll promille i kroppen. Inte för att bevisa det faktum att det går att festa utan alkohol, utan för att jag inte är helt frisk efter operationen och ska softa lugnt. Och för att allt för berusade kvinnor inte är en bra idé att hångla med.
Om jag bara kunde hitta min skäggtrimmer, för jag ser rent för jävlig ut.
Det är bara att hoppas att det finns en ung bomhemisk kvinna på festen som finner mitt icke allt för fagra utseende fagert. Med det inte menat att bohemiska kvinnor skulle vara ofagra eller falla för skumma män, utan bara menat att jag själv ser ganska flummig ut. På ett positivt sätt. Herregud, jag har nystat in mig i något galet här och ska genast upphöra med att skriva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)