Mod.

Jag vet inte hur många som läser det här och kanske är det bara jag från stund till stund. För mig är skrivandet ett sätt att släppa på ventiler, utan att kanske öppna hela vattentanken. Och om någon skulle få för sig att läsa och finna ett eller ett annat ord meningsfullt för dem så har jag kanske även här gjort en insats för att göra världen till en trevligare plats.

För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.

Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.

Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.

Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.

Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.

Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.

Avenue Q.

Nu vet jag vad det är jag vill. Jag erkänner att det är lite gay.

Broadway - here I come!

Ett andetag.

På så väldigt många sätt är det svårt att skriva inlägg i ett melankoliskt tillstånd utan att få hela texten att på något sätt verkar bitter. Jag gillar bitter. I blodgrapejuice och i ett par riktiga härliga drinkar. Älskar jag bitter. I texter om mig själv av mig själv. Inte älskar så mycket alls.

Vad jag inte kan komma fram till är ifall jag har haft en underbar tid och att den tiden börjar närma sitt ett slut. Eller ifall jag har haft en underbar tid och detta bara är början på något som kommer att bli ännu bättre. Klart är att det är inget jag har upplevt förut. Och därför inget som jag vet hur jag ska hantera eller för den delen hur jag ska välja. Hur jag ska bestämma. Mig.

Vissa vill ha kakan och samtidigt äta den. Jag vill stå i ett jävla konditori och smaka lite av allt.

För första gången har jag skapat något, varit med och skapat något alldeles fantastiskt och unikt. För kanske första gången har jag varit i en relation som har varit fantastisk och unik. Se där, två bakelser bara där. Samtidigt har jag åter igen dragit mig ner på botten av sjön och simmar runt bland alger. Håller andan. Fortsätter hålla andan och ser mig omkring.

Och jag vet inte om jag alltid kommer göra såhär, dyka djupt och agera djupt och på detta djupa vatten finnas och någon gång simma upp för att tjippa lite luft. Sedan ner igen. Som jag alltid har gjort. Som jag alltid har velat göra. Uppenbarligen.

Det är svårt att veta vad man vill göra när man inte vet vad man vill göra. Eller när man alltid har vetat vad man vill göra och fortsätter göra det. Även om det är det här. Precis det här.

Jag vet inte vad jag vill. Jag ska fundera på det. Kanske finns svaret vid ytan. Om jag nästa gång inte bara tjippar lite luft, utan också tittar upp och ser vad där finns.

Häng kvar ett ögonblick. Om du vill. Jag är strax tillbaka.