Vem som helst.

Jag bara söker ny bekräftelse.

Ny kärlek.
Ny omfamning.

Jag söker svar med nya frågor.

Rätta svar.
Rätta för mig.

Jag vill inte vara ensam.

Jag vill att någon ska förstå.

Jag vill att någon ska ha
alla mina svar.

Jag skriver inte för att säga hej
och fråga hur du mår.

Jag vill att du älskar mig.

Vem du än är.

Borta.

Det här är inte mitt hem. 

Jag bor inte här. 

Jag bor just nu

ingenstans.

Sen.

Det är en märklig känsla,

att gå vidare. 

Vi är skapta för det. 

Vi är tvungna till det. 

Vi blir nog lyckligare av det. 

Ändå.

En väldigt märklig känsla.

Isär.

Jag ville

att vi både skulle vara lyckliga. 

Jag hade bara hoppats

att vi kunde vara det tillsammans.

För bra för att vara sant.

Det är bara det

att vissa dagar förstår jag inte. 

Var vi inte lyckliga?

Var vi inte perfekta för varann?

Vi saknade något,

fast kunde vi inte hitta det

tillsammans?

Eller var det jag

som bara slutade leta?

Var jag för nöjd?

Tyckte jag vi var för perfekta,

så att jag glömde

se efter.