Utan titel.

Denna, min sköra kropp,
ska bära mig genom livet.

Lite hopp är nog.

Det är inte något jag kan förklara än. Kanske det är och kommer alltid vara såhär. Kanske det går att förändra.

Kanske blir snart nu och kanske blir snart inte lika många så som de är.

Ni förstår inte. Ni behöver inte förstå. Kanske ni behöver acceptera.

Ni kanske inte vill acceptera och om så behöver ni vänta. Eller gå. Stanna till alla snart tar slut eller gå i acceptans att de kanske aldrig gör så.

Jag har hopp. Inte lika mycket som förut, fast ändå tillräckligt för att vänta.

Hur mycket hopp har ni?

Plats.

Kanske finns det nåt i tomheten.

I det här ingenmansland
mellan sorg och lycka.

Bubbel.

Det bubblar i mig, av alla dessa ord som vill komma ut. Och någonstans på vägen sitter en nål eller en frysmaskin som hindrar dem från att sväva ut och stiga uppåt. Kanske är nålen jag själv.

Och jag vet detta, att jag kan göra precis vad jag vill och bli det jag vill bli. Fast att något eller flera något kan stå i vägen. Jag måste åka slalom genom livet. Så länge jag orkar, för ibland vill jag bara släppa taget och rusa neråt och framåt. Då går det fortfare, så mycket snabbare och då stannar jag.

Jag har en sådan passion för livet. Det är möjligt att göra vad som helst. Gränserna sitter i oss själva. Och jag vet att vilken sekund som helst kan det ta slut. Sådär. På ett ingenting. Är det något jag är rädd för? Säkert varje dag, hela tiden.

Jag önskar jag visste allt. Då kunde jag äntligen släppa taget. Om så bara en stund. Ett ögonblick. En kort tid som gärna fick vara sisådär 20-30 år.

Det bubblar och det kokar och det svalnar och det lugnar ner sig. Det skriker och det skrattar och det brinner och det fryser.

Det är en resa och jag kan inte berätta allt som händer. Jag kanske inte ens vill berätta allt. Ni kanske inte ens vill veta allt. Dels för att ni inte vill och dels för att ni har era egna bubblor att ta hand om. Och det ni vill veta, det berättar jag gärna. Inte allt. Fast en hel del.

Och detta är bara ord. Och ord är bara allt. För när jag inte finns kvar, så finns bara mina ord kvar. Och alla mina prylar. De kan ni återvinna om ni vill. Eller göra konstverk utav.

När jag är klar kan ni berätta för mig vad som verkligen är sant.

Jag är väldigt nyfiken. Nu lyssnar jag.