Väggen

Jag skulle kunna springa in i en vägg. Rakt in i en betongmur. Med ögonen öppna, utan att titta bort en enda gång skulle jag kunna rusa rakt in i den. För att försöka nå det som finns bakom.

Ni måste förstå, detta är inte en mur man kan gå runt. Man skulle aldrig kunna klättra över. Den sträckers sig runt hela jorden. Ner i haven, ända ner i botten och längre därtill. Den klättrar i bergskedjorna och överallt är den lika hög. Nämligen precis så hög att man kan klättra över den.

Den väggen springer jag in i. Och det gör ont som fan.

Många människor, de bryr sig inte. Inte om att gå igenom den och inte om att jag står där galen hoppandes springandes in i den. De går längs med muren. Fram. Och tillbaka. De skrattar. De har roligt. De älskar varandra, de älskar med varandra. Njuter av livet och livet är gott mot dem.

Ja, jag njuter jag med. Jag går också längs muren ibland. Pratar med folk. Älskar folk. Älskar med dem kanske inte så mycket som jag skulle vilja. Jag njuter. Men jag går också och letar. Söker efter svaga platser. Provar mig fram, för jag ska komma igenom. För det är på andra sidan det finns.

Det är på andra sidan det finns. Det som är som Gud. Som vi inte vet vad det är. Som vi inte ens vet finns. Ett mål. Kanske inte målet, kanske bara ett steg i rätt riktning. Kanske en besvikelse. Men så länge jag tror kommer jag rusa in i väggen. Och det kommer göra lika jävla ont varenda gång. Lika ont.

Ibland ser jag väggen ge vika. Den rasar inte. Den spricker knappt. Den rubbar sig. Kanske bara en knapp millimeter. Då ser jag. Den är inte helt fast. Det finns något där bakom, hur skulle den annars kunna rubbas. Så jag fortsätter.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det inte längre är så viktigt vad som finns bakom väggen.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det finns något viktigt, men som jag inte längre bryr mig om.

Kanske blir jag äldre och kanske kommer väggen aldrig... Tänk om den aldrig... Så hopplöst allt skulle bli. Så kanske jag ritar upp denna vägg som kanske inte finns. För att jag måste ha den. Utan väggen att rusa in i, utan detta motstånd, utan spänningen. Hur ska jag kunna leva utan?

Min hand. Ta den.

Jag hoppas det finns en mening med mitt liv. Jag hoppas det finns en väldigt speciell mening med mitt liv.

Jag hoppas det finns ett syfte med mitt liv. Ett väldigt speciellt syfte.

Att jag ska göra något bra. Att jag ska göra något gott.

Hur menlös är inte tanken att lämna denna jord en dag utan att ha betytt något. Att inte ha varit något. Kanske många kan leva, kan vara och känna att det som varit viktigt har varit det blotta varandet. Kanske de flesta. Kanske några få. I alla fall inte jag. Jag kan inte.

Det kommer väl inte dyka upp en dag, för det är världen inte så filmatisk. Det är något jag måste hitta, kanske till och med måste jaga. Strävan, det kräver en strävan att finna det. Det.

Det. Hur ska man finna det man inte vet? Fast har man bestämt sig, om man tror att Det är det viktiga i ens liv så är väl strävan den minsta ansträngning man kan företa sig.

Strävan låter inte som ett roligt ord. Lust. Lust är bättre. Jag måste ha lust att hitta det. Det är lusten som kommer leda mig dit. Det är lusten efter Det som visar mig vad Det är.

Och just nu känner jag ingen lust. Inte efter vad jag trodde att detta speciella skulle vara. Allt jag har gjort som har varit en väg mot det speciella och som har lett mig till nuet. För allt detta känner jag ingen som helst lust. Ingen alls.

Är jag då på fel väg eller måste jag bara ta några steg tillbaka för att finna lusten jag tappat?

Eller komplicerar jag bara allt igen, såsom jag gör, såsom jag gjort. Jag tror inte det. För det enkla, den enkla vägen, finns nog inte. Hur skulle något som är så speciellt kunna vara så enkelt? När jag ser det hos andra verkar det så enkelt. Men om jag går djupare ser jag att enkelheten bara är tippen på ett liv av ansträngning.

Om detta är livet jag vill leva. För allt som är framför är inte än. Jag har fortfarande ett val. För varje steg på denna väg finns alltid en korsning. Inte då och då. Utan hela tiden. Nu står jag i en korsning. Igår stod jag där och imorgon kommer jag stå där vilken väg jag än väljer.

Är det då så viktigt vilken väg jag väljer?

Är det?

Snälla ge mig en karta. Snälla ge mig ett råd. Ta mig i handen, inte för alltid, bara för nu. Till nästa korsning. Bara denna bit på vägen.

Ta min hand. Jag lovar att försöka att inte släppa. Jag lovar att försöka att lita. Lita på dig.

Kanske har jag glömt sträcka ut mina armar. Hur ska du då kunna förstå att jag vill ha din hand. Klart du inte kan se. Här är de i alla fall. Här är mina händer. Här är min hand.

Ta den är du snäll. Ta den. Släpp mig sen och så möts vi kanske igen. Men nu vill jag hålla dig i handen, bara för denna stund.

Tills min lust finner mig igen.

Min bastu

Sol, oh vackra sol.

Värme, oh denna värme.

Här inne kan man ju inte sitta. En bastu är mitt vardagsrum. Visst har jag alltid velat ha en bastu, men seriöst. Vad ska min kombo säga om hon kommer hem och jag sitter naken i vardagsrummet, med granris och en flaska vodka.

Ring Ring till Mårten. Vi ska ut på promenad. Ses i skogen kompisar.

Vill du gå ut?

Du fick mig att le. Tack.

En annan värld la sig ovanpå den gamla. Allting är egentligen som vanligt, fast lite mer. Allting som varit har varit. Det hemska. Det trista. Det roliga. Vackra. Det vackra. Det kanske kommer tillbaka trots sitt varit.

En nervositet kryper. På huden, åker slalom mellan korta hårstrå, utför. Fort. Lika fort som den startade försvann den. Åkte av. Åkte ut. Hur gick det till? Hur gick det så fort?

Verkligheten är lika verklig. Den borde inte vara det. Hallå! Efter nåt sånt här. Det är inte möjligt. Hur kan det vara verkligt fortfarande. Jag gick och la mig och så gick jag upp och nånstans kring detta sov jag. Så låg silket över världen. Utanför fönstret. Det såg ut som snö. Kunde ha varit snö. Jag menar det snöar, ändå låg det där. Tunt. Kanske ovanpå. Kanske precis under ett lager av pudersnö. Jag promerande på det.

Varför tog jag inte av mig barfota och gick på det. Det hade inte varit kallt. Snön hade inte varit kall. Jag tog inte av mig skorna. Nästa gång ska jag ta av mig skorna. Och bara njuta av att strosa, sakta, vinka med tårna, klämma silket mellan tårna.

Mjukt. Varmt. Som te med fem matskedar honung.

Det är så jag vill ha mitt te. Riktigt te.

Vill du gå ut och ses över en sån kopp te?


(kom igen nu, var lite svår...)

Alby och New York

Jag skulle kunna bo i en flott paradvåning i New York. Jag skulle kunna bo i en lägenhet i Alby.

Jag skulle kunna promenera på ekgolv, jag skulle kunna stå på parkett.

Jag... jag är så full av skit ibland. Det jag inte förstår är om det handlar om mig eller om min egen bild av mig. Jag tror att jag är så jävla cool, inte bryr mig om vad andra tycker om mig och att allt jag gör är så bra. Och när jag inte gör något bra, så är jag fullt medveten om det. Total kontroll har jag på mig själv. När jag blir ledsen så blir jag det av en anledning, fullt förklarelig och när jag skrattar är det väl genomtänkt och hur jävla roligt är det! Kontroll är skit.

Släpp loss mig!

Jag vill ha stryk. En fet jävla smäll av ord och blickar.

Är jag så bra och trevlig och kompetent att ingen säger något till mig, för att alla respekterar mina erfarenheter och uppskattar mina goda idéer. Eller är de rädda, rädda för att säga sin åsikt. Vad skulle det kunna finnas i min personlighet att vara rädd för. För att jag slår ner första bästa tanke utan en tanke. Gör jag det?

Vilken oehörd idiot jag är i så fall.

Tänk om de inte bryr sig om mig. Tänk om de är tysta och inte bryr sig. Sen tänker dem. Sen pratar dem. Sen skriver dem i sina dagböcker. Den där Kip, han är ganska menlös.

Ha ha! Usch, så självpatetisk jag blev. Tänk ändå. Tänk om det är sant.

Allt jag vill är att vara vacker. I vad jag gör, i vad jag tänker. Vacker och rå. Äkta. Sympatisk. Ödmjuk. Hård och ödmjuk. Förstå. Lyssna, förstå och svara rätt. Alltid rätt.

Det kanske inte går. Jag vill i alla fall försöka.

Om det inte går, aldrig kommer att gå, får jag väl tänka om. Tänk. Om. Om.