Alby och New York

Jag skulle kunna bo i en flott paradvåning i New York. Jag skulle kunna bo i en lägenhet i Alby.

Jag skulle kunna promenera på ekgolv, jag skulle kunna stå på parkett.

Jag... jag är så full av skit ibland. Det jag inte förstår är om det handlar om mig eller om min egen bild av mig. Jag tror att jag är så jävla cool, inte bryr mig om vad andra tycker om mig och att allt jag gör är så bra. Och när jag inte gör något bra, så är jag fullt medveten om det. Total kontroll har jag på mig själv. När jag blir ledsen så blir jag det av en anledning, fullt förklarelig och när jag skrattar är det väl genomtänkt och hur jävla roligt är det! Kontroll är skit.

Släpp loss mig!

Jag vill ha stryk. En fet jävla smäll av ord och blickar.

Är jag så bra och trevlig och kompetent att ingen säger något till mig, för att alla respekterar mina erfarenheter och uppskattar mina goda idéer. Eller är de rädda, rädda för att säga sin åsikt. Vad skulle det kunna finnas i min personlighet att vara rädd för. För att jag slår ner första bästa tanke utan en tanke. Gör jag det?

Vilken oehörd idiot jag är i så fall.

Tänk om de inte bryr sig om mig. Tänk om de är tysta och inte bryr sig. Sen tänker dem. Sen pratar dem. Sen skriver dem i sina dagböcker. Den där Kip, han är ganska menlös.

Ha ha! Usch, så självpatetisk jag blev. Tänk ändå. Tänk om det är sant.

Allt jag vill är att vara vacker. I vad jag gör, i vad jag tänker. Vacker och rå. Äkta. Sympatisk. Ödmjuk. Hård och ödmjuk. Förstå. Lyssna, förstå och svara rätt. Alltid rätt.

Det kanske inte går. Jag vill i alla fall försöka.

Om det inte går, aldrig kommer att gå, får jag väl tänka om. Tänk. Om. Om.