Det skulle inte gå att bara ha lite. Jag måste ha hela dig. Jag skulle bli lycklig av bara en kram, jag skulle sväva av ett leende, en kyss skulle vara... en kyss skulle vara förädiskt underbar.
Du är för mycket. Hela du är ett väsen som finns i hela rummet, tränger genom dörrspringor och nyckelhål. Ditt väsen siprar ut på gatan. Du tar aldrig slut.
Man skulle kunna omfamna dig, men du är en luftballong, armarna räcker inte runt hela ditt du. Hela ditt du.
Nej, du är inte tjock. Hallå! Lyssna på mig.
Jag skulle kunna äta bara en bit av kakan. Bara dofta på den. Det gör mig nöjd. Jag kräver inte mycket, jag kräver så lite. Så lite att det kanske inte räcker. Kanske inte för dig.
Ändå vill jag ha hela dig. Behöver hela dig. Hela ditt du. Är det för mycket för dig?
Hur kan man inte vilja ha hela du? Man måste ju vara dum i huvet om man inte vill det.
Det finns inget mellanting. En kyss. Nej, knappt en kyss. En kram, kanske en kram. En gång. Sen aldrig mer.
Jag skulle inte orka mer än så. Bara inget. Om jag inte fick allt. Inte på en gång, inte allt nu. Nej, nej. Inte allt nu, oj så mycket det skulle bli. Men sen. Till slut. Om ett tag.
Jag kommer aldrig kunna omfamna hela din luftballong. Men jag skulle gärna vilja veta att den var min att krama, att kyssa, att älska.
Tänk om det kunde vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar