Helt perfekt.

Skrivet 12 augusti 2011.
Ett tåg till Göteborg.

Vader för stora för skorna.
Bröst för små för klänningen.

Håret precis lagom långt.

Filten som värmer dina nakna axlar
är alldeles för ful.

Kjolen precis lagom kort.

Öronsnibben är för stor.
Ögonbrynet är för perfekt.

Din blick har en oro,
kanske en längtan.

Smilgroparna skymtades,
somnade om i platta kinder.

Din näsa är för rak,
dina läppar är för runda.

Du doftar nog Chanel No. 5
Dina fötter doftar nog illa.

Boken du läser
har jag aldrig läst.

Heter du Sofia?
Handlar boken om ditt liv?

Är du arg på någon?

Du är på tok för gammal.
Du är alldeles för ung.

Jag ser inte dina händer.

Fingrarna är nog alldeles för korta,
naglarna för långa, färgen för flagnad.

Du andas alldeles precist lagom lugnt.

Gud, vad du är vacker.

Hoppas imorgon.

Vad jag vill i mitt liv är väldigt enkelt. Jag vill överleva till morgondagen. Jag vill att idag ska ge mig något speciellt och jag vill att i morgon ska komma så att jag får en chans till. En speciell sak om dagen är nog för mig, det behöver inte vara mer än så. En. Är en för mycket? Trehundrasextiofem speciella saker om året. Det låter mycket. För en vanlig person kanske det händer fem eller tio eller tjugo eller kanske bara två speciella saker varje år. Fast hur ska man kunna leva för dagen, hur ska man kunna carpa diemet om det bara ska hända något speciellt var artonde eller hundraåttionde dag?

Är detta ett pessimistisk sätt att se på livet? Hoppas på en morgondag. Visst. Absolut. Förvänta sig något speciellt varje dag. Knappast. Det kanske jämnar ut sig i jämförelse med andra som ser fram emot lycka genom bröllop eller barn eller resor eller karriär - runt hörnet eller tiotals år framåt. En morgondag i morgon eller lycka om tretusensexhundrafemtio dagar.

Och gårdagen - spelade den någon roll? Ska vi minnas den? Ska vi spara den? Ska vi klistra in den i en fotopärm och ska vi drömma om den? Kanske vi borde förkasta den och bara se framåt. Eller blir i min filosofi varje given dag värdefull som omsorgsfullt bör packeteras i silke och försiktigt läggas bland de andra i ett vadderat rum. Kan vi leva av morgondagen? Kanske kan vi utvinna energi ur den som kan användas för att förstärka en och annan morgondag. Lärdomar! Ja, just så. Det var lärdomar vi skulle ta ur gårdagen för att inte behöva göra om samma misstag igen och igen. Fast ändå gör vi det. Vi gör om våra misstag, om inte direkt så efter en stund när vi har glömt eller tröttnat på våra minnen. Om inte vi, så andra.

Jag är nostalgiker. Jag sparar de små lapparna på tepåsar efter en trevlig fika, jag sparar stenar från stränder och turistattiraljer från semestrar. Det här vill jag minnas, tänker jag. Senare minns jag givetvis inte alls varför det ligger en sten i min bokhylla eller varför jag har en papperslåda full av tepåselappar och armband som egentligen är så fula att jag aldrig skulle bära dem. Så jag tänkte bränna det. Allt. Samtidigt. Fort. Fast det går inte. Jag kan inte. Det är egentligen inte så mycket nostalgi som en livslång psykos.

Visst drömmer jag bortom en morgondag. Visst drömmer jag om barn och kärlek och karriär och hus och resor och och och. Visst planerar jag för i övermorgon. Jag vore ju en idiot annars. Så visst bryter jag mot min egen filosofi. Varför skulle jag inte? Om jag skulle följa den blint skulle jag vara slav i min alldeles privata diktatur. Istället är jag rebell i mitt alldeles privata tempel.

Idag åker jag ett riktigt gammalt tåg i första klass och det känns som att resa genom ett Sverige i valfri efterkrigstid. Det är lite speciellt. Hoppas jag överlever resan till morgondagen.

Unikare.

Den ständiga jakten på det unika. En alldeles speciell tanke, en alldeles speciell idé. Ett skämt som ingen hört förut. Det speciella med att få vara speciell. Jakten på skönhet, att få vara vackrast. Jakten på lycka, att alltid få känna den. Strävan efter en. Strävan efter att få vara den enda. En strävan där vi frågar oss varför vi håller på, och även om svaret skulle vara självklart kan vi inte bortse från den ettriga gen som ändå får oss att fortsätta. Kanske en gen. Kanske en kultur. Kanske en idé om en idé som planterats hos varann av varann, utan någon egentlig början och verkligen inget slut. Vi fortsätter för andra fortsätter. Den som står still, den som stannar upp kommer ruttna och dö. Om inte dö, så lämnas ensam. Vi jagar efter att få vara unika, att få vara den enda, att få vara ensamma - i en strävan för att inte bli ensamma. Strävan efter kärlek för kärlek. Strävan efter kärlek för vårt unika. Som att det inte gick att älska någon som är som någon annan. För då kunde man ju älska vem som helst, och vem skulle då älska mig för att jag är jag? Ett moment 22 utan mening. En löpbanan utan målsnöre. Och vi glömmer bort att vi är unika redan från start. Att det bara finns en av du är inte tillräckligt. Unik betyder en av sitt slag. Ända måste vi vara unikare - unikast. Vilket i sig är en omöjlig strävan. Fast vi tror att det går. Allting går. Om man bara försöker tillräckligt. Det finns inga måttstockar, det finns inga regler, det finns inga tydliga ramar och det finns inget slut. Fast vi började, så vi måste fortsätta. Varför? Inte varför. Varför inte. Det måste ju finnas någon mening med livet. Lika bra det här som Gud. Lika bra det här som reinkarnation. Lika bra det här som sex. Varför inte? Inte varför. Därför. För att vi inte verkar ha något bättre för oss. I strävan efter att få vara olika är vi alla likadana. Det kan bara sluta på ett sätt. I samma unika kaos som det en gång började.