Hoppas imorgon.

Vad jag vill i mitt liv är väldigt enkelt. Jag vill överleva till morgondagen. Jag vill att idag ska ge mig något speciellt och jag vill att i morgon ska komma så att jag får en chans till. En speciell sak om dagen är nog för mig, det behöver inte vara mer än så. En. Är en för mycket? Trehundrasextiofem speciella saker om året. Det låter mycket. För en vanlig person kanske det händer fem eller tio eller tjugo eller kanske bara två speciella saker varje år. Fast hur ska man kunna leva för dagen, hur ska man kunna carpa diemet om det bara ska hända något speciellt var artonde eller hundraåttionde dag?

Är detta ett pessimistisk sätt att se på livet? Hoppas på en morgondag. Visst. Absolut. Förvänta sig något speciellt varje dag. Knappast. Det kanske jämnar ut sig i jämförelse med andra som ser fram emot lycka genom bröllop eller barn eller resor eller karriär - runt hörnet eller tiotals år framåt. En morgondag i morgon eller lycka om tretusensexhundrafemtio dagar.

Och gårdagen - spelade den någon roll? Ska vi minnas den? Ska vi spara den? Ska vi klistra in den i en fotopärm och ska vi drömma om den? Kanske vi borde förkasta den och bara se framåt. Eller blir i min filosofi varje given dag värdefull som omsorgsfullt bör packeteras i silke och försiktigt läggas bland de andra i ett vadderat rum. Kan vi leva av morgondagen? Kanske kan vi utvinna energi ur den som kan användas för att förstärka en och annan morgondag. Lärdomar! Ja, just så. Det var lärdomar vi skulle ta ur gårdagen för att inte behöva göra om samma misstag igen och igen. Fast ändå gör vi det. Vi gör om våra misstag, om inte direkt så efter en stund när vi har glömt eller tröttnat på våra minnen. Om inte vi, så andra.

Jag är nostalgiker. Jag sparar de små lapparna på tepåsar efter en trevlig fika, jag sparar stenar från stränder och turistattiraljer från semestrar. Det här vill jag minnas, tänker jag. Senare minns jag givetvis inte alls varför det ligger en sten i min bokhylla eller varför jag har en papperslåda full av tepåselappar och armband som egentligen är så fula att jag aldrig skulle bära dem. Så jag tänkte bränna det. Allt. Samtidigt. Fort. Fast det går inte. Jag kan inte. Det är egentligen inte så mycket nostalgi som en livslång psykos.

Visst drömmer jag bortom en morgondag. Visst drömmer jag om barn och kärlek och karriär och hus och resor och och och. Visst planerar jag för i övermorgon. Jag vore ju en idiot annars. Så visst bryter jag mot min egen filosofi. Varför skulle jag inte? Om jag skulle följa den blint skulle jag vara slav i min alldeles privata diktatur. Istället är jag rebell i mitt alldeles privata tempel.

Idag åker jag ett riktigt gammalt tåg i första klass och det känns som att resa genom ett Sverige i valfri efterkrigstid. Det är lite speciellt. Hoppas jag överlever resan till morgondagen.