Så jag ställer mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Och vad är viktigt framöver? För en tid sen började jag ta större notis kring en krypande känsla i min kropp. Den har funnits där länge, hur länge kan jag förstås inte minnas. Jag har haft stor succé med att dämpa den med ömsom arbete, ömsom socker och salt i form av överdrivna mängder sötsaker och friterade potatisbitar med varierande former. När inte det räckte så kunde jag alltid skjuta in lite perfektion och med detta få ytterligare arbete. Och när inte det räckte så dök lyckligtvis något oväntat upp i livet, som en familjär kris av något slag eller en sjukdom som tog uppmärksamheten under några månader.
Så kom tiden när allt var bra. När ting rullade och pengarna flödade och den inre kreativiteten äntligen fick utrymme mellan sötsaker och perfektion. Någonstans där blev jag åter bekant eller kanske för första gången bekant med denna krypande känsla. Vid eftertanke förstod jag att den aldrig hade försvunnit och ofta egentligen aldrig varit särskilt dämpad, så mycket som den varit undantryckt. Jag riktade hammaren mot spiken och träffade tanken att det som saknades var närhet.
Ju längre tiden gick desto mer kom jag fram till att trots närhetens många former, så var det inte endast den provisoriska varianten av en fysisk relation eller den tämligen temporära i en omfamning, en längre kram eller en kortare puss på kinden. Teorin, om man får kalla den så, är att den hemliga ingrediensen är vilja. En vilja att om och åter igen omfamna, att om och åter igen älska och att beröra och vilja bli berörd. Och för att ytterligare komplicera receptet så behövs två.
I mitt liv har jag förtärt ambition och spetsat med perfektion. Det har skapat karaktären eller kanske till och med varit möjligt tack vare karaktären som idag är jag. I mitt liv har jag samtidigt svält relation och endast i mindre mängder intagit närhet. Jag har egentligen intagit större mängder närhet, fast mer i en kamratlig form och mer i en stötvis stil. Tillfällen har säkerligen givits för möjlighet till ömsesidig vilja, fast i en dimma av målmedvetenhet har de varit suddiga.
Och det har varit lyckosamt. Jag har fått uppleva fantastiska ting. På platser jag kanske aldrig skulle ha besökt av egen vilja har jag fått möta människor helt olika än mig. Skratt har fyllt rum och glädje har delats mellan mig och alla dessa personer. Pirrande bin har bott i mitt hjärta och mjuka vindar har varit droger i mitt blod.
Fast nu känner jag den här krypande känslan.
Så frågan uppstår. Kan denna karaktär byta karaktär? Kan två olika karaktärer leva parallellt eller kan de växelvis ge mig och de andra runtom mig vad de vill? Eller måste jag ge upp den ena för att tillfredsställa den andra?
Därför ställer jag mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Vad är viktigt framöver?
