Utan titel.

Denna, min sköra kropp,
ska bära mig genom livet.

Lite hopp är nog.

Det är inte något jag kan förklara än. Kanske det är och kommer alltid vara såhär. Kanske det går att förändra.

Kanske blir snart nu och kanske blir snart inte lika många så som de är.

Ni förstår inte. Ni behöver inte förstå. Kanske ni behöver acceptera.

Ni kanske inte vill acceptera och om så behöver ni vänta. Eller gå. Stanna till alla snart tar slut eller gå i acceptans att de kanske aldrig gör så.

Jag har hopp. Inte lika mycket som förut, fast ändå tillräckligt för att vänta.

Hur mycket hopp har ni?

Plats.

Kanske finns det nåt i tomheten.

I det här ingenmansland
mellan sorg och lycka.

Bubbel.

Det bubblar i mig, av alla dessa ord som vill komma ut. Och någonstans på vägen sitter en nål eller en frysmaskin som hindrar dem från att sväva ut och stiga uppåt. Kanske är nålen jag själv.

Och jag vet detta, att jag kan göra precis vad jag vill och bli det jag vill bli. Fast att något eller flera något kan stå i vägen. Jag måste åka slalom genom livet. Så länge jag orkar, för ibland vill jag bara släppa taget och rusa neråt och framåt. Då går det fortfare, så mycket snabbare och då stannar jag.

Jag har en sådan passion för livet. Det är möjligt att göra vad som helst. Gränserna sitter i oss själva. Och jag vet att vilken sekund som helst kan det ta slut. Sådär. På ett ingenting. Är det något jag är rädd för? Säkert varje dag, hela tiden.

Jag önskar jag visste allt. Då kunde jag äntligen släppa taget. Om så bara en stund. Ett ögonblick. En kort tid som gärna fick vara sisådär 20-30 år.

Det bubblar och det kokar och det svalnar och det lugnar ner sig. Det skriker och det skrattar och det brinner och det fryser.

Det är en resa och jag kan inte berätta allt som händer. Jag kanske inte ens vill berätta allt. Ni kanske inte ens vill veta allt. Dels för att ni inte vill och dels för att ni har era egna bubblor att ta hand om. Och det ni vill veta, det berättar jag gärna. Inte allt. Fast en hel del.

Och detta är bara ord. Och ord är bara allt. För när jag inte finns kvar, så finns bara mina ord kvar. Och alla mina prylar. De kan ni återvinna om ni vill. Eller göra konstverk utav.

När jag är klar kan ni berätta för mig vad som verkligen är sant.

Jag är väldigt nyfiken. Nu lyssnar jag.

Advent.

Ord som vattenfall. Ord som ökensand.

Ord som skänker och ord som dränker.

Ord som inte är mina, ord jag inte ens förstår.

Ord som glädjer och ord som sårar.

Inga ord. För många ord. För få ord.

Om det är orden eller känslorna eller sanningen.

Och vad är sanningen. Vad är verklighet.

Vad är tro och vad är oro.

Ord som är dina och ord som du fått.

Vad sa jag. Vad var det jag sa.

Var det vad jag sa eller hur jag sa det.

Var det för mycket och var det fel,
eller var det rätt och alldeles för lite.

Var det jag. Var jag jag. Var är jag.

Det var inte meningen att se en tår.

Varifrån kom denna tår.

Var den en tår från ett vattenfall av ord.
Var det en tår till en öken av ord.

Var det en tår att ge eller en tår att se.

Jag kyssar ditt öga och säger inget mer.

Din tår smakar regn.

När.

Det här är snart över. Det här är snart över. Och det här är snart över.

Och det här är snart över.

När fan är skiten över?

Helt perfekt.

Skrivet 12 augusti 2011.
Ett tåg till Göteborg.

Vader för stora för skorna.
Bröst för små för klänningen.

Håret precis lagom långt.

Filten som värmer dina nakna axlar
är alldeles för ful.

Kjolen precis lagom kort.

Öronsnibben är för stor.
Ögonbrynet är för perfekt.

Din blick har en oro,
kanske en längtan.

Smilgroparna skymtades,
somnade om i platta kinder.

Din näsa är för rak,
dina läppar är för runda.

Du doftar nog Chanel No. 5
Dina fötter doftar nog illa.

Boken du läser
har jag aldrig läst.

Heter du Sofia?
Handlar boken om ditt liv?

Är du arg på någon?

Du är på tok för gammal.
Du är alldeles för ung.

Jag ser inte dina händer.

Fingrarna är nog alldeles för korta,
naglarna för långa, färgen för flagnad.

Du andas alldeles precist lagom lugnt.

Gud, vad du är vacker.

Hoppas imorgon.

Vad jag vill i mitt liv är väldigt enkelt. Jag vill överleva till morgondagen. Jag vill att idag ska ge mig något speciellt och jag vill att i morgon ska komma så att jag får en chans till. En speciell sak om dagen är nog för mig, det behöver inte vara mer än så. En. Är en för mycket? Trehundrasextiofem speciella saker om året. Det låter mycket. För en vanlig person kanske det händer fem eller tio eller tjugo eller kanske bara två speciella saker varje år. Fast hur ska man kunna leva för dagen, hur ska man kunna carpa diemet om det bara ska hända något speciellt var artonde eller hundraåttionde dag?

Är detta ett pessimistisk sätt att se på livet? Hoppas på en morgondag. Visst. Absolut. Förvänta sig något speciellt varje dag. Knappast. Det kanske jämnar ut sig i jämförelse med andra som ser fram emot lycka genom bröllop eller barn eller resor eller karriär - runt hörnet eller tiotals år framåt. En morgondag i morgon eller lycka om tretusensexhundrafemtio dagar.

Och gårdagen - spelade den någon roll? Ska vi minnas den? Ska vi spara den? Ska vi klistra in den i en fotopärm och ska vi drömma om den? Kanske vi borde förkasta den och bara se framåt. Eller blir i min filosofi varje given dag värdefull som omsorgsfullt bör packeteras i silke och försiktigt läggas bland de andra i ett vadderat rum. Kan vi leva av morgondagen? Kanske kan vi utvinna energi ur den som kan användas för att förstärka en och annan morgondag. Lärdomar! Ja, just så. Det var lärdomar vi skulle ta ur gårdagen för att inte behöva göra om samma misstag igen och igen. Fast ändå gör vi det. Vi gör om våra misstag, om inte direkt så efter en stund när vi har glömt eller tröttnat på våra minnen. Om inte vi, så andra.

Jag är nostalgiker. Jag sparar de små lapparna på tepåsar efter en trevlig fika, jag sparar stenar från stränder och turistattiraljer från semestrar. Det här vill jag minnas, tänker jag. Senare minns jag givetvis inte alls varför det ligger en sten i min bokhylla eller varför jag har en papperslåda full av tepåselappar och armband som egentligen är så fula att jag aldrig skulle bära dem. Så jag tänkte bränna det. Allt. Samtidigt. Fort. Fast det går inte. Jag kan inte. Det är egentligen inte så mycket nostalgi som en livslång psykos.

Visst drömmer jag bortom en morgondag. Visst drömmer jag om barn och kärlek och karriär och hus och resor och och och. Visst planerar jag för i övermorgon. Jag vore ju en idiot annars. Så visst bryter jag mot min egen filosofi. Varför skulle jag inte? Om jag skulle följa den blint skulle jag vara slav i min alldeles privata diktatur. Istället är jag rebell i mitt alldeles privata tempel.

Idag åker jag ett riktigt gammalt tåg i första klass och det känns som att resa genom ett Sverige i valfri efterkrigstid. Det är lite speciellt. Hoppas jag överlever resan till morgondagen.

Unikare.

Den ständiga jakten på det unika. En alldeles speciell tanke, en alldeles speciell idé. Ett skämt som ingen hört förut. Det speciella med att få vara speciell. Jakten på skönhet, att få vara vackrast. Jakten på lycka, att alltid få känna den. Strävan efter en. Strävan efter att få vara den enda. En strävan där vi frågar oss varför vi håller på, och även om svaret skulle vara självklart kan vi inte bortse från den ettriga gen som ändå får oss att fortsätta. Kanske en gen. Kanske en kultur. Kanske en idé om en idé som planterats hos varann av varann, utan någon egentlig början och verkligen inget slut. Vi fortsätter för andra fortsätter. Den som står still, den som stannar upp kommer ruttna och dö. Om inte dö, så lämnas ensam. Vi jagar efter att få vara unika, att få vara den enda, att få vara ensamma - i en strävan för att inte bli ensamma. Strävan efter kärlek för kärlek. Strävan efter kärlek för vårt unika. Som att det inte gick att älska någon som är som någon annan. För då kunde man ju älska vem som helst, och vem skulle då älska mig för att jag är jag? Ett moment 22 utan mening. En löpbanan utan målsnöre. Och vi glömmer bort att vi är unika redan från start. Att det bara finns en av du är inte tillräckligt. Unik betyder en av sitt slag. Ända måste vi vara unikare - unikast. Vilket i sig är en omöjlig strävan. Fast vi tror att det går. Allting går. Om man bara försöker tillräckligt. Det finns inga måttstockar, det finns inga regler, det finns inga tydliga ramar och det finns inget slut. Fast vi började, så vi måste fortsätta. Varför? Inte varför. Varför inte. Det måste ju finnas någon mening med livet. Lika bra det här som Gud. Lika bra det här som reinkarnation. Lika bra det här som sex. Varför inte? Inte varför. Därför. För att vi inte verkar ha något bättre för oss. I strävan efter att få vara olika är vi alla likadana. Det kan bara sluta på ett sätt. I samma unika kaos som det en gång började.

Jag fanns aldrig.

Mina ord är luft.

Varje bokstav är gjord av rostiga spikar.

Min drog är arbete.

Den föder mig och den äter mig och jag älskar den.

Mitt hjärta är stelnande lava och min hjärna är papier-maché.

Ångdriven är jag.

Mina fötter är jord som söker rötter.

Min värld ser annorlunda ut inifrån mig själv.

Det växer blommor i mina ögonglober.

När jag rakar mig dör en fjäril.

När jag vaknar vaknar människorna.

De har sovit och drömt om mig.

Inget jag gör stör mig och det stör mig.

Allt jag säger gör skillnad.

Inget jag säger påverkar någonting.

Tänk om jag aldrig hade funnits.

Då hade allt varit precis likadant.

Vad kunskap inte är.

Låt oss absolut inte ta det från början. Det finns flera saker som jag verkligen inte vill veta. Jag är en nyfiken person och har egentligen alltid varit det. Varje dag ställer jag mig själv frågor om hur ting fungerar, varför saker är som de är och varför jag och andra gör vad vi gör och säger vad vi säger. För att jag vill veta. Inte för att alltid behöva använda kunskapen på något sätt, för min egen eller någon annans gagn. Utan veta för att veta. Inte för att kunna berätta för någon annan hur det egentligen ligger till, utan bara för att veta och förstå. Kring det mesta. Fast egentligen inte allt.

Så varför skulle jag inte vilja veta allt? Varför skulle jag inte vilja förstå allt? Ju mer man vet desto bättre kan man ju troligtvis hantera vardagen och ta sig fram i livet. Ju större förståelse och ju mer kunskap man har, desto mer värdefull är man för andra runtomkring. Må det vara kunskap om hur atomer kan klyvas, hur man bäst grundmålar en båt eller hur man lär en tioåring geografi. Må det vara förståelse av världsekonomi och handelsavtal eller kläddesign och mode. Beroende på vad man vet och hur mycket man vet om detta och hur värdefull just den kunskapen är i relation till tid och plats, desto mer värdefull är du som person. Som människa är du troligtvis än mer värdefull, i alla fall för de närmast dig. Som människa är du samtidigt troligtvis inte särskilt värdefull för dig själv. Det vi ibland kallar självkänsla är inget som särskilt många besitter mycket av.

Varför det? Varför detta? Ja, det är väl det några av oss försöker ta reda på mer om varje dag. Inte alla. För alla bryr sig inte. Många är ganska nöjda. Nöjda med den kunskap och den förståelse de har och även om de strävar efter mer, så är det inte särkilt mycket mer. Litegrann räcker bra. Bara precis så mycket att man klarar sig.

Jag vet givetvis att jag aldrig kommer att veta allt, förstå allt och kunna allt. Mängden saker att förstå och kunna är alldeles för stor och flera av verktygen för att förstå dem är inte ens skapade än. Och mer än hälften - om inte mer - av allt är inte en fråga om förstående, utan om åsikter och syn på livet. Vi kan säkert de flesta av oss vara överens om att träd behöver vatten och syre och sol för att växa, fast även i denna vetenskapliga självklarhet kan säkert ifrågasättas. Om inte nu, så om hundra år. Gud finns för fler än Gud inte finns. De har sina egna bevis. Kanske inte vetenskapliga, fast så är ju inte Gud precis ett vetenskapligt fenomen. Kärlek har förklarats av många, från genetiker och psykologer till dramatiker och föreskolebarn. Vissa påstår sig säkert till och med veta vad kärlek är, vilket är helt okej så länge de inte försöker berätta för mig vad kärlek är för mig.

Vad är konst? Det är ett hittepå för att stå ut med vardagen. Vad är kärlek? Det är en livlina på ensamhetens brant. Vad är hopp? Det är ett väldigt naivt sätt att se på världen. Vad är ondska? Det är överlevnad och ett meningslöst sökande efter kärlek. Vad är engagemang? Det är samma sak som hopp. Vad är Gud? Om jag skulle berätta det så skulle ju inte konsten och kärleken och hoppet vara särskilt spännande längre.

Övertygelse är ett annat spännande fenomen. Några skulle påstå att övertygelse kommer av stor kunskap. Jag säger att det är envishet och en rädsla för att göra bort sig. För om man nu tror sig sitta på all denna kunskap eller att i alla fall andra har bilden av att man gör det, så vore det ju himla pinsamt att erkänna att delar av eller all denna kunskap egentligen var okunskap.

Så vad är då okunskap? Är det samma som oärlig eller oaktsam? Antingen är man ärlig eller så är man det inte. Svartvitt. Antingen är man aktsam eller så är man det inte. Svartvitt. Fast kunskap är ju inte antingen eller. Den är olika. Man har olika kännedom och olika åsikter och olika vyer av en och samma sak. Och säkerligen är man övertygad om att den kunskap man besitter är riktig kunskap, alltså riktigt vetskap om att det är sanningen. Okunskap är alltså den andra personens omvända bild av kunskapen du äger. Så båda har rätt och båda har fel. Beroende på var ni bor, vad ni gör och när ni gör det.

Så varför vill jag inte veta allt? Det kan förstås vara att ifall jag inte vet något om något speciellt så behöver jag vara varken kunnig eller okunnig. Jag kan vara tom och nyfiken. Jag är inte till höger eller till vänster och varken ovan eller under. Jag är inte ens mitt i. Jag är ingenting i det och ingenting i relation till det. Jag är vakuum. Jag är ett svart hål. Jag är ett öga utan ögonglob. Vakande och samtidigt inte närvarande.

Nu kan man ju inte vara det jag precis beskrev. Det är det magiska med ord, i ordens värld kan jag göra precis vad som helst, se vad som helst och uppleva det hur jag vill. Fast att det inte går, det vet ju inte jag. Inte för att jag har kunskapen om att det inte är möjligt, utan för att jag har bestämt mig för att inte veta och inte ta reda på det. För om jag visste det, om jag visste allt, hur spännande skulle världen då vara?

Livet är spännande för att det finns så mycket jag jag kan lära mig att förstå och livet är spännande för att det alltid kommer att finnas så mycket mer jag inte alls förstår. Så även om kunskapen ligger precis framför mina fötter kanske jag ibland väljer att inte plocka upp den, för ibland är det mer spännande att veta att jag inte vet.

Så vad är spänning? Det är sånt gummiband och gem finns till för att förklara.

Tusen och en.

För att det bara finns en. För att det finns tusen eller en.

För att när du har funnit en och förlorat en står dig tusen åter. Fast det är tusen, någon av tusen, någon av flera och inte en. Inte en enda som redan gått dig förlorad eller en som du vunnit, funnit. En som du hunnit möta och en som du hunnit ta.

Ty du tar. Ty du får inte, du tar. En chans. Ett hjärta. En själ. Det är något du tar. Det är något du finner och tar. Det är inget som du får och inget som står dig tusen åter. De tusen åter är några andra. De är flera av många andra.

Och inte är det viktigt. Det är inte viktigt att du finner en. Det är viktigt att du är lycklig. Det är viktigt att du är levande. Det är viktigt att du ler. Det är och kan vara viktigt att du finner någon. En är inte viktigt. En är obeskrivbar och orgasm och måhända evig lycka. En är meditation och en är eufori. Fast inte viktigt.

Tusen kan släcka din törst. En kan svalka när solen står högst på himlen. Tusen kan mätta och en ger dig hunger. Tusen lyfter dig högt och tar dig överallt. En måste du bära från tid till tid. För en måste du ibland vara skugga och ibland vara sol.

En. Eller tusen. Det spelar stor roll. Det spelar en enormt stor roll. Det är inte viktigt. Det är oerhört inte viktigt. Det är avgörande. Fast det är inte nödvändigt.

Tusen är kanske bara en ursäkt. För att en kom och gick förbi.