Det är ett ögonblick, ett alldeles för kort ögonblick när man har chansen. Det är längre än att man hinner vara spontan och det är alldeles för kort för att kunna tänka efter.
När det händer stannar jag och beaktar stunden istället för att ta den i beaktande.
När det tar slut tänker jag efter hur stunden var istället för att göra som jag hade tänkt.
När jag ser tillbaka på dessa stunder så kommer jag på vad jag glömde att se.
Jag är i ett vakuum och i ett vakuum vill jag inte vara. Jag andas och lever och ser och tänker och känner och vill och kan. Och gör inte. I ett vakuum.
Hela världen står för mina fötter och jag står still. Beaktar. Tänker. Känner. Ser.
I morgon kliver jag fram. Ett steg. Kanske bara ett steg. Hoppas ett steg. Om jag vågar.
