Hela du. Inget mer. Bara det.

Det skulle inte gå att bara ha lite. Jag måste ha hela dig. Jag skulle bli lycklig av bara en kram, jag skulle sväva av ett leende, en kyss skulle vara... en kyss skulle vara förädiskt underbar.

Du är för mycket. Hela du är ett väsen som finns i hela rummet, tränger genom dörrspringor och nyckelhål. Ditt väsen siprar ut på gatan. Du tar aldrig slut.

Man skulle kunna omfamna dig, men du är en luftballong, armarna räcker inte runt hela ditt du. Hela ditt du.

Nej, du är inte tjock. Hallå! Lyssna på mig.

Jag skulle kunna äta bara en bit av kakan. Bara dofta på den. Det gör mig nöjd. Jag kräver inte mycket, jag kräver så lite. Så lite att det kanske inte räcker. Kanske inte för dig.

Ändå vill jag ha hela dig. Behöver hela dig. Hela ditt du. Är det för mycket för dig?

Hur kan man inte vilja ha hela du? Man måste ju vara dum i huvet om man inte vill det.

Det finns inget mellanting. En kyss. Nej, knappt en kyss. En kram, kanske en kram. En gång. Sen aldrig mer.

Jag skulle inte orka mer än så. Bara inget. Om jag inte fick allt. Inte på en gång, inte allt nu. Nej, nej. Inte allt nu, oj så mycket det skulle bli. Men sen. Till slut. Om ett tag.

Jag kommer aldrig kunna omfamna hela din luftballong. Men jag skulle gärna vilja veta att den var min att krama, att kyssa, att älska.

Tänk om det kunde vara så.

Trotsiga jag och du.

Men hallå, sov då!

Det är dags att gå och lägga dig. Mig. Gå och lägga mig.

Men, ska det vara så himla svårt och bara lägga ner datorn och somna?

Jasså? Jaha... Ja, då blir det sömnpillerna! Jo. Jodå. Du skulle inte bråkat med mig. Jo, men håller på du på så ger du mig inga alternativ. In med dem bara och så Pang så sover vi. Sover jag. Du. Vi. Fan, det är otrolgt jobbigt ibland att vara schizofren.

(är inte ordet "men" det fulaste i svensk ordbok? Ja, men eller hur?)*


*Notera att hela kapitlet ska uttalas i en något tonårig samtalston, där "men" snarare uttalas "mé" eller "mä" och samtidigt med dramatiska höjningar i rösten vid lämpliga tillfällen såsom "Ja, då blir det" och "Pang så sover" för bästa effekt.

Det susar i väggarna.

Här. Jag sitter här.

Undrar om grannarna undrar vad jag gör. När de skriker på varann funderar jag. Varför är de så arga? Jag känner mig som ett barn. Hur hemskt är det inte om de vore mina föräldrar. De är inte mina föräldrar. Jag kan sova tryggt. De undrar inte vad jag gör. De vill inte veta. Jag vill veta varför de bråkar, men kommer aldrig att fråga och de kommer aldrig berätta.

Knack, knack. Hej, vi tänkte komma in och fråga om våra skrik klockan tre på natten stör dig? Stör mig, nej det är ett så trevligt inslag i grannskapet. För om det stör dig kunde vi sluta bråka, helt och hållet? Nej, inte för min skull, det är säkert något som gör ert förhållande starkare. Jasså, menar du verkligen det? Nej. Nej, verkligen inte.

De fortsätter bråka. Det börjar bli som ett surrande element, en ständigt blinkande lampa. Ett normal. Så jag somnar.

Jag ska aldrig bråka i hela mitt liv. Förutom när det är kul. Och när jag verkligen, verkligen måste. Och på torsdagar, för då hinner man säga förlåt på fredag.

Om, igen. Jävla underbart kaos.

Kan man bli kär flera gånger om dagen? Vad är då kärlek, om det är så det känns. Om det känns som att kärlek virvlar runt i mig hela tiden. Är det diabetes? Måste äta mer kakor.

För ett par år sedan gjorde jag ett neuroligiskt test. Rönta hjärnan. Dunk, dunk, dunk. Magnetmaskin. Dunk, dunk. Hjärtat var lugnt, ska man dö så ska man. Tänk om det är ett stort äpple i huvudet som gör det. Tar bort mina minnen. Tar bort mina vänner. Tar bort kärlek jag känt. Kanske äpplet gör mitt sinne euroforiskt. Kanske äpplet skapar ny kärlek. Men det fanns inget äpple. Blinkande lampor, tusen nålar skriver på långa papper. Blink, blink. Hon flirtar, visst flirtar hon. Jag ser ju henne där på andra sidan sätet, hon tittar och ler. Blink, blink. Analyser och genomlysningar av min skalle. Där fanns inget äpple. Där fanns inget, inget som syntes av läkare i alla fall.

Då måste det vara något annat. Lathet. Jag orkar inte bli kär på riktigt, så jag blir kär i allt hela tiden och undviker att bli allvarlig innan jag blir kär igen. Det kan inte vara på riktigt.

Det kanske inte är så.

Det kanske inte är. Inte kärlek.

Jag behöver en Coca-Cola, så går det över.

Jag behöver dig, så går det över.

Dig. Du. Nu. Vem är du nu?

Det kan inte fortsätta såhär. Jag måste slå mig ner, slå mig till ro. Mitt sinne måste ur sin oro. Oroliga sinnet måste roa sig. Glömma allt som är oro. Bara ro. Bara.

Jag förstår inte. Du kan nog förklara. Gör det när vi ses, ok?

Atjoo!

*snörvel*

Så skulle man ändå drabbas till slut. Förkylningen har tagit ett grepp om min näsa.

Jag vet inte om förkylningar alltid kommer när man har mycket att göra, eller om man känner att man har så lite tid att göra det som egentligen inte är så mycket att det verkar vara helt fel tidpunkt att bli förkyld på. Något att fundera på mellan.... aa...... atjoo! ...mellan nysningarna.

Man är inte särskilt kreativ när kroppen ger 70% av energin till immunförsvaret.

Säng, ljuva säng. TV, ljuva TV. Apelsinjuice, ljuva apelsinjuice.