Det susar i väggarna.

Här. Jag sitter här.

Undrar om grannarna undrar vad jag gör. När de skriker på varann funderar jag. Varför är de så arga? Jag känner mig som ett barn. Hur hemskt är det inte om de vore mina föräldrar. De är inte mina föräldrar. Jag kan sova tryggt. De undrar inte vad jag gör. De vill inte veta. Jag vill veta varför de bråkar, men kommer aldrig att fråga och de kommer aldrig berätta.

Knack, knack. Hej, vi tänkte komma in och fråga om våra skrik klockan tre på natten stör dig? Stör mig, nej det är ett så trevligt inslag i grannskapet. För om det stör dig kunde vi sluta bråka, helt och hållet? Nej, inte för min skull, det är säkert något som gör ert förhållande starkare. Jasså, menar du verkligen det? Nej. Nej, verkligen inte.

De fortsätter bråka. Det börjar bli som ett surrande element, en ständigt blinkande lampa. Ett normal. Så jag somnar.

Jag ska aldrig bråka i hela mitt liv. Förutom när det är kul. Och när jag verkligen, verkligen måste. Och på torsdagar, för då hinner man säga förlåt på fredag.