Själv.

Ensamhet

är att titta på dörren

och vänta

på någon som aldrig

kommer att komma hem igen.

Nästa steg.

Att bara vandra

i ovetande landskap. 

Att varje steg framåt

är på okänd mark.

En blandning

av rädsla

och lycka.

Just nu bryr jag mig inte om

hur det slutar. 

Jag bryr mig bara

om hur det börjar.

Vem som helst.

Jag bara söker ny bekräftelse.

Ny kärlek.
Ny omfamning.

Jag söker svar med nya frågor.

Rätta svar.
Rätta för mig.

Jag vill inte vara ensam.

Jag vill att någon ska förstå.

Jag vill att någon ska ha
alla mina svar.

Jag skriver inte för att säga hej
och fråga hur du mår.

Jag vill att du älskar mig.

Vem du än är.

Borta.

Det här är inte mitt hem. 

Jag bor inte här. 

Jag bor just nu

ingenstans.

Sen.

Det är en märklig känsla,

att gå vidare. 

Vi är skapta för det. 

Vi är tvungna till det. 

Vi blir nog lyckligare av det. 

Ändå.

En väldigt märklig känsla.

Isär.

Jag ville

att vi både skulle vara lyckliga. 

Jag hade bara hoppats

att vi kunde vara det tillsammans.

För bra för att vara sant.

Det är bara det

att vissa dagar förstår jag inte. 

Var vi inte lyckliga?

Var vi inte perfekta för varann?

Vi saknade något,

fast kunde vi inte hitta det

tillsammans?

Eller var det jag

som bara slutade leta?

Var jag för nöjd?

Tyckte jag vi var för perfekta,

så att jag glömde

se efter.

Omöjlig ekvation.

Det är svårt,

nästintill omöjligt

att föreställa mig någon annan

i mitt liv. 

Jag antar att

tid

och avstånd

kommer sudda ut kärleken. 

Fast jag kan inte

i min vildaste fantasi

förstå hur.

Inget.

Jag har nog aldrig känt mig så tom

i hela mitt liv. 

Som om jag bara vore luft

och vägde ingenting. 

Så det är såhär tomhet känns?

Ordlöst.

Den allra värsta dagen i mitt liv

går endast att berätta om

i tårar. 

Tomt.

Hur mycket kan

en människa bara gråta

innan tårarna tar slut?

Luft

Ett litet andetag. 

En gnutta syrefylld friskluft. 

Ett välkomnande ord från en vän. 

Långt ifrån en gnista. 

Fast kanske tillräckligt

för att orka en dag till.

Igen. Och igen.

Ett trubbigt skal

av mitt forna jag.

En egen tomhet

som jag vandrar runt med.

Ett gammalt klister

som inte vill släppa taget.

Tid säger ni. 

Tiden ska pånyttföda mig. 

Så igen, som många gånger förr. 

Fast jag vet inte om jag orkar. 

Jag vet inte om jag orkar denna gång. 

Skalet har blivit allt för familjärt. 

Och jag orkar inte en gång till.

Uppsikt.

Jag har slutat falla. 

Ligger på botten av tunnan,

och försöker inte öppna ögonen. 

Verkligheten lyser där uppe. 

Ett svagt ljus

av ouppnåelig dåtid. 

Försöker finna styrka,

vilja,

lust.

Hopp. 

Hoppet är bara början på fallet.

Det följer inte med dig ner.

Så här nere på botten

måste vi finna något annat. 

Vill du hjälpa mig att leta?