Det viktigaste.

Vad skulle jag säga är det viktigaste i mitt liv?

Skulle jag kunna göra en lista?

Det finns en del klyschor, det finns en del klassiska svar. Det finnns massor med rätta svar och ett par stycken riktiga dåliga, på snudd till hemska.

Mina svar. Mitt svar. Mina ärliga svar. Det vet jag inte om du kommer att få läsa här.

Jag vill säga att det finns ett par människor som kanske står över de andra. Förutom min mamma. Självklart min mamma. Hon finns inte med på den här skalan, hon står som en självklarhet långt upp i skyn. Högre upp än änglarna är hon. Min mamma sitter och tittar ner på Gud.

Ett par andra människor. Två som jag inte kan släppa. Jag är fanatiskt kär i dem. Jag är passionerat förälskad i dem. I båda. Den första tog mig två år att hitta och nio månader att tappa bort. Slarva bort. Båda två slarvade jag bort. Dumt.

Den andra. Du. Jag kan inte bestämma mig varför du är så svår. Att glömma. Att älska. Att hitta. Dig har jag inte hittat än. Jag tror det tog mindre än nio veckor att tappa bort dig. Kasta bort dig. Förbaskat jävla dumt. Men i mina drömmar har jag inte hittat dig än, jag letar.

Ibland letar jag ganska mycket. Det märker du, för då ringer jag. Då messar jag. Då, ibland då ses vi. Sällan, alltför sällan. Ofta letar jag ganska lite. Ofta försöker jag sluta leta efter dig, för jag är inte säker på om vi ska hitta varann. Inte säker på om du kan hitta mig. Inte säker på om du vill hitta mig.

Letar du efter mig?

Mitt hjärta skulle explodera om du letade efter mig. Mitt hjärta skulle implodera om du inte letade efter mig.

Än idag kan jag inte förklara varför mitt hjärta är så fäst vid dig. Dras till dig. Trycks ihop av dig. Dras. Trycks. Det är nästan som att det bultade. Med dig. Vad skulle hända om du inte fanns, inte inte fanns. Inte fanns. Inte inte fanns. Skulle mitt hjärta stanna? Utan dig.

Imorgon letar jag igen. Kanske letar.

Ursäkta mitt nyfikna jag. Men det är jag. Jag jag. Jag. Jag jag.

En stilla sorg

Det klättrar in genom örat.

En slöja. Den lägger sig på insidan. Först kommer letar sig hörnet runt och kittlar längs hörselgången, smeker hammaren, lindar sig runt städet och smeker sig ett varv runt stigbygeln. Det börjar lägga sig runt mitt huvud, på insidan, spänner sig ut längs skallbenet.

Jag hostar. Det börjar klättra ner längs nacken, runt, runt runt min hals. Den kväver mig inte, den vill inte kväva mig. Den vill bara påkalla mig uppmärksamhet och när jag förstår att den kommit in har hjärtat omfamnats. Då är det försent. Sen känner jag den inte.

Den svarta slöjan sprider sig runt mina ben, spänner fast mina armar, men jag känner inget av det. Hur kan jag känna när flödet från mitt hjärta stoppats, när min själ inte längre kan sväva fritt i min kropp. Precis innan den omfamnar mina tår tänker jag en sista tanke. Jag vet inte vad den handlar om, jag bryr mig inte om vad den handlar om. Jag vet bara att den är det sista.

Man får inte tro att det är kroniskt. Det går över. Den drar sig tillbaka. En dag. Ett par dagar. En natt ibland. Den går inte att dra ut. Den går inte att locka ut. Den går inte att önska ut.

Så jag väntar.

Men det jag aldrig förstår. Det jag inte vet än. Var kommer den ifrån. Varifrån. Jag vet inte.

Jag vet inte. Vet inte.