Det klättrar in genom örat.
En slöja. Den lägger sig på insidan. Först kommer letar sig hörnet runt och kittlar längs hörselgången, smeker hammaren, lindar sig runt städet och smeker sig ett varv runt stigbygeln. Det börjar lägga sig runt mitt huvud, på insidan, spänner sig ut längs skallbenet.
Jag hostar. Det börjar klättra ner längs nacken, runt, runt runt min hals. Den kväver mig inte, den vill inte kväva mig. Den vill bara påkalla mig uppmärksamhet och när jag förstår att den kommit in har hjärtat omfamnats. Då är det försent. Sen känner jag den inte.
Den svarta slöjan sprider sig runt mina ben, spänner fast mina armar, men jag känner inget av det. Hur kan jag känna när flödet från mitt hjärta stoppats, när min själ inte längre kan sväva fritt i min kropp. Precis innan den omfamnar mina tår tänker jag en sista tanke. Jag vet inte vad den handlar om, jag bryr mig inte om vad den handlar om. Jag vet bara att den är det sista.
Man får inte tro att det är kroniskt. Det går över. Den drar sig tillbaka. En dag. Ett par dagar. En natt ibland. Den går inte att dra ut. Den går inte att locka ut. Den går inte att önska ut.
Så jag väntar.
Men det jag aldrig förstår. Det jag inte vet än. Var kommer den ifrån. Varifrån. Jag vet inte.
Jag vet inte. Vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar