Väggen

Jag skulle kunna springa in i en vägg. Rakt in i en betongmur. Med ögonen öppna, utan att titta bort en enda gång skulle jag kunna rusa rakt in i den. För att försöka nå det som finns bakom.

Ni måste förstå, detta är inte en mur man kan gå runt. Man skulle aldrig kunna klättra över. Den sträckers sig runt hela jorden. Ner i haven, ända ner i botten och längre därtill. Den klättrar i bergskedjorna och överallt är den lika hög. Nämligen precis så hög att man kan klättra över den.

Den väggen springer jag in i. Och det gör ont som fan.

Många människor, de bryr sig inte. Inte om att gå igenom den och inte om att jag står där galen hoppandes springandes in i den. De går längs med muren. Fram. Och tillbaka. De skrattar. De har roligt. De älskar varandra, de älskar med varandra. Njuter av livet och livet är gott mot dem.

Ja, jag njuter jag med. Jag går också längs muren ibland. Pratar med folk. Älskar folk. Älskar med dem kanske inte så mycket som jag skulle vilja. Jag njuter. Men jag går också och letar. Söker efter svaga platser. Provar mig fram, för jag ska komma igenom. För det är på andra sidan det finns.

Det är på andra sidan det finns. Det som är som Gud. Som vi inte vet vad det är. Som vi inte ens vet finns. Ett mål. Kanske inte målet, kanske bara ett steg i rätt riktning. Kanske en besvikelse. Men så länge jag tror kommer jag rusa in i väggen. Och det kommer göra lika jävla ont varenda gång. Lika ont.

Ibland ser jag väggen ge vika. Den rasar inte. Den spricker knappt. Den rubbar sig. Kanske bara en knapp millimeter. Då ser jag. Den är inte helt fast. Det finns något där bakom, hur skulle den annars kunna rubbas. Så jag fortsätter.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det inte längre är så viktigt vad som finns bakom väggen.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det finns något viktigt, men som jag inte längre bryr mig om.

Kanske blir jag äldre och kanske kommer väggen aldrig... Tänk om den aldrig... Så hopplöst allt skulle bli. Så kanske jag ritar upp denna vägg som kanske inte finns. För att jag måste ha den. Utan väggen att rusa in i, utan detta motstånd, utan spänningen. Hur ska jag kunna leva utan?