Min hand. Ta den.

Jag hoppas det finns en mening med mitt liv. Jag hoppas det finns en väldigt speciell mening med mitt liv.

Jag hoppas det finns ett syfte med mitt liv. Ett väldigt speciellt syfte.

Att jag ska göra något bra. Att jag ska göra något gott.

Hur menlös är inte tanken att lämna denna jord en dag utan att ha betytt något. Att inte ha varit något. Kanske många kan leva, kan vara och känna att det som varit viktigt har varit det blotta varandet. Kanske de flesta. Kanske några få. I alla fall inte jag. Jag kan inte.

Det kommer väl inte dyka upp en dag, för det är världen inte så filmatisk. Det är något jag måste hitta, kanske till och med måste jaga. Strävan, det kräver en strävan att finna det. Det.

Det. Hur ska man finna det man inte vet? Fast har man bestämt sig, om man tror att Det är det viktiga i ens liv så är väl strävan den minsta ansträngning man kan företa sig.

Strävan låter inte som ett roligt ord. Lust. Lust är bättre. Jag måste ha lust att hitta det. Det är lusten som kommer leda mig dit. Det är lusten efter Det som visar mig vad Det är.

Och just nu känner jag ingen lust. Inte efter vad jag trodde att detta speciella skulle vara. Allt jag har gjort som har varit en väg mot det speciella och som har lett mig till nuet. För allt detta känner jag ingen som helst lust. Ingen alls.

Är jag då på fel väg eller måste jag bara ta några steg tillbaka för att finna lusten jag tappat?

Eller komplicerar jag bara allt igen, såsom jag gör, såsom jag gjort. Jag tror inte det. För det enkla, den enkla vägen, finns nog inte. Hur skulle något som är så speciellt kunna vara så enkelt? När jag ser det hos andra verkar det så enkelt. Men om jag går djupare ser jag att enkelheten bara är tippen på ett liv av ansträngning.

Om detta är livet jag vill leva. För allt som är framför är inte än. Jag har fortfarande ett val. För varje steg på denna väg finns alltid en korsning. Inte då och då. Utan hela tiden. Nu står jag i en korsning. Igår stod jag där och imorgon kommer jag stå där vilken väg jag än väljer.

Är det då så viktigt vilken väg jag väljer?

Är det?

Snälla ge mig en karta. Snälla ge mig ett råd. Ta mig i handen, inte för alltid, bara för nu. Till nästa korsning. Bara denna bit på vägen.

Ta min hand. Jag lovar att försöka att inte släppa. Jag lovar att försöka att lita. Lita på dig.

Kanske har jag glömt sträcka ut mina armar. Hur ska du då kunna förstå att jag vill ha din hand. Klart du inte kan se. Här är de i alla fall. Här är mina händer. Här är min hand.

Ta den är du snäll. Ta den. Släpp mig sen och så möts vi kanske igen. Men nu vill jag hålla dig i handen, bara för denna stund.

Tills min lust finner mig igen.