Vill du gå ut?

Du fick mig att le. Tack.

En annan värld la sig ovanpå den gamla. Allting är egentligen som vanligt, fast lite mer. Allting som varit har varit. Det hemska. Det trista. Det roliga. Vackra. Det vackra. Det kanske kommer tillbaka trots sitt varit.

En nervositet kryper. På huden, åker slalom mellan korta hårstrå, utför. Fort. Lika fort som den startade försvann den. Åkte av. Åkte ut. Hur gick det till? Hur gick det så fort?

Verkligheten är lika verklig. Den borde inte vara det. Hallå! Efter nåt sånt här. Det är inte möjligt. Hur kan det vara verkligt fortfarande. Jag gick och la mig och så gick jag upp och nånstans kring detta sov jag. Så låg silket över världen. Utanför fönstret. Det såg ut som snö. Kunde ha varit snö. Jag menar det snöar, ändå låg det där. Tunt. Kanske ovanpå. Kanske precis under ett lager av pudersnö. Jag promerande på det.

Varför tog jag inte av mig barfota och gick på det. Det hade inte varit kallt. Snön hade inte varit kall. Jag tog inte av mig skorna. Nästa gång ska jag ta av mig skorna. Och bara njuta av att strosa, sakta, vinka med tårna, klämma silket mellan tårna.

Mjukt. Varmt. Som te med fem matskedar honung.

Det är så jag vill ha mitt te. Riktigt te.

Vill du gå ut och ses över en sån kopp te?


(kom igen nu, var lite svår...)