Jag fanns aldrig.

Mina ord är luft.

Varje bokstav är gjord av rostiga spikar.

Min drog är arbete.

Den föder mig och den äter mig och jag älskar den.

Mitt hjärta är stelnande lava och min hjärna är papier-maché.

Ångdriven är jag.

Mina fötter är jord som söker rötter.

Min värld ser annorlunda ut inifrån mig själv.

Det växer blommor i mina ögonglober.

När jag rakar mig dör en fjäril.

När jag vaknar vaknar människorna.

De har sovit och drömt om mig.

Inget jag gör stör mig och det stör mig.

Allt jag säger gör skillnad.

Inget jag säger påverkar någonting.

Tänk om jag aldrig hade funnits.

Då hade allt varit precis likadant.

Vad kunskap inte är.

Låt oss absolut inte ta det från början. Det finns flera saker som jag verkligen inte vill veta. Jag är en nyfiken person och har egentligen alltid varit det. Varje dag ställer jag mig själv frågor om hur ting fungerar, varför saker är som de är och varför jag och andra gör vad vi gör och säger vad vi säger. För att jag vill veta. Inte för att alltid behöva använda kunskapen på något sätt, för min egen eller någon annans gagn. Utan veta för att veta. Inte för att kunna berätta för någon annan hur det egentligen ligger till, utan bara för att veta och förstå. Kring det mesta. Fast egentligen inte allt.

Så varför skulle jag inte vilja veta allt? Varför skulle jag inte vilja förstå allt? Ju mer man vet desto bättre kan man ju troligtvis hantera vardagen och ta sig fram i livet. Ju större förståelse och ju mer kunskap man har, desto mer värdefull är man för andra runtomkring. Må det vara kunskap om hur atomer kan klyvas, hur man bäst grundmålar en båt eller hur man lär en tioåring geografi. Må det vara förståelse av världsekonomi och handelsavtal eller kläddesign och mode. Beroende på vad man vet och hur mycket man vet om detta och hur värdefull just den kunskapen är i relation till tid och plats, desto mer värdefull är du som person. Som människa är du troligtvis än mer värdefull, i alla fall för de närmast dig. Som människa är du samtidigt troligtvis inte särskilt värdefull för dig själv. Det vi ibland kallar självkänsla är inget som särskilt många besitter mycket av.

Varför det? Varför detta? Ja, det är väl det några av oss försöker ta reda på mer om varje dag. Inte alla. För alla bryr sig inte. Många är ganska nöjda. Nöjda med den kunskap och den förståelse de har och även om de strävar efter mer, så är det inte särkilt mycket mer. Litegrann räcker bra. Bara precis så mycket att man klarar sig.

Jag vet givetvis att jag aldrig kommer att veta allt, förstå allt och kunna allt. Mängden saker att förstå och kunna är alldeles för stor och flera av verktygen för att förstå dem är inte ens skapade än. Och mer än hälften - om inte mer - av allt är inte en fråga om förstående, utan om åsikter och syn på livet. Vi kan säkert de flesta av oss vara överens om att träd behöver vatten och syre och sol för att växa, fast även i denna vetenskapliga självklarhet kan säkert ifrågasättas. Om inte nu, så om hundra år. Gud finns för fler än Gud inte finns. De har sina egna bevis. Kanske inte vetenskapliga, fast så är ju inte Gud precis ett vetenskapligt fenomen. Kärlek har förklarats av många, från genetiker och psykologer till dramatiker och föreskolebarn. Vissa påstår sig säkert till och med veta vad kärlek är, vilket är helt okej så länge de inte försöker berätta för mig vad kärlek är för mig.

Vad är konst? Det är ett hittepå för att stå ut med vardagen. Vad är kärlek? Det är en livlina på ensamhetens brant. Vad är hopp? Det är ett väldigt naivt sätt att se på världen. Vad är ondska? Det är överlevnad och ett meningslöst sökande efter kärlek. Vad är engagemang? Det är samma sak som hopp. Vad är Gud? Om jag skulle berätta det så skulle ju inte konsten och kärleken och hoppet vara särskilt spännande längre.

Övertygelse är ett annat spännande fenomen. Några skulle påstå att övertygelse kommer av stor kunskap. Jag säger att det är envishet och en rädsla för att göra bort sig. För om man nu tror sig sitta på all denna kunskap eller att i alla fall andra har bilden av att man gör det, så vore det ju himla pinsamt att erkänna att delar av eller all denna kunskap egentligen var okunskap.

Så vad är då okunskap? Är det samma som oärlig eller oaktsam? Antingen är man ärlig eller så är man det inte. Svartvitt. Antingen är man aktsam eller så är man det inte. Svartvitt. Fast kunskap är ju inte antingen eller. Den är olika. Man har olika kännedom och olika åsikter och olika vyer av en och samma sak. Och säkerligen är man övertygad om att den kunskap man besitter är riktig kunskap, alltså riktigt vetskap om att det är sanningen. Okunskap är alltså den andra personens omvända bild av kunskapen du äger. Så båda har rätt och båda har fel. Beroende på var ni bor, vad ni gör och när ni gör det.

Så varför vill jag inte veta allt? Det kan förstås vara att ifall jag inte vet något om något speciellt så behöver jag vara varken kunnig eller okunnig. Jag kan vara tom och nyfiken. Jag är inte till höger eller till vänster och varken ovan eller under. Jag är inte ens mitt i. Jag är ingenting i det och ingenting i relation till det. Jag är vakuum. Jag är ett svart hål. Jag är ett öga utan ögonglob. Vakande och samtidigt inte närvarande.

Nu kan man ju inte vara det jag precis beskrev. Det är det magiska med ord, i ordens värld kan jag göra precis vad som helst, se vad som helst och uppleva det hur jag vill. Fast att det inte går, det vet ju inte jag. Inte för att jag har kunskapen om att det inte är möjligt, utan för att jag har bestämt mig för att inte veta och inte ta reda på det. För om jag visste det, om jag visste allt, hur spännande skulle världen då vara?

Livet är spännande för att det finns så mycket jag jag kan lära mig att förstå och livet är spännande för att det alltid kommer att finnas så mycket mer jag inte alls förstår. Så även om kunskapen ligger precis framför mina fötter kanske jag ibland väljer att inte plocka upp den, för ibland är det mer spännande att veta att jag inte vet.

Så vad är spänning? Det är sånt gummiband och gem finns till för att förklara.