Till Marie.

Överallt löpsedlar, överallt reklamtavlor, överallt radio och TV och överallt teater och gatumusikanter och överallt överallt.

Tystnaden är friheten vi har kvar.

Skrik i mitt öra.

Jag är hopplös. Helt jävla hopplös.

På ett positivt sätt. Så man kan skratta åt det. På ett sätt när man kastar glasögonen på sängen och drar handen hårt över ansiktet, drar av hela ansiktet och tänker att jag är hopplös. Helt jävla hopplös. Och sen ler. Och sen skrattar. Och sen. Och sen.

Och sen vill jag gråta. Eller i alla fall skrika. Ställa mig bredvid mig själv och skrika högt och tydligt in i mitt öra att jag aldrig mer ska göra såhär igen. Så högt att det börjar pipa i örat efteråt. Så högt och tydligt att jag förstår.

Att jag är hopplös för att jag gör det om och om igen.

Ingen annan kommer skrika det i mitt öra. Ingen annan kommer göra det. Vem skulle göra det. Ingen annan kommer skrika det i mitt öra.

Jag kan inte skrika det i mitt eget öra.

Så jag kommer göra om det. Om och om igen.

Helt jävla hopplöst. Helt jävla hopplöst.

Den trista kampen.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske skriver jag inte ännu på ett tag. Det är för många saker som inte är bra, eller får få saker som är det.

Det är svårt att vara engagerad när engagemanget inte finns där. Det är svårt att vara glad när glädjen inte finns där. Det är svårt att vara med när man inte orkar vara med.

Det är alldeles för lätt att bli bitter.

Jag ska kämpa. Mot bitterheten ska jag kämpa. Mot tröttheten, fast jag inte har en aning hur. Det är ju bara att rycka upp sig, kommer någon säga till mig. Det är ju bara att ta tag i problemet, kommer någon säga till mig. För när man står utanför är det bara bara. När man sitter i det finns inte bara. När man sitter i det finns bara att kämpa eller ge upp.

Och att kämpa är något så oglamouröst så ni anar inte. Att kämpa är långt ifrån alla filmers och böckers heroiska värld. Att kämpa är tråkigt och långsamt. Att kämpa är ensamt. Det hjälper något otroligt med omvärldens och familjens stöd. I slutändan dock är det bara själv man kämpar. Eller själv man ger upp.

Och tid. Det tar otroligt lång tid. Vissa som kämpar har inte tid. De måste kämpa mot allt det onda samtidigt som de kämpar mot tiden. Jag har lyxen att ha all tid i världen. Jag är förunnad tid. Kanske är det svårare, för det finns inget sista datum. Jag kan ge upp hur länge som helst och börja kämpa när det känns bra. Fast med tiden kommer såklart depressionen. Ju längre man bara sitter där och inte mår bra och inte kämpar och inte...

Ju längre tiden går desto djupare sjunker man ner.

Men jag sitter ändå. Och jag vet inte om jag kämpar. För det här känns inte som en kamp. För kampen är oglamourös och tråkig. Så svårt att veta om jag kämpar. Eller bara ger upp.

Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär. Inte längre.