Unikare.

Den ständiga jakten på det unika. En alldeles speciell tanke, en alldeles speciell idé. Ett skämt som ingen hört förut. Det speciella med att få vara speciell. Jakten på skönhet, att få vara vackrast. Jakten på lycka, att alltid få känna den. Strävan efter en. Strävan efter att få vara den enda. En strävan där vi frågar oss varför vi håller på, och även om svaret skulle vara självklart kan vi inte bortse från den ettriga gen som ändå får oss att fortsätta. Kanske en gen. Kanske en kultur. Kanske en idé om en idé som planterats hos varann av varann, utan någon egentlig början och verkligen inget slut. Vi fortsätter för andra fortsätter. Den som står still, den som stannar upp kommer ruttna och dö. Om inte dö, så lämnas ensam. Vi jagar efter att få vara unika, att få vara den enda, att få vara ensamma - i en strävan för att inte bli ensamma. Strävan efter kärlek för kärlek. Strävan efter kärlek för vårt unika. Som att det inte gick att älska någon som är som någon annan. För då kunde man ju älska vem som helst, och vem skulle då älska mig för att jag är jag? Ett moment 22 utan mening. En löpbanan utan målsnöre. Och vi glömmer bort att vi är unika redan från start. Att det bara finns en av du är inte tillräckligt. Unik betyder en av sitt slag. Ända måste vi vara unikare - unikast. Vilket i sig är en omöjlig strävan. Fast vi tror att det går. Allting går. Om man bara försöker tillräckligt. Det finns inga måttstockar, det finns inga regler, det finns inga tydliga ramar och det finns inget slut. Fast vi började, så vi måste fortsätta. Varför? Inte varför. Varför inte. Det måste ju finnas någon mening med livet. Lika bra det här som Gud. Lika bra det här som reinkarnation. Lika bra det här som sex. Varför inte? Inte varför. Därför. För att vi inte verkar ha något bättre för oss. I strävan efter att få vara olika är vi alla likadana. Det kan bara sluta på ett sätt. I samma unika kaos som det en gång började.