Tack alla underbara vänner som kom, festade och gick.
Det fanns en olustig oro i luften timmarna innan dörrarna slogs upp. Själv tillhör jag säkert den grupp som liksom många av de jag hört av mig till som inte svarar på SMS. Egentligen är det ganska enkelt att känna igen ett opersonligt meddelande när det dyker upp på den lilla skärmen strax efter en variation av irriterande pipandet eller toner. På något sätt påminner det om de reklammeddelanden man får i brevlådan när det står ens namn tryckt på adressen, i brevet, på presentcheckarna, bland klistermärkena och överallt annars där man kan klämma in det för att pressa ut så mycket det bara är möjligt i ett desperat försök att vara personlig. Och om det är någon som skickar SMS av detta slag så är det jag. Usch, det måste ju bara upphöra!
Men redan klockan sju dök de första missinformerade gästerna upp. Förlåt, vi bytte tid och jag missade ju att höra av mig till några. Tack ändå för det goda tecknet - det skulle komma folk!
Så vid halv tio bara stormde dem in! Ena gänget efter det andra. Och så många kära återseenden efter ibland år av frånvaro, inte för mig men för en del av mina kära vänner. Redan efter en kvart kände både jag och Seher att det här kommer att bli en lyckad fest.
Musik och dans till fyra på morgonen. Och trots att vi publicerat vårt telefonnummer i hissen och att störningsjouren bara finns ett annat telefonsamtal runt hörnet så hörde vi inget. Tack tack kära grannar!
Vi avslutade kvällen med ett klassisk jag-har-aldrig och fick åter igen veta så mycket mer om min kombo, mina nyfunna vänner och mig själv som jag kanske klarat mig utan.
Nu ska vi bara städa... He he...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar