Winnerbäck. Badkar. Drömmar. Nej, fantasi. Drömmar har man när man sover. Och att sova i badkaret är fruktansvärt dumt. Somnade faktiskt i badet för några månader sen - jävlar vad skraj man blir när man vaknar. "AHHH!!! Jag ligger i badet!! Är jag död?" och så känner man efter och ringer ett par samtal och inser ingen kändis svarar och säger "Hej Kip, läget. Ska vi fika?" och förstår fort att man fortfarande är kvar i livet.
Mitt badkar är gjort för två. Till och med när jag ligger riktigt långt ner i det kan jag vicka på tårna. Det finns plats för fler. För en till.
Min stora säng försvann igår. Jag har en ny idag. Den är mindre, men inte så väldigt liten. När jag rullar ett varv för mycket så ligger jag kvar. Det finns plats för en till.
Min lägenhet har ett rum. Två rum. Tre, fyra, fem sex rum. Och en balkong. Det står två stolar på balkongen, men ingen sitter i dem. Varför sitta på balkongen och vicka på tårna i det kalla konstgräset om ingen finns där. Bara sitter där och blundar och låter mörkret omfamna henne och hon känner sig trygg. För jag är där.
Så jag sitter inte där.
Jag undrar vad hon gör. Jag undrar vem hon är. Jag undrar om jag har träffat henne. Känner hon mig, har hon någonsin känt mig? Vi har nog träffats hundra gånger, men vi har kanske aldrig hälsat. Vi har nog tittat på varann tusen gånger, men aldrig mötts.
För om hade mötts. Då hade vi älskat varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar