Citat L.

Gårdagens bästa citat.
10 juli 2008

"Oj, får jag en puss till - du smakar nästan snus!"

Här är mitt inre. Igen.

En av de mera negativa aspekterna av amnesi är de få tillfällen då man väljer att vända sig till sin älskade och fullständigt öppna sitt hjärta, berätta något från det innersta av rum och blotta sig med halsen mot spetsen av spjutet, för att strax bli informerad om att man berättade samma sak för två veckor sedan.

Surfa på stan.

Lämna hus och hem!

Ta med din laptop ut på stan!

För att mobilt bredband suger så har jag samlat alla Skype Zones i Stockholms Stad. Spara på mobilen, skriv ut på papper, memorisera och arbeta aldrig mer hemifrån. Inte i sommar i alla fall.

Här är hela listan på Kipowsky.se

Glad sommar önskar Kip

Var vi är nu.

Så dags att återvända.

Vad hände? Hur hamnade jag här? Än mer viktigt. Var är jag egentligen?

Vi vet mig. Galen. Inte fullständigt, men tämligen. Organiserad. Till nitiskhet. Duktig. Levererar. Om ni inte väljer mig är ni galna. Fullständigt.

Snygg? Inte bara tämligen utan till perfektion. Ribbad mage? Inte en chans. Utmattad och trött? Fullständigt. Sjuk? Varit tillräckligt många gånger nu. Döende? Inte en gång till hoppas jag.

På väg? Absolut. Än mer riktat än någonsin. Företagsam? You better fucking believe it.

Ett par saker jag inte trodde skulle hända i år. Nytt företag. Wowsa! Tjej. Sort of (under construction). Dammit vad nice! Fängslad? Hoppas aldrig. Anställning och tjej och lån och hello! Fängslad? Hoppas aldrig. Sex utan kondon och barn och pappaledighet? Hoppas senare, ganska mycket senare.

Allt man kan göra är att stå där man står och försöka ta beslut. Diskutera. Tänka. Känna. Pröva. Besluta. Känna. Pröva. Tänka. Besluta om. Tänka. Känna. Bestämma sig.

Ni vill aldrig veta allt som rör sig i mitt huvud. Trust me. Öppna en ventil då och då är nödvändigt. Att öppna hela jävla tanken. No way. Ain't happenin'!

På flera sätt är det spännande att denna blogg är de första man möter när man googlar mitt namn. Det kräver försiktighet i vad jag skriver, samtidigt som det stundvis är öppet, lite för öppet. Mina vänner, jag hade velat släppa ut allt. Ge er något att tänka på. Men även jag har anställningar att tänka på.

Det enda jag kan lova er. Jag försöker respektera och jag försöker vara generös. Försöker.

Nu är tåget snart framme. Men den här resan har bara börjat.

Regards,

Kip

Som jag sa 2.

I önskan av Marie N. att jag skulle recitera mig själv. Sagt på shopping med mamma.

"Varje chans att åka med en rolig hiss måste man ju faktiskt ta."
Jonatan Kipowsky, 2 februari 2008.

Mormor.

Farväl mormor.

Du var rolig, du.

Praktiskt 2.

Min mamma har en handikappstol.
En sån där platt - så man kan sitta ner i duschen.
Väldigt praktiskt.

Man kan sitta hopkrupen på den medan man läser en bok.

Jag ska lösa hur man plastar in pocketboken och samtidigt kan bläddra i sidorna. De blir alltid så himla blöta.

Upp och ner. Och upp.

Jag lovade nyligen att inläggen här skulle vara mer positiva.

Det har tyvärr varit ett par kämpiga månader.

Men ett par av de senare får ändå väga upp och visa hur roligt jag egentligen har det och hur härligt livet faktiskt är.

Ska också bli förälskad lite mer. Javisst!

/Kip

Praktiskt.

Min mamma har en handikappstol i badrummet.
En sån där platt - så man kan sitta ner och duscha.
Det är himla praktiskt.

Nu har jag äntligen en plats att ha laptopen när jag sitter på toa. Praktiskt.

Håll mig.

Skrivet 21 januari, 2008.

Att bara släppa taget
och gråta ut i en famn.

Att släppa taget
och bara släppa ut.

För det
att bara släppa.

Är jag inte tillräckligt stark.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Så.

Skrivet 19 januari, 2008.

Sökes.

Finnes.

Att öppna.

Skrivet 19 januari, 2008.

Är du redo
att öppna Pandoras box.

Här
finns väldigt mycket mer.

Är du redo
för allt det här.

Så är jag din.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Som jag sa.

Marie tyckte jag skulle recitera mig själv. Så den här är för henne.

"Varje tillfälle att klä sig i gepardklänning bör man ju ta."
Jonatan Kipowsky, 12 januari 2008.

För ett allt.

Ett stilla mörker. Hur fan ett stilla mörker kan te sig. Det är aldrig riktigt still. Om så stjärnor och moln ducka för en stund och alla ljud inverterades till vakuum kan aldrig, kan det aldrig bli så tyst. För mina tankar rör sig. Alltid rör sig mina tankar och sättet att få dem rörelselösa är att forma tanken som gör så och även den måste då finnas. Alltid måste något finnas och aldrig står det still. Aldrig finns ett stilla mörker.

Ett levande mörker. Där finns jag. I ett mörker som rör sig runt er. Mjukt, alltid levande och alltid finnandes, befinnandes kring er. Där finner ni mig och mitt allt. Så även i de tystaste av era skogar och på de största av era sjöar och hav. Långt ut i ingenstans, där ni ensamheten söker eller sällskapet saknar. I den trängsta av vrår, där ni gömmer er. Där finner jag er. Där finner vi er. Mörkret och jag.

Ni ska inte vara rädda. Bli för oss aldrig rädd. För vi för med oss allt. Stillhet och liv. Tröst och liv. Ett sällskap i ert liv. Om än så tunt. Om än så nästan omöjligt att förstå eller se. Om än så mörkt. Så än så levande. Alltid levande.

Vi är här nu. Mörkret och jag. Vi vill ha dig här nu. Mörkret och jag. Under varma täcken i kylda rum. Under varma täcken i de mörka rum. Där finner du oss. Där finner ni mig.

Jag väntar. Ännu lite längre. I ett rörligt mörker. Jag väntar på på dig. På allt.

What the fuck en sueco.

Jag söker
efter ett bra
svenskt
ord

för Fuck you.

Förslag mottages
med tacksamhet.

Sanna tåget hem.

Det finns personer som gärna berättar att det finns några sanningar i livet och själv har jag säkerligen varit en av dem en gång i tiden. Numera tänker jag såhär: Jag gör vad jag gör och jag säger vad jag säger - och summan av allt detta blir min sanning.

Detta måste betyda att någon annan har en helt annan sanning än min och på en livstid blir det för närvarande runt sex miljarder längre eller kortare sanningar. En himla massa sanningar helt enkelt och bland dessa finns det säkert ett många likadana och säkerligen ett stort antal som överlappar varandra.

Att däremot berätta för mig sanningarna i livet och påstå dem som gällande för varje levande person - det kräver verkligen sitt ego. Jag bugar och säger tack, men nej tack.

På ett tåg befinner jag mig och det är sant. Det är på väg mot Stockholm (oh, du huvustad, du vackra och så oerhört oändliga) och det är också sant. Förutom för de stackarna som sitter på andra sidan vagnen och åker baklänges. De är ju faktiskt på väg FRÅN Stockholm - fast baklänges åt andra hållet. Något annat kan ju inte vara sant, eller hur!

Kärleken är alltid något som brukar drabba mig tåget. Någonstans i ett säte - på väg antingen till eller från dit jag ska - sitter en intressant tjej med ett ansikte så nyfiket och givetvis med tillhörande attraktiv kropp. För mig är förälskelsen sann, i alla fall så länge resan varar. Och sitter hon baklänges på andra sidan mitt emot så känns det som att vi liksom åker mot varann hela tiden, fast galaktiskt sakta. Varje gång hennes blick halkar över mot mig tar vi ett långt ljushopp närmre.

Hennes sanning däremot kan ju vara så väldigt annorlunda och tycka det är ganska skönt hur vi sakta, men ack så säkert åker längre och längre ifrån varann. Och när mina ögon som vanligt stirrar på henne känner hon hur den lilla kontakt som en gång fanns slukas av ett mikroskopiskt starkt svart hål - och det känns ju bra för henne. I hennes sanning är det bara trevligt.

Idag dock - ingen sådan kontakt. Så skönt. Mysigt som det är att njuta av en annan persons närvaro så blir det ganska beklämmande trist och trångt i det där svarta hålet ibland. Så jag ler och fortsätter resa framåt.

Snart är jag hemma. Det är sant.

(jag ska ärligt tala säga att jag inte någon aning har om vad denna texten betyder - men det var skönt att få skriva lite)

New message.

Är man ensam
kan man ju alltid

skicka ett mail till sig själv.

Ett.

Skrivet 6 september 2007.
Plats okänd.

Min dröm
och min verklighet

borde vara samma värld.

Till M.

Skrivet 2 september 2007.
Alby, Stockholm.

Om du skulle fråga
och be mig.

Att beskriva dig
i ord.

Skulle jag först
inte kunna svara.

Och när du
frågade igen.

Skulle jag stanna tiden
och be dig vänta.

Medan jag vände alla blad
och läste varje rad.

Bara för att finna.

Och för att berätta för dig.

Att orden
inte finns än.

Arg tomhet.

Skrivet 27 augusti 2007.
Okänd plats.

Jag är så in i helvete förbannad.

På ingenting.

Slår intet på käften
i ett ingenting.

En frustration över så mycket
som egentligen inte finns.

Väntar på en explosion
i ett vakuum.

Ilska över inget
jag kan göra nånting åt
är den värsta.

Den är ingenting
och vill förstöra allt.

Kalaset.

Skrivet 26 augusti 2007.
Utanför Gislaved, Småland.

Du får gärna
värma dina händer mot min mage.

Du får gärna
kyssa min högra öronsnibb.

Du får gärna,
mycket gärna.

Du får gärna
vara alldeles själv i min närvaro.

Du får gärna,
mycket gärna
alltid vara här.

Ja må han leva.

Födelsedagen kom.

Och födelsedagen gick bi.
Jag lät den gå förbi.

Daniel besökte dig.
Jag tror han grät.

Själv gråter jag även ibland.
Mer sällan nu må hända.

Ibland kör du bil i min dröm.

Min present var att ge tillbaka.

Jag tror jag har börjat göra det.
Och jag tror jag kommer fortsätta.

För hösten ska bli vacker.
Och hösten ska bli rolig.
För hösten ska bli fantastisk.

För mig.
För dig.
För henne och för alla andra.

För att jag kan. Och för att jag vill.

Grattis i efterskott Pappa. Kram.

Om L.

För att du är en vanlig människa
med känslor.

För att du är en vanlig människa
som gråter.

För att du är naiv.

För att du är klok.

För att du är en vanlig människa.

Så mycket mer
än mig.

Snask.

Att käka godis med en sprucken tand
är väl riktigt dumt.

Hårt godis
och en sprucken kindtand.

Så riktigt jävla dumt.

Men Gud så gott.

Kreativt värre.

En kreativ dag.

Lagt upp några nyskriva dikter här.

Och lite nya texter på Min bok.

Till A.

Bara att veta
        att du finns
gör mig glad.

Hela du.

Skrivet 3 augusti 2007.
Bruno Götgatsbacken, Södermalm.

Du gillar att bara finnas.

Du tycker om att stå och kyssas i regnet

Du vill att jag masserar dina fingrar.

Du tror på människan.

Du önskar att soluppgången aldrig tog slut.

Du andas kärlek.

Du skrattar med barnen.

Du lever dina drömmar.

Du ligger i badet med mig och blundar.

Du gråter när orken tar slut.

Du förstår hur jag är.

Du äger allt och ger bort allt.

(oavslutad)

Ett halvt varv.

Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

Vänd dig om.
Om du vill.

Bara vänd dig om.
Så står jag här.

(oavslutad)

Mitt hopp. Mitt steg.

Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

En gång ska jag göra det.
Bara kasta mig ut.

Från ingenstans börjar det,
mitt språng rakt ut.

Och där jag landar.
Där slutar ingenting.

Där börjar allt.



Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

Ett steg.

Jag är bara ett steg ifrån dig.

Och du behöver inte göra någonting.
Bara stå där.

Bara stå där.
Som den du är.

Du behöver inte göra någonting.

Bara stå kvar där.
Jag kommer alldeles strax.

Bara ett steg kvar.

Lås upp, tack.

Det är en låsning. Det säger stopp. Det kanske brister i engagemang. Det är nog egentligen ganska lätt.

Eller så är det bara hemma i duschen som jag kan leva ut.

Ikväll.

Jag försöker alltid tänka på att det finns personer som har det sämre än jag.

Ibland hjälper det inte.

Ett par kapitel.

Inga nya dikter eller struntprat idag.

Däremot ett par nya kapitel på Min bok.

(de hänger inte ihop på något sätt. än.)

Mera nöjd.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Kyss.
En lätt kyss.

Mer behöver jag inte.
Nöjd.

Jag är alldeles nöjd.
Med en lätt kyss.

Mer.
Klart jag vill ha mer.
Vem vill inte ha mer.

En lätt kyss.
En nöjd kyss.
Är bara början.

Två korta.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Det är bara ett steg bort.
Bara ett steg hit.

Ska du eller jag?


Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Kan inte jag få vara dina händer i ditt hår?

Här.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Det leendet.
Finns ingen annanstans.

Vänta och se.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Allt jag kan göra är att skriva. Om och nytt och om igen.
Tills det blir rätt. Tills det blir bra.

Det enda jag kan göra är att skriva.
Om dig. Om oss. Om andra. Om mig.

Om och nytt och om igen.
Tills jag hittar rätt.

Allt jag kan göra är att se på dig.
Om och nytt och om igen.

Tills du ser tillbaka.

Det enda jag kan göra är att se på dig.
Och tänka på dig. På oss. På andra på mig.

Om och nytt och om igen.
Tills jag ser att du ser tillbaks.

Tills du ser tillbaks.
Om och nytt och om igen.

Sitt här.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Du bara du. Bara bara du ser mig just nu.
Bara nu ser du mig och jag hoppas du ser mig.

Just här. Bara bara här. Jag vill alltid vara här.

Där du ser mig.
Bara vara här där du ser mig. Just nu.

Sitt kvar. Bara sitt kvar där jag ser dig.
Där du ser att jag ser dig.
Bara sitt bara kvar. Sitt alltid kvar där.

Sitt bara bara kvar där.

Tills du kommer hit.
Och sitter kvar. Bara bara sitter kvar.

Hos mig.

Krav.

Skrivet 12 maj 2007.
Göteborg.

För att hålla mig. Krävs så mycket.
För att hålla mig. Förtrolla mig. Krävs så mycket.

För att röra mig. Beröra mig. Krävs så mycket.

För att nå mig. Behöver du vilja.
För att nå mig. Förstå mig. Behöver du vilja.

För att älska mig. Förälska dig. Behöver du vilja.

Inte för att jag vill kräva så mycket.
Inte för att jag kräver så mycket.

Ändå krävs så mycket.

Kantklippt lugg.

Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Jag vill berätta för dig om dina händer.
Och jag vill berätta för dig om din själ.
Om dina händer som jag tror vet så mycket och känt på så mycket och kan skapa och forma.
Hur dina händer berättar om din själ.

Jag vill berätta för dig om ditt leende.
Och jag vill berätta för dig om din kärlek.
Om ditt leende som jag aldrig ska ta för givet och alltid alltid ger mig allt jag behöver.
Hur ditt leende är din kärlek.

Och jag vill berätta för dig om din kantklippta lugg.
Hur mycket jag gillar din kantklippta lugg.

Och att jag vill röras av dina händer och se din kantklippta lugg och kyssa ditt leende.

Jag vill berätta detta.
Och jag vill göra detta.

Och jag hoppas att du vill.
Jag vill att du vill.

Får jag berätta det här för dig?

Tre korta.

Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Det är alltid lika spännande. Ett tomt vitt papper.
Där jag bestämmer varje streck varje punkt och kladd.

Ett ord formas i mig.
Flera ord växer i mig.

Och ibland väljer jag att skriva ner dem.

På mitt. Tomma. Vita papper.




Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

När du ler.
Kan jag. Inget. Annat. Göra.
Än just. Precis. Det.


Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Jag är bra.
Jag är så jävla bra.
Jag är in i helvete bra.

Bara så du vet.

Tanke och vrål.

Skrivet 10 maj 2007.

Att bara vara naturligt bra på någonting.
Jag undrar om det finns.

Att bara ställa upp ett stafli med en duk. Och måla.
Jag undrar om det går.

Mitt sätt att tänka och vrida och stryka och ändra.
Mitt sätt att kasta och tappat lusten och finna den igen.
Jag undrar om det är så alla gör.
Eller om jag bara saknar talangen. Och måste jobba mer.

Kanske jag kan.

Jag har bara inte lärt mig hur än.




Skrivet 10 maj 2007.
Café i Göteborg.

Ahhh!

Nu måste jag springa ut, bara ut och ut i regnet med utsträckta armar och bara fram åt alla håll och andas in all stadens luft djupt djupt ner i mina lungor och skrika, bara vråla ut all denna insprängda kraft från min kropp.

För många.

Skrivet 6 maj 2007.
Tunnelbanevagn.

De är många.

Alla människor här. Alldeles för många.

Jag vill prata med dem. Alla. Höra om deras drömmar och fråga om deras liv. Veta om deras misslyckanden och se dem skratta när de talar om sin lycka.

De är alldeles för många. Alla människor här.

Det finns en del kärlek här. Det finns en hel del oro här och det finns alldeles för mycket ilska och avundsjuka här. Det finns glädje här och det finns smärta här. Det finns frågor, alldeles för mycket frågor och alldeles för få svar här.

Hos alla människor här.

Hos mig bland alla människor här.

Tomt på undran.

Jag funderar att jag inte har så mycket att fundera på.

Jag funderar ifall min brist på funderingar får mig att skriva mindre.

Jag funderar och undrar vad jag borde fundera och undra över.

Det borde finnas så många saker - bara att söka på Google för fasiken - som kan funderas över och undras kring. Jag känner spontant inte så många och finner därför inget att skriva.

Ska jag behöva skapa funderingar? Ska jag behöva skapa undran?

Jag undrar vad för funderingar jag skulle behöva fundera ut i så fall.

Men ändå.

Jävlar vad tungt förra inlägget var.

Nu när jag läser det såhär i efterhand.

Livet är ju roligt och glatt! Ya man!

Min kamp.

Jag kämpar varje dag. Inte mot fiender eller ondska. Utan mot bitterheten.

Varje dag slåss jag med ord. Ord jag inte vill ska tränga fram. Ord jag inte vill ska lämna min tunga och ord jag helst inte vill ska belasta mitt sinne.

Så jag kämpar varje dag. Inte mot mig själv utan mot det som kan bli mig själv.

Att aldrig låta och tillåta bitterheten ta del av mig. Ta en del av mig. Ta hela mig.

Varje dag. Timme efter timme. Lika många är de stunder jag vilar och njuter som de stunder jag kämpar och sliter.

Kanske är bitterheten just detta. Att behöva kämpa mot den. Kanske nöjer sig bitterheten med kampen för kampen gör mig trött och ledsen. Kampen gör mig slut.

Ändå.

Varje dag. Varje timme.

Jag måste låta stunderna av njutning bli så mångfalt fler. Så många fler.

Så många fler.

Därför kämpar jag. Därför.

Därför kämpar jag.

Mina vänner.

Inget skulle jag skriva om vintern som varit. Inget skulle jag skriva om oron som varit. Inget skulle jag mer skriva om sorg och tröttsam bitterhet.

Mer skulle jag skriva om glädjen som finns. Desto mer skulle jag skriva om lyckan som kommer.

Jag finner mig själv vara omgiven av så oerhört mycket kärlek. Omgiven av så väldigt mycket vänskap. I en skog står jag där varje träd, varje moss och minsta löv är vänskap och kärlek.

Att vara tacksam är inte att vara kuvad. Att vara tacksam är inte att förneka sig själv ilska och rätten att må riktigt dåligt. Att vara tacksam är ett synsätt. Att vara tacksam är att bestämma sig för vad som får och vad som inte får påverka mig.

För det är jag som bestämmer. Det är jag som gör mina egna val. Det är du som gör dina egna val. Det är du som bestämmer.

Ibland. För ibland är det bara utanför vår egen kontroll. För ibland är det inget vi kan göra. Trots allt vi vill göra och trots allt vi vill bestämma så är det ibland utanför all kontroll.

Och hela världen vänds in och ut och det som tidigare var så självklart blir gömt i dunkel. Glömt i dunkel.

Det är då.

Då är jag tacksam. Då väljer jag att vara tacksam. Då vänder sig varje träd och varje moss och minsta löv mot mig med sin kärlek och med sin vänskap och rör mig när jag går ensam genom skogen. Och jag inser att jag inte är ensam.

Min bok.

"Börja bara skriva" sa en vän till mig.

Han är manusförfattare och vet vad han pratar om. Vi hade ett samtal på Carmen häromdagen och jag berättade att jag ville skriva en bok. Vad den handlar om och hur den slutar vet jag inte, och jag har länge försökt hitta vad jag ska skriva och hur jag ska börja.

"Börja bara skriva" sa han. Sen om det blir något eller om du kastar det eller om du senare hittar det och använder det eller allt bara är skit. Så börja bara.

Ibland är det inte ens halva kapitel och ibland kommer det vara fullständigt tokigt. I skrivandets stund är det bara precis just det. Så läs eller läs inte. Det är helt upp till dig.

min-bok.blogspot.com

Glädjetårar.

Magen gör ont och jag måste le. För jag måste le och världen är full av ting att le för.

Jag hostar lungorna och hostar ut lungorna. Och skrattar så jag skrattar ut lungorna. För jag måste skratta och världen är full av ting att skratta åt.

Sitter på min rumpa och måste gå på toa varje gång jag reser mig och det måste jag ju skratta åt. För det är humor, så fantastisk humor, sån humor att inte kunna resa sig upp annat än för att rusa till toan.

Ni måste se det, för om ni ser det är det tragiskt och varför vill du leva tragiskt. Inte tragiskt. Inte vill du leva med tragik. Inte vill jag leva med tragik. Så jag väljer att leva med humor.

Det är ett val att le åt det onda. Det är ett val att slänga in ett skratt med hostan.

Det är inte ett val att sitta på min rumpa. Ändå, medan jag gör det, och blickar, snett blickar åt toalettdörren väljer jag att fylla resten av min kropp med glada tankar och idéer.

Och det som är skit är inte mitt val. Det är så inte alls mitt val.

Det är bara mitt val hur jag väljer att se på det.

Mina foton.

Sinnen och lustar mättas av så mycket mer än text.

Så jag har börjat bildblogga.

Kolla in just-a-look.blogspot.com

Ett utlopp.

Mina vänner har sagt till mig att jag skriver alldeles för bittert. Att när man vill ha roligt går man till Peters blogg och när man vill veta livets allvar besöker man min.

Det får ju mig - som annars anser mig själv vara en person som får folk att skratta - att fundera på syftet med detta bloggande. Och kanske är det så att bloggen är en kran från mitt inre, som släpper ut alla bittra och trista och hemska och jobbiga och fula och ledsna tankar, för att fria mitt inre och ge mera plats eller utlopp eller liv eller hopp åt de goda och roliga och framåtsträvande och glada tankarna.

Så får jag hoppas. Så får jag hoppas att mitt fortsatta skrivande gör just detta.

Och det roliga, det får man uppleva när man hänger med mig. För det enkla priset av en kopp kaffe.

Kram och Mycket Glad Måndag!

/Kip

Tunna ord.

Säga att arbete är hårt och mestadels trist, är så enkelt att säga.

Säga att arbete är hårt och mestadels tungt, är så enkelt att säga.

Säga vad som helst om arbete, är enkelt att säga.

Men det är inget arbete att säga det.

Av rent måste.

Att skriva utav ren vilja är oerhört svårt.

Jag måste börja fråga mig själv vad meningen är med mitt skrivande. Är det ett slags författande. Början Övning Lekande med ett slags författande. Är det utbrott. Korta Långa Temporära utbrott av känslor som sedan faller av mig. Kanske ett måste. Att Måste Behöver Kräver skapa för att inte Brista Brytas Bräckas av Ångest Kärlek Hat.

Att skriva vid impuls faller så lätt.

Jag låter orden falla på den plats de glider ur mig. Kanske jag plockar bort ett och annat ord som känns fel eller trist. Kanske jag lägger till ett och annat ord som bara ska vara med. Sällan flyttar jag något. Sällan behöver jag flytta eller stryka. Det faller på plats dessa korta impulser.

Jag kan inte längre vänta på dessa korta impulser. Jag måste vilja. Mer.

Fan!

Jag frågar mig själv vad som är meningen med allt mitt skrivande. Och finner. Att ifall jag inte skapar är jag inget. Utan att ge. Jag är inget utan att ge.

(What a load of self-righteous bullshit)

Och jag finner att ifall jag själv aldrig tar mig på allvar. Hur ska någon annan kunna.

Och jag finner att utan min ironi. Utan mitt skrivande och min ironi. Utan det är jag inget. Och med det är jag allt. Med det är jag allt.

Jag skriver för att jag Måste Vill Kan. Jag skriver för att uttrycka min Kärlek Ironi Sorg. Jag skriver för att Någon Kanske Någon läser och Glädjs Irriteras Inspireras.

Jag skriver för att skriva.

Varför läser Du?

Allra sist.

Längst ned på listan. Allra längst ned. I botten.

Så långt ned på botten man överhuvudtaget kan ta sig. Eller bli placerad.

Där är jag. På nedre botten - nej - i källarvåningen av hennes lista.

Hennes blogglista.

Det är dags att rycka tag i själen, dra upp sinnet, kasta fram visionerna, hosta upp de djupt inrotade frågorna, bita fast i tåget av stål som fort utav helvete drar fram över nätets vidder.

Att lämnas kvar är inget alternativ.

Till Marie.

Överallt löpsedlar, överallt reklamtavlor, överallt radio och TV och överallt teater och gatumusikanter och överallt överallt.

Tystnaden är friheten vi har kvar.

Skrik i mitt öra.

Jag är hopplös. Helt jävla hopplös.

På ett positivt sätt. Så man kan skratta åt det. På ett sätt när man kastar glasögonen på sängen och drar handen hårt över ansiktet, drar av hela ansiktet och tänker att jag är hopplös. Helt jävla hopplös. Och sen ler. Och sen skrattar. Och sen. Och sen.

Och sen vill jag gråta. Eller i alla fall skrika. Ställa mig bredvid mig själv och skrika högt och tydligt in i mitt öra att jag aldrig mer ska göra såhär igen. Så högt att det börjar pipa i örat efteråt. Så högt och tydligt att jag förstår.

Att jag är hopplös för att jag gör det om och om igen.

Ingen annan kommer skrika det i mitt öra. Ingen annan kommer göra det. Vem skulle göra det. Ingen annan kommer skrika det i mitt öra.

Jag kan inte skrika det i mitt eget öra.

Så jag kommer göra om det. Om och om igen.

Helt jävla hopplöst. Helt jävla hopplöst.

Den trista kampen.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske skriver jag inte ännu på ett tag. Det är för många saker som inte är bra, eller får få saker som är det.

Det är svårt att vara engagerad när engagemanget inte finns där. Det är svårt att vara glad när glädjen inte finns där. Det är svårt att vara med när man inte orkar vara med.

Det är alldeles för lätt att bli bitter.

Jag ska kämpa. Mot bitterheten ska jag kämpa. Mot tröttheten, fast jag inte har en aning hur. Det är ju bara att rycka upp sig, kommer någon säga till mig. Det är ju bara att ta tag i problemet, kommer någon säga till mig. För när man står utanför är det bara bara. När man sitter i det finns inte bara. När man sitter i det finns bara att kämpa eller ge upp.

Och att kämpa är något så oglamouröst så ni anar inte. Att kämpa är långt ifrån alla filmers och böckers heroiska värld. Att kämpa är tråkigt och långsamt. Att kämpa är ensamt. Det hjälper något otroligt med omvärldens och familjens stöd. I slutändan dock är det bara själv man kämpar. Eller själv man ger upp.

Och tid. Det tar otroligt lång tid. Vissa som kämpar har inte tid. De måste kämpa mot allt det onda samtidigt som de kämpar mot tiden. Jag har lyxen att ha all tid i världen. Jag är förunnad tid. Kanske är det svårare, för det finns inget sista datum. Jag kan ge upp hur länge som helst och börja kämpa när det känns bra. Fast med tiden kommer såklart depressionen. Ju längre man bara sitter där och inte mår bra och inte kämpar och inte...

Ju längre tiden går desto djupare sjunker man ner.

Men jag sitter ändå. Och jag vet inte om jag kämpar. För det här känns inte som en kamp. För kampen är oglamourös och tråkig. Så svårt att veta om jag kämpar. Eller bara ger upp.

Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär. Inte längre.

Vinter.

Jag gjorde min första snöboll för i år. Kastade ut den från balkongen och försökte se den landa. Den försvann. Den försvann i ett stort vitt hav.

Välkommen Vintern 2007. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Fun.

Världen är så full av roliga människor.

Faktiskt.

Jag vet inte vad jag gör.

Men jag gör det ändå.

Usch.

Nu har jag förtärt en av de vidrigaste luncher jag någonsin gjort till mig själv. Det är dagar som det här man uppskattar att ingen var i närheten för att smaka.

Noterar att granulerad vitlök nog är det värsta som finns i kryddhyllan och att frysta grönsaker tydligen inte är fräscha hur långe som helst.

Hade jag varit kock hade jag sagt upp mig.

Nu känns till och med papptallrikar som en god och näringsrik kost.

Svart humor.

Är jag rolig?

Är det vad jag har att ge världen? Att vara rolig.

Öppnar googles startsida, där jag har nyheter på nyheter publicerade. Det första jag ser varje gång min webbläsare går igång. Nyheter. Jag äter dem. Suger i mig dem. Jag lever på nyheter. Varför? Jag har ingen aning om varför. Jag gillar majs. Jag gillar tacosås. Varför? Jag har ingen aning om varför, men om de skulle ta slut, försvinna så skulle jag må sämre.

Varför? Nyheter är ju bittert. Det är ju bara bitterhet. Det stinker av negativitet. Det äter mig. Det äter mig som jag äter det. Varje nyhet är ännu en spik i kistan, ett spark i kvicksanden. Men jag älskar dem. Jag älskar det.

Varför? Ser jag något roligt i allt? Egentligen, gör jag det? För det kan ju inte vara bitterhet som jag tar med mig till slutet. Ett berg av det. Nej, det måste vara motsatsen. Den totala motsatsen. Det vita i det svarta.

Är det humor? Att se skoj i död. Att se skratt i misär. Är det roligt?

Kan jag göra något roligt av det?

Är jag rolig?

...är jag bitter?

...är jag rolig?

Kan jag göra något bra av allt det här dåliga? För mig. För andra. För alla. För dem andra. Kan jag det? Vill jag det? Bör jag det? Ska jag det?

Jag tror jag ska. Jag tror i alla fall att jag vill att jag ska.

Nu ska jag bara försöka.

Enkelt som fan.

Men för helvete!

Kan jag bara sluta få ångest över små menlösa beslut i livet?

Kan jag bara börja på vilken jävla kurs som helst på högskolan utan att få ångest om hur det kommer påverka resten av mitt liv?

Kan jag bara få göra vad som helst utan att det spelar någon roll? Ahh!

Måste allt vara så jävla genomtänkt hela tiden?!

Vill.

Vad är skillnaden mellan att vara ivrig och att sakna tålamod?

Jag visste.

Jag vet allt.

Ibland vet jag allt. Hur allt hänger ihop och varför och på vilket sätt. Jag vet hur jag känner och jag vet vad jag tycker och vad mitt liv vill med mig och jag med det.

Ibland vet jag allt.

Så sitter jag där och vet och trivs väldigt bra med livet. När en person vackrare än allt jag någonsin sett plötsligt går förbi.

Sen vet jag plötsligt ingenting.

Svensk-svenskar.

Det uppmärksammas i TV och tidningar att det pågår ett stort krig på flera fronter i Somalia.

Enligt dessa vet inte UD hur många svensk-somalier det befinner sig i det krigshärjade landet. Vilket får mig att fundera över vad som skiljer svenskar från svensk-somalier.

Hur ser man skillnad på dem?
Hur ser UD skillnad på dem?
Hur ser TV och tidningar skillnad på dem?

Och ifall man skulle upptäcka att det fanns fem svenskar i Somalia - betyder det att inga svensk-somalier finns där?

Jag undrar hur många tysk-svenskar och frankrike-svenskar det finns?

Traditionellt julrim.

Vår familj har en tradition. Julrim.

Jo, visst vet väl även en sån som jag att rim hör julen till och stim likväl. Så i vår familj, fast det är verkligen vår akilleshäl.

Rim skriver vi. Det ska väl nästan sägas ha gått till fanatism. Inte en klapp skonas från rad på rad på rad som är tänkt att göra recepienten glad, så vi sitter här dag efter dag efter dag.

Och tomten kommer med sitt vita hår, även om den yngsta av oss redan passerat nitton år. Fast för ett par år sen var förvisso tomten lite mer reggae-gult-grönt-svart-yo-yo och håriga lår.

Den tjugofjärde varje år kommer han och läser, medan vi sitter och jäser. Rim på rim på rim på rim på rim på.... ahhhh!! Timmar av olika rim för alla jävla pjäser!

Nu har storebror barn och lillebror växt upp.
Vi ska fira julen hos min svägerskas syster-yster.

Tjugo personer kan väl inte sitta och läsa rim med lupp?
Fast samtidigt - utan rim kanske julen blir dyster?

Så ifall svägerska med sina kusiner och fastrar snabbt vill bli klar med rubb och stubb, så tror jag vår familj sätter oss i ett hörn och har en egen rimläsarklubb.

För jul utan rim är väl nästan kriminellt...

- - - - - - - - - -

Ha ha! Hoppas jag inte skriver såhär, när jag skriver boken som jag tänkte skriva någon dag.

Kram och God Jul och Glad Hanukkah på er alla!

Banka lite bara.

Solpanelerna på Internationella Rymdstationen vill inte fällas ihop, utan har fastnat halvvägs.

För att få loss dem satte man den tyske astronauten på en träningsapparat och lät honom köra på för fullt - det får nämligen Rymdstationen att skaka och tillika panelerna.

Det hjälpte inte, så vid nästa rymdpromenad ska astronauterna banka lite på panelmotorn.

Visst är det underbart att även i miljardteknikprojekt ska det till att slå litegrann på saker så funkar dem.

DN Artikel

Viljelös.

"Jag ville aldrig blir SSU-ordförande" skriver Anna Sjödin när hon avgår.

Ingen av de nominerade människorna vill bli ordförande i moderpartiet.

Är det ingen som vill något längre?

Tyska jobb.

En tysk partiordförande skrek åt en skäggig man att raka och tvätta sig, efter att ha blivit provicerad av densamme. Om han gjorde det skulle han säkert ha ett jobb inom tre veckor.

Sagt och gjort, mannen har rakat sig och väntar nu på att partiordföranden ska hålla sitt löfte.

Humor.

DN artikel 1
DN artikel 2

Menlösa tankar.

Jag gör menlösa ting.

Spenderar meningsfull tid på ingenting. Ägnar timmar och timmar åt att tänka på helt fel saker eller i alla fall fel perspektiv på de rätta.

Gudarna ska veta att jag inte är ensam om det här. Oh, nej, vi är många.

Jag stannar ständigt upp i tillvaron och börjar fantisera. Tar stunden, sekunden, platsen, människorna, så som det är och försvinner någon annanstans.

Kanske är jag trött, mycket trött.

Lusten, är det något man behöver jaga. Hitta. Jaga fatt på.

Hmm... Jag är nog väldigt trött och borde nog skriva en annan dag. Ha ha!

Kram alla sköna och vackra människor.

Andra livet.

Det är på nätterna.

Det är på nätterna det börjar. Det andra livet. Jag har otroligt svårt att beskriva den här känslan. Den är mycket lugn. Den är mjuk. Jag är mitt eget och ingenting binder mig till något annat. Ändå är jag en del av något.

När jag tittar mig runtomkring, tittar inte på riktigt utan känner av min omgivning, så finns dem där. Alla själar, levande själar - mina vänner och grannar, min familj och de jag aldrig har träffat. Åt alla håll finns dem där. De är också lugna. De är inneslutna i en kokong av lugn, precis som jag.

Alla de här sakerna. Runtomkring mig. Som ligger på mitt skrivbord. Mitt skrivbord. Min stol. Mitt golv i min lägenhet. De måste vara hundratals. Tusentals. Vem har rört tablettasken med mina halstabletter. Vem har rört kick-bollen som liknar en fotboll, som jag aldrig använt. Som jag köpte på en mack i Småland. Som jag aldrig använt. Den ligger på tejprullen som ligger på en plastbit från något, jag minns inte vad den tillhör.

Alla de här sakerna. Som alla de här själarna har rört.

På något sätt är de i rummet. Inte fysiskt, inte ens andligt. Men de har gett mig, rört mig, rört dem, sett dem, skapat dem, tänkt på dem, skrivit dem, ritat dem, byggt dem, hatat dem. Älskat dem. Sakerna som finns här kommer från någonstans.

Jag är inte säker på hur jag ska beskriva den här känslan.

Men trots att jag är väldigt ensam. I den här andra världen. Det här andra livet. Så känner jag alla andra nära, betryggande nära.

Och jag vet inte om jag vill stanna kvar här, bara känna en stund till.

Eller lämna den. Och krypa ner i min säng. På andra sidan väggen i en plats där jag - tyvärr - är riktigt ensam. Men i alla fall får sova.

Tokig 2.

Jag kommer absolut garanterat att bli galen. Kanske redan i natt. Det tränger ut genom mina öron. Eller in. Fan, vilket håll som helst - galen blir jag likväl.

(varför kan jag inte sova)

Tokig.

Om jag inte är galen redan nu, så kommer jag garanterat att bli det.

Hoppas ni är snälla då.

(kan inte sova)

Ser.

I vissa ögon finns det bara där.

Ändå.

Jag gav upp.

Kanske någon sa att den som söker inte finner, utan framstår som ganska desperat och nervös.
Kanske någon sa just det.

Så jag gav upp. Började vänta. Vänta. Vänta på vad. På vad vet jag inte. För visste jag vad så väntade jag inte längre, utan sökte. Sökte efter det och när man söker så... ni vet.

Så jag började söka. För jag visste ju vad jag sökte. Jag visste ju på vad väntan väntade. Inget ord kan beskriva. Inget händer kan forma. Kanske något tankar och penslar och krita kan rita. Inget pengar kan skaffa och inget coola snubbar kan haffa.

Kanske något musik kan spela. Kanske något mitt hjärta. Hela mitt hjärta kan sakna.

Överallt jag sökte. Överallt jag söker. Vänder mig om. Väntar på att någon ska vända sig om. Stannar upp och tittar och väntar på att någon ska stanna upp och titta. Som på reklamfilm.

Jag är ingen reklamfilm. Så jag gav upp.

Den som ger upp slutar andas. Den som ger upp slutar bry sig. Slutar ty sig. Slutar. Bara slutar.

Så jag slutade ge upp. Och jag slutade söka. Och slutade vänta.

Att bara vara kan funka. Tänkte jag. Cool. Lugn. Varandes, gåendes, bejakandes, andandes.

Andas. Lugnt andas. Vara, lugnt vara.

Vara.

Finnas.

Vänder mig om ändå. Bara lite kort ändå.

Hej. Jag ler. Tittar. Letar. Söker. Är du... är det du?

Jag har letat efter dig hela livet.
Jag är glad att du stannade till.
Jag är glad att jag vände mig om igen.

Allt är inte tur.

Jag känner mig oehört full av kärlek och ömhet.

Undrar om jag behöver köpa en ny, mysigare soffa för att ha möjlighet att dela med mig av detta till någon som uppskattar det.

Ni vet en sån soffa som man kan ligga alldeles uppkrupen i och gosa till solen går ner och upp och ner och upp igen.

En sådan soffa behöver jag nog.

Eller handlar det bara om tur? Skicklighet och tur? Smooth talking och tur? Ignorans eller naivitet eller tålamod och tur?

Nä, det är nog en soffa som behövs, tror jag.
En sån soffa ska jag skaffa mig.

Jag finns.

Man kan ju inte springa omkring och liksom inte finnas.

Så inspirerad av min bloggande omvärld är det dags för också mig att visa mitt anlete för världen. Ack ock ve - det finns så många sidor att visa, men låtom oss mjukstarta.

Kära vänner, bli ej rädda.
Även om det må se ut är icke barn min främsta föda.

Fast, en tå skulle givetvis kunna slinka ner - i fall det är fest!

Vacker.

Jag vill ha en flickvän som går omkring i lägenheten med behå och mysbyxor.

En sån kunde jag vara.

Det slår mig inte. Det borde slå mig. Man borde veta.

Det slår mig inte. Jag vet inte. Jag borde veta.

Är det så att någon berättar det? Någon berättar nog det. Det kommer fram en person på gatan, mitt på gatan, mitt när jag går min promenad. Hej. Hej hej. Vet vad vad? Vad? Du är det. Va? Du är det. Det. Det. Är du säker, riktigt säker? Japp, riktigt säker.

Han är riktigt säker. Helt säker.

(hur kan han vara så säker... men strunt i det nu och bara slå dig, slå det i dig)

Jag är! Är på riktigt! Jag! JAG!

Men... vad fan. Jag har ju alltid hatat konstnärer.

(fan...)

Mitt val.

Det är valdag och här i Alby ler vi mot varandra strosandes från och till Kvarnhagsskolan, med våra röstkort i ena handen och den andra knuten i nervositet eller ilska över de krafter som genom demokratiska vägar söker nå plats i den vardag fyra år framåt som mer kan påverka än vi önskar eller många tycks tro.

Det är alltså en vacker dag.

Det är alltså en farlig dag.

Mest vacker, när mina grannar springer för att hinna rösta. Mest vacker, när mina grannar jag aldrig träffat för ler mot mig med röstkortet i hand. Mest vacker, mest hela tiden.

Din röst spelar roll. Chansen att vinna 2,5 miljoner på Triss är 8 på 16.000.000. Ungefär lika stor plats som din röst har i valet. Och du köper väl Triss va? Ja, jag menar väl det.

Jag kanske inte gillar dina åsikter, men är jag beredd att dö för dem? Nä, det är jag inte. För många, för mycket, för familj och vänner, för älskade och människor med vackra åsikter, vackra tankar och galna idéer. Men för er idioti? Men för er fruktansvärda idioti? Fuck you!

När SD kommer över fyraprocentspärren.

När Jan Björklund sitter som skolminister.

Då ses vi utanför Riksdagen. Inte en chans. Inte att det ska gå. Inte så.

Är detta förtal? Jag tror detta kunde tolkas som förtal. Fine. Fine. Förtala mig. Jag kanske inte gillar dina åsikter, men jag är beredd att dö för att bli av med dem.

(nä, vi ska inte skjuta folk. är du dum eller? jag menar att vi ska sitta och inte inte släppa in dem bara. andas. hallå. seriöst liksom.)

Det är valdag. Det är en underbar dag. Det är en intressant dag.

Motsägelsefull? Nån gång ska jag förstå vad demokrati är. Nån gång ska du.

Grattis på födelsedagen

Jag vill inte skriva något sentimentalt idag. Födelsedagar är något roligt och vackert och härligt och även om personen som fyller år inte finns med oss längre kan vi ändå vara glada. Vi kan ändå säga grattis. Vi kan tänka på personen och se hur glad han är för presenten vi tänkte köpa. Det är en...

Fan, nu blev det sentimentalt ändå.

Mamma Mia var helt fantastiskt. Du hade älskat det. Daniel kunde tyvärr inte följa med, men mamma var där och vi hade mycket roligt. Jag tror hon uppskattade det ännu mer än förra gången hon fick se den. Jag vet att du, trots att det inte gick så rätt till, vill de bästa för henne. Så det är nog en fin present vi kan ge dig ändå - att ta hand om mamma så gott vi kan. Ge henne förutsättningar för ett gott fortsatt liv. Bjuda på överraskningar och härliga upplevelser.

Så det är min present till dig idag. Min tanke. Mitt engagemang. För mamma. För alla andra i världen som behöver mig.

Och sen kommer jag förbi en dag och lägger en blomma.

Grattis på födelsedagen. Ett fyrfaldigt leve. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Kram Pappa.

Ett tåg. Ett nattåg.

19 juni

Det är något speciellt med dessa gamla tåg. En känsla som inget X2000 kan bringa fram, inte ens med sina nya beiga jordnära färger. I all sin sunkighet, med alla sina ergonomiska brister och totala avsaknad av moderna bekvämligheter – hallå det finns faktiskt ett uttag för rakapparat 110 volt på toaletten – älskar jag det. För min del hade det gärna fått vara värre än såhär. Lite mer nötta säten, fler lampor som inte fungerade, kanske en droppande kran nånstans – men var fan skulle den kranen sitta va nån slags gräns får vi ändå dra eller hur – och en stor tysk konduktör som väcker alla för att fråga om nya påstigande och flåsa genom sin stora mustach när han våldsamt trycker onödigt många hål i min biljett.

Nästan alla sover. Eller låtsas att sova i något försök att ge kroppen vila. Han läser en tidning. Om en kvinna i paraply som står på en ödslig äng täckt av dmma och tycker att hon vet vad livet verkligen går ut på och att naturen är bortglömd av alla oss som käkar snabbmat och drömmer om rikedom och lyxiga hotellfrukostar med exotiska frukter. Gubben med gråa tomteskägget sover och ger ingen sömn åt den unge mannan mittemot som utan lycka försöker hitta en plats för i alla fall sin vänstra fot ty den högra har han redan gett upp på och lagt åt sidan i gången. Nästan kärleksfull är deras lek, även om bara den ena är fullt medveten om att spelet ens pågår. Nästan sover. Kanske nästan sover gubben och ler i sina vakendrömmar åt dessa enkla respektfulla svenska unga män som inget annat vågar än att ge upp och lägga sina fötter ödmjukt åt sidan. Humor. I sin enklaste form humor.

Detta måste vara livet. Dessa upplevelser som inte finns på dagen. En man som lagt sig rakt över gången vid vagnens entré. De vaknar till liv på natten dessa människor. För att sova. På ett golv. I ett skakigt tåg. För mitt stora nöjes skull. Man borde leva mer på natten.

Vid något tillfälle måste jag återvända till mig själv. Vid något tillfälle måste jag se på mig själv och hur också jag är tyst, hur också jag är som alla andra. Vid något tillfälle. Inte nu.

Världen är faktiskt full av både vackra och riktigt hiskeligt fula människor. Säg vad du vill om insidan och utsidan, på båda sidor finns hela spektrat av skönhet och fulhet. Hitta mig en människa som är vacker både inne och ute och jag ska peka ut tio som är fula rakt igenom. Hitta mig en en människa som är vacker inuti och ful som en bergsvägg utanpå och jag ska fundera och tänka och känna och tänka om ifall jag tror på att skönhet kommer inifrån. Våra ögon måste vara filter. Måste vara filter för vad som är skönhet och icke så. Sitter kanske allting i roten av våra sinnen, begravt djupt i våra själar för jag skulle aldrig kunna peka ut blint vem jag blir och inte blir begeistrad av. För skönheten på utsidan kan jag se, men ibland kan även en halvdanig bergsvägg för mig plötsligt bli attraktiv. Hur. Varför. Vem sa att det skulle vara ok, när jag redan bestämt mig att skönhet är skönhet och fulhet värt att ratas. Fort och utan eftertanke. Vem stör så mina fördomar och mitt enkla sätt att leva mitt liv. Kom hit, förklara, för för mig finns inga mellanting. Förutom på natten. Så fort tåget börjar ljusna av solens tidigaste strålar och skönheten som fanns i natten försvinner i dag och det riktigt fula som var så vackert åter blir fult då hoppar jag av. Innan dess har du att förklara.

Innan dess.

Sen är det försent. För i natt.

Vi ses igen nästa natt. Nästa natt börjar vi om igen. Nästa natt är vi åter vackra, åter underbara och utsida och insida spelar inte längre någon roll. Här nere på botten, i det sunkigaste av sunkiga är allting vackert. Även du min vän. Som på dagens ratas av såna som jag. Även nästa natt är du vacker som just precis just nu.

Även nästa natt.
Ibland låter inget vettigt alls. Ibland är ändå detta allt vi har.

Njut medan natten är natt
Njut medan natten mörkar allt
Njut för i natten är du vacker
I natt är alla vackra

Träd fram i mörkret
Träd fram och var skön
Träd ut för endast nu
I natt är alla vackra

Lev medan så många är blinda
Lev medan ingen ser vem du är
Lev nu, sen är det försent
I natt är du vacker

Imorgon tittar alla bort igen

Plötsligt vaknar det till liv.

Plötsligt vaknar jorden och hälsar på månens skära.

Det är ännu natt, det är ännu mörkt och alla trivs och ler och är glada i sin ensamhet, i sin mörkhet och här kommer jorden och stör. Stör vår frid. Stör i din frid. När allt var så vackert, när allt var så lugnt, när allt var så nära och skönt.

Bara plötsligt.

En kort hälsning för att skaka liv i natten. Som att vi saknade det. Vi saknade ingenting. Vi hade varandra. Mörkt. Ensamt. Tyst. Men tillsammans.

Jord, somna jord. Somna åter igen. Tack, vi har det bra här ändå.

Älskade Pappa.

Himlen gråter idag.

Miljoner tårar. Över varje by, över varje stycke land. Himlen gråter idag.

Verkligheten har aldrig varit så verklig. Livet har aldrig varit så tomt. Orden. Innan fanns alltid orden. Innan regnade orden över mig. Idag finns dem inte. Himlen gråter idag.

Hans panna var så kall. Hans ansikte var så fridfullt. Liv. Det fanns liv där. Hur kan något så blekt vara så livfullt? Kan kan livet plötsligt finnas och sen inte finnas mer?

Hans nummer kommer aldrig mer att ringa i min telefon. Pappa. Vad vill du idag Pappa? Tack, jag mår bra Pappa. Vi ses till sommaren Pappa.

Det kommer att bli bra, viskade jag i hans öra igår. Jag tror han hörde mig. Mina hörlurar med hans musik la jag på hans öra igår. Jag tror han hörde. Jag ville visa bilderna på hans barnbarn. Hans första barnbarn. Vi berättade för honom. Jag tror han hörde. Farfar. Du har blivit farfar.

Himlen gråter idag.

Miljoner tårar. Landar på marken. Landar på kudden. Klibbar sig fast längs kinderna. Viner över vindrutan. Miljoner och åter miljoner.

Du har levt dina 80 år på 60 sa Micke. Jag hoppas du känner det så. Jag hoppas du känner det så. Jag hoppas du känner det så.

För ditt liv är slut. Inte minnet. Inte musiken. Inte all vänskap, all kärlek, all omtanke. Bara ditt liv. Det tog slut i morse.

Bara sådär.

(jag vill svära)

Så faller ibland ett lugn över mig. En ro. Att du inte fick lida. Att vi slapp se dig lida. Att du fick somna in i ett lugn. Bara somna in, som om det var en söndags eftermiddag och du vilade på soffan. Det är så jag vill tänka på dig. När jag såg dig idag. Att du vilade.

Jag ska tänka på dig.

Jag ska alltid tänka på dig.

Vi kommer alltid att tänka på dig.

Men idag gråter vi.

Idag gråter hela världen. Miljoner tårar faller till marken. De är för dig Pappa.

Bara för dig.

Förlåt att jag glömde säga det. Men jag älskar dig.

Jonte.

Fast.

Jag har en fantastisk förmåga, instängd i ett betongblock.

Det viktigaste.

Vad skulle jag säga är det viktigaste i mitt liv?

Skulle jag kunna göra en lista?

Det finns en del klyschor, det finns en del klassiska svar. Det finnns massor med rätta svar och ett par stycken riktiga dåliga, på snudd till hemska.

Mina svar. Mitt svar. Mina ärliga svar. Det vet jag inte om du kommer att få läsa här.

Jag vill säga att det finns ett par människor som kanske står över de andra. Förutom min mamma. Självklart min mamma. Hon finns inte med på den här skalan, hon står som en självklarhet långt upp i skyn. Högre upp än änglarna är hon. Min mamma sitter och tittar ner på Gud.

Ett par andra människor. Två som jag inte kan släppa. Jag är fanatiskt kär i dem. Jag är passionerat förälskad i dem. I båda. Den första tog mig två år att hitta och nio månader att tappa bort. Slarva bort. Båda två slarvade jag bort. Dumt.

Den andra. Du. Jag kan inte bestämma mig varför du är så svår. Att glömma. Att älska. Att hitta. Dig har jag inte hittat än. Jag tror det tog mindre än nio veckor att tappa bort dig. Kasta bort dig. Förbaskat jävla dumt. Men i mina drömmar har jag inte hittat dig än, jag letar.

Ibland letar jag ganska mycket. Det märker du, för då ringer jag. Då messar jag. Då, ibland då ses vi. Sällan, alltför sällan. Ofta letar jag ganska lite. Ofta försöker jag sluta leta efter dig, för jag är inte säker på om vi ska hitta varann. Inte säker på om du kan hitta mig. Inte säker på om du vill hitta mig.

Letar du efter mig?

Mitt hjärta skulle explodera om du letade efter mig. Mitt hjärta skulle implodera om du inte letade efter mig.

Än idag kan jag inte förklara varför mitt hjärta är så fäst vid dig. Dras till dig. Trycks ihop av dig. Dras. Trycks. Det är nästan som att det bultade. Med dig. Vad skulle hända om du inte fanns, inte inte fanns. Inte fanns. Inte inte fanns. Skulle mitt hjärta stanna? Utan dig.

Imorgon letar jag igen. Kanske letar.

Ursäkta mitt nyfikna jag. Men det är jag. Jag jag. Jag. Jag jag.

En stilla sorg

Det klättrar in genom örat.

En slöja. Den lägger sig på insidan. Först kommer letar sig hörnet runt och kittlar längs hörselgången, smeker hammaren, lindar sig runt städet och smeker sig ett varv runt stigbygeln. Det börjar lägga sig runt mitt huvud, på insidan, spänner sig ut längs skallbenet.

Jag hostar. Det börjar klättra ner längs nacken, runt, runt runt min hals. Den kväver mig inte, den vill inte kväva mig. Den vill bara påkalla mig uppmärksamhet och när jag förstår att den kommit in har hjärtat omfamnats. Då är det försent. Sen känner jag den inte.

Den svarta slöjan sprider sig runt mina ben, spänner fast mina armar, men jag känner inget av det. Hur kan jag känna när flödet från mitt hjärta stoppats, när min själ inte längre kan sväva fritt i min kropp. Precis innan den omfamnar mina tår tänker jag en sista tanke. Jag vet inte vad den handlar om, jag bryr mig inte om vad den handlar om. Jag vet bara att den är det sista.

Man får inte tro att det är kroniskt. Det går över. Den drar sig tillbaka. En dag. Ett par dagar. En natt ibland. Den går inte att dra ut. Den går inte att locka ut. Den går inte att önska ut.

Så jag väntar.

Men det jag aldrig förstår. Det jag inte vet än. Var kommer den ifrån. Varifrån. Jag vet inte.

Jag vet inte. Vet inte.

Väggen

Jag skulle kunna springa in i en vägg. Rakt in i en betongmur. Med ögonen öppna, utan att titta bort en enda gång skulle jag kunna rusa rakt in i den. För att försöka nå det som finns bakom.

Ni måste förstå, detta är inte en mur man kan gå runt. Man skulle aldrig kunna klättra över. Den sträckers sig runt hela jorden. Ner i haven, ända ner i botten och längre därtill. Den klättrar i bergskedjorna och överallt är den lika hög. Nämligen precis så hög att man kan klättra över den.

Den väggen springer jag in i. Och det gör ont som fan.

Många människor, de bryr sig inte. Inte om att gå igenom den och inte om att jag står där galen hoppandes springandes in i den. De går längs med muren. Fram. Och tillbaka. De skrattar. De har roligt. De älskar varandra, de älskar med varandra. Njuter av livet och livet är gott mot dem.

Ja, jag njuter jag med. Jag går också längs muren ibland. Pratar med folk. Älskar folk. Älskar med dem kanske inte så mycket som jag skulle vilja. Jag njuter. Men jag går också och letar. Söker efter svaga platser. Provar mig fram, för jag ska komma igenom. För det är på andra sidan det finns.

Det är på andra sidan det finns. Det som är som Gud. Som vi inte vet vad det är. Som vi inte ens vet finns. Ett mål. Kanske inte målet, kanske bara ett steg i rätt riktning. Kanske en besvikelse. Men så länge jag tror kommer jag rusa in i väggen. Och det kommer göra lika jävla ont varenda gång. Lika ont.

Ibland ser jag väggen ge vika. Den rasar inte. Den spricker knappt. Den rubbar sig. Kanske bara en knapp millimeter. Då ser jag. Den är inte helt fast. Det finns något där bakom, hur skulle den annars kunna rubbas. Så jag fortsätter.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det inte längre är så viktigt vad som finns bakom väggen.

Kanske blir jag äldre och upptäcker att det finns något viktigt, men som jag inte längre bryr mig om.

Kanske blir jag äldre och kanske kommer väggen aldrig... Tänk om den aldrig... Så hopplöst allt skulle bli. Så kanske jag ritar upp denna vägg som kanske inte finns. För att jag måste ha den. Utan väggen att rusa in i, utan detta motstånd, utan spänningen. Hur ska jag kunna leva utan?

Min hand. Ta den.

Jag hoppas det finns en mening med mitt liv. Jag hoppas det finns en väldigt speciell mening med mitt liv.

Jag hoppas det finns ett syfte med mitt liv. Ett väldigt speciellt syfte.

Att jag ska göra något bra. Att jag ska göra något gott.

Hur menlös är inte tanken att lämna denna jord en dag utan att ha betytt något. Att inte ha varit något. Kanske många kan leva, kan vara och känna att det som varit viktigt har varit det blotta varandet. Kanske de flesta. Kanske några få. I alla fall inte jag. Jag kan inte.

Det kommer väl inte dyka upp en dag, för det är världen inte så filmatisk. Det är något jag måste hitta, kanske till och med måste jaga. Strävan, det kräver en strävan att finna det. Det.

Det. Hur ska man finna det man inte vet? Fast har man bestämt sig, om man tror att Det är det viktiga i ens liv så är väl strävan den minsta ansträngning man kan företa sig.

Strävan låter inte som ett roligt ord. Lust. Lust är bättre. Jag måste ha lust att hitta det. Det är lusten som kommer leda mig dit. Det är lusten efter Det som visar mig vad Det är.

Och just nu känner jag ingen lust. Inte efter vad jag trodde att detta speciella skulle vara. Allt jag har gjort som har varit en väg mot det speciella och som har lett mig till nuet. För allt detta känner jag ingen som helst lust. Ingen alls.

Är jag då på fel väg eller måste jag bara ta några steg tillbaka för att finna lusten jag tappat?

Eller komplicerar jag bara allt igen, såsom jag gör, såsom jag gjort. Jag tror inte det. För det enkla, den enkla vägen, finns nog inte. Hur skulle något som är så speciellt kunna vara så enkelt? När jag ser det hos andra verkar det så enkelt. Men om jag går djupare ser jag att enkelheten bara är tippen på ett liv av ansträngning.

Om detta är livet jag vill leva. För allt som är framför är inte än. Jag har fortfarande ett val. För varje steg på denna väg finns alltid en korsning. Inte då och då. Utan hela tiden. Nu står jag i en korsning. Igår stod jag där och imorgon kommer jag stå där vilken väg jag än väljer.

Är det då så viktigt vilken väg jag väljer?

Är det?

Snälla ge mig en karta. Snälla ge mig ett råd. Ta mig i handen, inte för alltid, bara för nu. Till nästa korsning. Bara denna bit på vägen.

Ta min hand. Jag lovar att försöka att inte släppa. Jag lovar att försöka att lita. Lita på dig.

Kanske har jag glömt sträcka ut mina armar. Hur ska du då kunna förstå att jag vill ha din hand. Klart du inte kan se. Här är de i alla fall. Här är mina händer. Här är min hand.

Ta den är du snäll. Ta den. Släpp mig sen och så möts vi kanske igen. Men nu vill jag hålla dig i handen, bara för denna stund.

Tills min lust finner mig igen.

Min bastu

Sol, oh vackra sol.

Värme, oh denna värme.

Här inne kan man ju inte sitta. En bastu är mitt vardagsrum. Visst har jag alltid velat ha en bastu, men seriöst. Vad ska min kombo säga om hon kommer hem och jag sitter naken i vardagsrummet, med granris och en flaska vodka.

Ring Ring till Mårten. Vi ska ut på promenad. Ses i skogen kompisar.

Vill du gå ut?

Du fick mig att le. Tack.

En annan värld la sig ovanpå den gamla. Allting är egentligen som vanligt, fast lite mer. Allting som varit har varit. Det hemska. Det trista. Det roliga. Vackra. Det vackra. Det kanske kommer tillbaka trots sitt varit.

En nervositet kryper. På huden, åker slalom mellan korta hårstrå, utför. Fort. Lika fort som den startade försvann den. Åkte av. Åkte ut. Hur gick det till? Hur gick det så fort?

Verkligheten är lika verklig. Den borde inte vara det. Hallå! Efter nåt sånt här. Det är inte möjligt. Hur kan det vara verkligt fortfarande. Jag gick och la mig och så gick jag upp och nånstans kring detta sov jag. Så låg silket över världen. Utanför fönstret. Det såg ut som snö. Kunde ha varit snö. Jag menar det snöar, ändå låg det där. Tunt. Kanske ovanpå. Kanske precis under ett lager av pudersnö. Jag promerande på det.

Varför tog jag inte av mig barfota och gick på det. Det hade inte varit kallt. Snön hade inte varit kall. Jag tog inte av mig skorna. Nästa gång ska jag ta av mig skorna. Och bara njuta av att strosa, sakta, vinka med tårna, klämma silket mellan tårna.

Mjukt. Varmt. Som te med fem matskedar honung.

Det är så jag vill ha mitt te. Riktigt te.

Vill du gå ut och ses över en sån kopp te?


(kom igen nu, var lite svår...)

Alby och New York

Jag skulle kunna bo i en flott paradvåning i New York. Jag skulle kunna bo i en lägenhet i Alby.

Jag skulle kunna promenera på ekgolv, jag skulle kunna stå på parkett.

Jag... jag är så full av skit ibland. Det jag inte förstår är om det handlar om mig eller om min egen bild av mig. Jag tror att jag är så jävla cool, inte bryr mig om vad andra tycker om mig och att allt jag gör är så bra. Och när jag inte gör något bra, så är jag fullt medveten om det. Total kontroll har jag på mig själv. När jag blir ledsen så blir jag det av en anledning, fullt förklarelig och när jag skrattar är det väl genomtänkt och hur jävla roligt är det! Kontroll är skit.

Släpp loss mig!

Jag vill ha stryk. En fet jävla smäll av ord och blickar.

Är jag så bra och trevlig och kompetent att ingen säger något till mig, för att alla respekterar mina erfarenheter och uppskattar mina goda idéer. Eller är de rädda, rädda för att säga sin åsikt. Vad skulle det kunna finnas i min personlighet att vara rädd för. För att jag slår ner första bästa tanke utan en tanke. Gör jag det?

Vilken oehörd idiot jag är i så fall.

Tänk om de inte bryr sig om mig. Tänk om de är tysta och inte bryr sig. Sen tänker dem. Sen pratar dem. Sen skriver dem i sina dagböcker. Den där Kip, han är ganska menlös.

Ha ha! Usch, så självpatetisk jag blev. Tänk ändå. Tänk om det är sant.

Allt jag vill är att vara vacker. I vad jag gör, i vad jag tänker. Vacker och rå. Äkta. Sympatisk. Ödmjuk. Hård och ödmjuk. Förstå. Lyssna, förstå och svara rätt. Alltid rätt.

Det kanske inte går. Jag vill i alla fall försöka.

Om det inte går, aldrig kommer att gå, får jag väl tänka om. Tänk. Om. Om.

Hela du. Inget mer. Bara det.

Det skulle inte gå att bara ha lite. Jag måste ha hela dig. Jag skulle bli lycklig av bara en kram, jag skulle sväva av ett leende, en kyss skulle vara... en kyss skulle vara förädiskt underbar.

Du är för mycket. Hela du är ett väsen som finns i hela rummet, tränger genom dörrspringor och nyckelhål. Ditt väsen siprar ut på gatan. Du tar aldrig slut.

Man skulle kunna omfamna dig, men du är en luftballong, armarna räcker inte runt hela ditt du. Hela ditt du.

Nej, du är inte tjock. Hallå! Lyssna på mig.

Jag skulle kunna äta bara en bit av kakan. Bara dofta på den. Det gör mig nöjd. Jag kräver inte mycket, jag kräver så lite. Så lite att det kanske inte räcker. Kanske inte för dig.

Ändå vill jag ha hela dig. Behöver hela dig. Hela ditt du. Är det för mycket för dig?

Hur kan man inte vilja ha hela du? Man måste ju vara dum i huvet om man inte vill det.

Det finns inget mellanting. En kyss. Nej, knappt en kyss. En kram, kanske en kram. En gång. Sen aldrig mer.

Jag skulle inte orka mer än så. Bara inget. Om jag inte fick allt. Inte på en gång, inte allt nu. Nej, nej. Inte allt nu, oj så mycket det skulle bli. Men sen. Till slut. Om ett tag.

Jag kommer aldrig kunna omfamna hela din luftballong. Men jag skulle gärna vilja veta att den var min att krama, att kyssa, att älska.

Tänk om det kunde vara så.

Trotsiga jag och du.

Men hallå, sov då!

Det är dags att gå och lägga dig. Mig. Gå och lägga mig.

Men, ska det vara så himla svårt och bara lägga ner datorn och somna?

Jasså? Jaha... Ja, då blir det sömnpillerna! Jo. Jodå. Du skulle inte bråkat med mig. Jo, men håller på du på så ger du mig inga alternativ. In med dem bara och så Pang så sover vi. Sover jag. Du. Vi. Fan, det är otrolgt jobbigt ibland att vara schizofren.

(är inte ordet "men" det fulaste i svensk ordbok? Ja, men eller hur?)*


*Notera att hela kapitlet ska uttalas i en något tonårig samtalston, där "men" snarare uttalas "mé" eller "mä" och samtidigt med dramatiska höjningar i rösten vid lämpliga tillfällen såsom "Ja, då blir det" och "Pang så sover" för bästa effekt.

Det susar i väggarna.

Här. Jag sitter här.

Undrar om grannarna undrar vad jag gör. När de skriker på varann funderar jag. Varför är de så arga? Jag känner mig som ett barn. Hur hemskt är det inte om de vore mina föräldrar. De är inte mina föräldrar. Jag kan sova tryggt. De undrar inte vad jag gör. De vill inte veta. Jag vill veta varför de bråkar, men kommer aldrig att fråga och de kommer aldrig berätta.

Knack, knack. Hej, vi tänkte komma in och fråga om våra skrik klockan tre på natten stör dig? Stör mig, nej det är ett så trevligt inslag i grannskapet. För om det stör dig kunde vi sluta bråka, helt och hållet? Nej, inte för min skull, det är säkert något som gör ert förhållande starkare. Jasså, menar du verkligen det? Nej. Nej, verkligen inte.

De fortsätter bråka. Det börjar bli som ett surrande element, en ständigt blinkande lampa. Ett normal. Så jag somnar.

Jag ska aldrig bråka i hela mitt liv. Förutom när det är kul. Och när jag verkligen, verkligen måste. Och på torsdagar, för då hinner man säga förlåt på fredag.

Om, igen. Jävla underbart kaos.

Kan man bli kär flera gånger om dagen? Vad är då kärlek, om det är så det känns. Om det känns som att kärlek virvlar runt i mig hela tiden. Är det diabetes? Måste äta mer kakor.

För ett par år sedan gjorde jag ett neuroligiskt test. Rönta hjärnan. Dunk, dunk, dunk. Magnetmaskin. Dunk, dunk. Hjärtat var lugnt, ska man dö så ska man. Tänk om det är ett stort äpple i huvudet som gör det. Tar bort mina minnen. Tar bort mina vänner. Tar bort kärlek jag känt. Kanske äpplet gör mitt sinne euroforiskt. Kanske äpplet skapar ny kärlek. Men det fanns inget äpple. Blinkande lampor, tusen nålar skriver på långa papper. Blink, blink. Hon flirtar, visst flirtar hon. Jag ser ju henne där på andra sidan sätet, hon tittar och ler. Blink, blink. Analyser och genomlysningar av min skalle. Där fanns inget äpple. Där fanns inget, inget som syntes av läkare i alla fall.

Då måste det vara något annat. Lathet. Jag orkar inte bli kär på riktigt, så jag blir kär i allt hela tiden och undviker att bli allvarlig innan jag blir kär igen. Det kan inte vara på riktigt.

Det kanske inte är så.

Det kanske inte är. Inte kärlek.

Jag behöver en Coca-Cola, så går det över.

Jag behöver dig, så går det över.

Dig. Du. Nu. Vem är du nu?

Det kan inte fortsätta såhär. Jag måste slå mig ner, slå mig till ro. Mitt sinne måste ur sin oro. Oroliga sinnet måste roa sig. Glömma allt som är oro. Bara ro. Bara.

Jag förstår inte. Du kan nog förklara. Gör det när vi ses, ok?

Atjoo!

*snörvel*

Så skulle man ändå drabbas till slut. Förkylningen har tagit ett grepp om min näsa.

Jag vet inte om förkylningar alltid kommer när man har mycket att göra, eller om man känner att man har så lite tid att göra det som egentligen inte är så mycket att det verkar vara helt fel tidpunkt att bli förkyld på. Något att fundera på mellan.... aa...... atjoo! ...mellan nysningarna.

Man är inte särskilt kreativ när kroppen ger 70% av energin till immunförsvaret.

Säng, ljuva säng. TV, ljuva TV. Apelsinjuice, ljuva apelsinjuice.