Andra livet.

Det är på nätterna.

Det är på nätterna det börjar. Det andra livet. Jag har otroligt svårt att beskriva den här känslan. Den är mycket lugn. Den är mjuk. Jag är mitt eget och ingenting binder mig till något annat. Ändå är jag en del av något.

När jag tittar mig runtomkring, tittar inte på riktigt utan känner av min omgivning, så finns dem där. Alla själar, levande själar - mina vänner och grannar, min familj och de jag aldrig har träffat. Åt alla håll finns dem där. De är också lugna. De är inneslutna i en kokong av lugn, precis som jag.

Alla de här sakerna. Runtomkring mig. Som ligger på mitt skrivbord. Mitt skrivbord. Min stol. Mitt golv i min lägenhet. De måste vara hundratals. Tusentals. Vem har rört tablettasken med mina halstabletter. Vem har rört kick-bollen som liknar en fotboll, som jag aldrig använt. Som jag köpte på en mack i Småland. Som jag aldrig använt. Den ligger på tejprullen som ligger på en plastbit från något, jag minns inte vad den tillhör.

Alla de här sakerna. Som alla de här själarna har rört.

På något sätt är de i rummet. Inte fysiskt, inte ens andligt. Men de har gett mig, rört mig, rört dem, sett dem, skapat dem, tänkt på dem, skrivit dem, ritat dem, byggt dem, hatat dem. Älskat dem. Sakerna som finns här kommer från någonstans.

Jag är inte säker på hur jag ska beskriva den här känslan.

Men trots att jag är väldigt ensam. I den här andra världen. Det här andra livet. Så känner jag alla andra nära, betryggande nära.

Och jag vet inte om jag vill stanna kvar här, bara känna en stund till.

Eller lämna den. Och krypa ner i min säng. På andra sidan väggen i en plats där jag - tyvärr - är riktigt ensam. Men i alla fall får sova.