Lite hopp är nog.

Det är inte något jag kan förklara än. Kanske det är och kommer alltid vara såhär. Kanske det går att förändra.

Kanske blir snart nu och kanske blir snart inte lika många så som de är.

Ni förstår inte. Ni behöver inte förstå. Kanske ni behöver acceptera.

Ni kanske inte vill acceptera och om så behöver ni vänta. Eller gå. Stanna till alla snart tar slut eller gå i acceptans att de kanske aldrig gör så.

Jag har hopp. Inte lika mycket som förut, fast ändå tillräckligt för att vänta.

Hur mycket hopp har ni?

Plats.

Kanske finns det nåt i tomheten.

I det här ingenmansland
mellan sorg och lycka.

Bubbel.

Det bubblar i mig, av alla dessa ord som vill komma ut. Och någonstans på vägen sitter en nål eller en frysmaskin som hindrar dem från att sväva ut och stiga uppåt. Kanske är nålen jag själv.

Och jag vet detta, att jag kan göra precis vad jag vill och bli det jag vill bli. Fast att något eller flera något kan stå i vägen. Jag måste åka slalom genom livet. Så länge jag orkar, för ibland vill jag bara släppa taget och rusa neråt och framåt. Då går det fortfare, så mycket snabbare och då stannar jag.

Jag har en sådan passion för livet. Det är möjligt att göra vad som helst. Gränserna sitter i oss själva. Och jag vet att vilken sekund som helst kan det ta slut. Sådär. På ett ingenting. Är det något jag är rädd för? Säkert varje dag, hela tiden.

Jag önskar jag visste allt. Då kunde jag äntligen släppa taget. Om så bara en stund. Ett ögonblick. En kort tid som gärna fick vara sisådär 20-30 år.

Det bubblar och det kokar och det svalnar och det lugnar ner sig. Det skriker och det skrattar och det brinner och det fryser.

Det är en resa och jag kan inte berätta allt som händer. Jag kanske inte ens vill berätta allt. Ni kanske inte ens vill veta allt. Dels för att ni inte vill och dels för att ni har era egna bubblor att ta hand om. Och det ni vill veta, det berättar jag gärna. Inte allt. Fast en hel del.

Och detta är bara ord. Och ord är bara allt. För när jag inte finns kvar, så finns bara mina ord kvar. Och alla mina prylar. De kan ni återvinna om ni vill. Eller göra konstverk utav.

När jag är klar kan ni berätta för mig vad som verkligen är sant.

Jag är väldigt nyfiken. Nu lyssnar jag.

Advent.

Ord som vattenfall. Ord som ökensand.

Ord som skänker och ord som dränker.

Ord som inte är mina, ord jag inte ens förstår.

Ord som glädjer och ord som sårar.

Inga ord. För många ord. För få ord.

Om det är orden eller känslorna eller sanningen.

Och vad är sanningen. Vad är verklighet.

Vad är tro och vad är oro.

Ord som är dina och ord som du fått.

Vad sa jag. Vad var det jag sa.

Var det vad jag sa eller hur jag sa det.

Var det för mycket och var det fel,
eller var det rätt och alldeles för lite.

Var det jag. Var jag jag. Var är jag.

Det var inte meningen att se en tår.

Varifrån kom denna tår.

Var den en tår från ett vattenfall av ord.
Var det en tår till en öken av ord.

Var det en tår att ge eller en tår att se.

Jag kyssar ditt öga och säger inget mer.

Din tår smakar regn.

När.

Det här är snart över. Det här är snart över. Och det här är snart över.

Och det här är snart över.

När fan är skiten över?

Helt perfekt.

Skrivet 12 augusti 2011.
Ett tåg till Göteborg.

Vader för stora för skorna.
Bröst för små för klänningen.

Håret precis lagom långt.

Filten som värmer dina nakna axlar
är alldeles för ful.

Kjolen precis lagom kort.

Öronsnibben är för stor.
Ögonbrynet är för perfekt.

Din blick har en oro,
kanske en längtan.

Smilgroparna skymtades,
somnade om i platta kinder.

Din näsa är för rak,
dina läppar är för runda.

Du doftar nog Chanel No. 5
Dina fötter doftar nog illa.

Boken du läser
har jag aldrig läst.

Heter du Sofia?
Handlar boken om ditt liv?

Är du arg på någon?

Du är på tok för gammal.
Du är alldeles för ung.

Jag ser inte dina händer.

Fingrarna är nog alldeles för korta,
naglarna för långa, färgen för flagnad.

Du andas alldeles precist lagom lugnt.

Gud, vad du är vacker.

Hoppas imorgon.

Vad jag vill i mitt liv är väldigt enkelt. Jag vill överleva till morgondagen. Jag vill att idag ska ge mig något speciellt och jag vill att i morgon ska komma så att jag får en chans till. En speciell sak om dagen är nog för mig, det behöver inte vara mer än så. En. Är en för mycket? Trehundrasextiofem speciella saker om året. Det låter mycket. För en vanlig person kanske det händer fem eller tio eller tjugo eller kanske bara två speciella saker varje år. Fast hur ska man kunna leva för dagen, hur ska man kunna carpa diemet om det bara ska hända något speciellt var artonde eller hundraåttionde dag?

Är detta ett pessimistisk sätt att se på livet? Hoppas på en morgondag. Visst. Absolut. Förvänta sig något speciellt varje dag. Knappast. Det kanske jämnar ut sig i jämförelse med andra som ser fram emot lycka genom bröllop eller barn eller resor eller karriär - runt hörnet eller tiotals år framåt. En morgondag i morgon eller lycka om tretusensexhundrafemtio dagar.

Och gårdagen - spelade den någon roll? Ska vi minnas den? Ska vi spara den? Ska vi klistra in den i en fotopärm och ska vi drömma om den? Kanske vi borde förkasta den och bara se framåt. Eller blir i min filosofi varje given dag värdefull som omsorgsfullt bör packeteras i silke och försiktigt läggas bland de andra i ett vadderat rum. Kan vi leva av morgondagen? Kanske kan vi utvinna energi ur den som kan användas för att förstärka en och annan morgondag. Lärdomar! Ja, just så. Det var lärdomar vi skulle ta ur gårdagen för att inte behöva göra om samma misstag igen och igen. Fast ändå gör vi det. Vi gör om våra misstag, om inte direkt så efter en stund när vi har glömt eller tröttnat på våra minnen. Om inte vi, så andra.

Jag är nostalgiker. Jag sparar de små lapparna på tepåsar efter en trevlig fika, jag sparar stenar från stränder och turistattiraljer från semestrar. Det här vill jag minnas, tänker jag. Senare minns jag givetvis inte alls varför det ligger en sten i min bokhylla eller varför jag har en papperslåda full av tepåselappar och armband som egentligen är så fula att jag aldrig skulle bära dem. Så jag tänkte bränna det. Allt. Samtidigt. Fort. Fast det går inte. Jag kan inte. Det är egentligen inte så mycket nostalgi som en livslång psykos.

Visst drömmer jag bortom en morgondag. Visst drömmer jag om barn och kärlek och karriär och hus och resor och och och. Visst planerar jag för i övermorgon. Jag vore ju en idiot annars. Så visst bryter jag mot min egen filosofi. Varför skulle jag inte? Om jag skulle följa den blint skulle jag vara slav i min alldeles privata diktatur. Istället är jag rebell i mitt alldeles privata tempel.

Idag åker jag ett riktigt gammalt tåg i första klass och det känns som att resa genom ett Sverige i valfri efterkrigstid. Det är lite speciellt. Hoppas jag överlever resan till morgondagen.

Unikare.

Den ständiga jakten på det unika. En alldeles speciell tanke, en alldeles speciell idé. Ett skämt som ingen hört förut. Det speciella med att få vara speciell. Jakten på skönhet, att få vara vackrast. Jakten på lycka, att alltid få känna den. Strävan efter en. Strävan efter att få vara den enda. En strävan där vi frågar oss varför vi håller på, och även om svaret skulle vara självklart kan vi inte bortse från den ettriga gen som ändå får oss att fortsätta. Kanske en gen. Kanske en kultur. Kanske en idé om en idé som planterats hos varann av varann, utan någon egentlig början och verkligen inget slut. Vi fortsätter för andra fortsätter. Den som står still, den som stannar upp kommer ruttna och dö. Om inte dö, så lämnas ensam. Vi jagar efter att få vara unika, att få vara den enda, att få vara ensamma - i en strävan för att inte bli ensamma. Strävan efter kärlek för kärlek. Strävan efter kärlek för vårt unika. Som att det inte gick att älska någon som är som någon annan. För då kunde man ju älska vem som helst, och vem skulle då älska mig för att jag är jag? Ett moment 22 utan mening. En löpbanan utan målsnöre. Och vi glömmer bort att vi är unika redan från start. Att det bara finns en av du är inte tillräckligt. Unik betyder en av sitt slag. Ända måste vi vara unikare - unikast. Vilket i sig är en omöjlig strävan. Fast vi tror att det går. Allting går. Om man bara försöker tillräckligt. Det finns inga måttstockar, det finns inga regler, det finns inga tydliga ramar och det finns inget slut. Fast vi började, så vi måste fortsätta. Varför? Inte varför. Varför inte. Det måste ju finnas någon mening med livet. Lika bra det här som Gud. Lika bra det här som reinkarnation. Lika bra det här som sex. Varför inte? Inte varför. Därför. För att vi inte verkar ha något bättre för oss. I strävan efter att få vara olika är vi alla likadana. Det kan bara sluta på ett sätt. I samma unika kaos som det en gång började.

Jag fanns aldrig.

Mina ord är luft.

Varje bokstav är gjord av rostiga spikar.

Min drog är arbete.

Den föder mig och den äter mig och jag älskar den.

Mitt hjärta är stelnande lava och min hjärna är papier-maché.

Ångdriven är jag.

Mina fötter är jord som söker rötter.

Min värld ser annorlunda ut inifrån mig själv.

Det växer blommor i mina ögonglober.

När jag rakar mig dör en fjäril.

När jag vaknar vaknar människorna.

De har sovit och drömt om mig.

Inget jag gör stör mig och det stör mig.

Allt jag säger gör skillnad.

Inget jag säger påverkar någonting.

Tänk om jag aldrig hade funnits.

Då hade allt varit precis likadant.

Vad kunskap inte är.

Låt oss absolut inte ta det från början. Det finns flera saker som jag verkligen inte vill veta. Jag är en nyfiken person och har egentligen alltid varit det. Varje dag ställer jag mig själv frågor om hur ting fungerar, varför saker är som de är och varför jag och andra gör vad vi gör och säger vad vi säger. För att jag vill veta. Inte för att alltid behöva använda kunskapen på något sätt, för min egen eller någon annans gagn. Utan veta för att veta. Inte för att kunna berätta för någon annan hur det egentligen ligger till, utan bara för att veta och förstå. Kring det mesta. Fast egentligen inte allt.

Så varför skulle jag inte vilja veta allt? Varför skulle jag inte vilja förstå allt? Ju mer man vet desto bättre kan man ju troligtvis hantera vardagen och ta sig fram i livet. Ju större förståelse och ju mer kunskap man har, desto mer värdefull är man för andra runtomkring. Må det vara kunskap om hur atomer kan klyvas, hur man bäst grundmålar en båt eller hur man lär en tioåring geografi. Må det vara förståelse av världsekonomi och handelsavtal eller kläddesign och mode. Beroende på vad man vet och hur mycket man vet om detta och hur värdefull just den kunskapen är i relation till tid och plats, desto mer värdefull är du som person. Som människa är du troligtvis än mer värdefull, i alla fall för de närmast dig. Som människa är du samtidigt troligtvis inte särskilt värdefull för dig själv. Det vi ibland kallar självkänsla är inget som särskilt många besitter mycket av.

Varför det? Varför detta? Ja, det är väl det några av oss försöker ta reda på mer om varje dag. Inte alla. För alla bryr sig inte. Många är ganska nöjda. Nöjda med den kunskap och den förståelse de har och även om de strävar efter mer, så är det inte särkilt mycket mer. Litegrann räcker bra. Bara precis så mycket att man klarar sig.

Jag vet givetvis att jag aldrig kommer att veta allt, förstå allt och kunna allt. Mängden saker att förstå och kunna är alldeles för stor och flera av verktygen för att förstå dem är inte ens skapade än. Och mer än hälften - om inte mer - av allt är inte en fråga om förstående, utan om åsikter och syn på livet. Vi kan säkert de flesta av oss vara överens om att träd behöver vatten och syre och sol för att växa, fast även i denna vetenskapliga självklarhet kan säkert ifrågasättas. Om inte nu, så om hundra år. Gud finns för fler än Gud inte finns. De har sina egna bevis. Kanske inte vetenskapliga, fast så är ju inte Gud precis ett vetenskapligt fenomen. Kärlek har förklarats av många, från genetiker och psykologer till dramatiker och föreskolebarn. Vissa påstår sig säkert till och med veta vad kärlek är, vilket är helt okej så länge de inte försöker berätta för mig vad kärlek är för mig.

Vad är konst? Det är ett hittepå för att stå ut med vardagen. Vad är kärlek? Det är en livlina på ensamhetens brant. Vad är hopp? Det är ett väldigt naivt sätt att se på världen. Vad är ondska? Det är överlevnad och ett meningslöst sökande efter kärlek. Vad är engagemang? Det är samma sak som hopp. Vad är Gud? Om jag skulle berätta det så skulle ju inte konsten och kärleken och hoppet vara särskilt spännande längre.

Övertygelse är ett annat spännande fenomen. Några skulle påstå att övertygelse kommer av stor kunskap. Jag säger att det är envishet och en rädsla för att göra bort sig. För om man nu tror sig sitta på all denna kunskap eller att i alla fall andra har bilden av att man gör det, så vore det ju himla pinsamt att erkänna att delar av eller all denna kunskap egentligen var okunskap.

Så vad är då okunskap? Är det samma som oärlig eller oaktsam? Antingen är man ärlig eller så är man det inte. Svartvitt. Antingen är man aktsam eller så är man det inte. Svartvitt. Fast kunskap är ju inte antingen eller. Den är olika. Man har olika kännedom och olika åsikter och olika vyer av en och samma sak. Och säkerligen är man övertygad om att den kunskap man besitter är riktig kunskap, alltså riktigt vetskap om att det är sanningen. Okunskap är alltså den andra personens omvända bild av kunskapen du äger. Så båda har rätt och båda har fel. Beroende på var ni bor, vad ni gör och när ni gör det.

Så varför vill jag inte veta allt? Det kan förstås vara att ifall jag inte vet något om något speciellt så behöver jag vara varken kunnig eller okunnig. Jag kan vara tom och nyfiken. Jag är inte till höger eller till vänster och varken ovan eller under. Jag är inte ens mitt i. Jag är ingenting i det och ingenting i relation till det. Jag är vakuum. Jag är ett svart hål. Jag är ett öga utan ögonglob. Vakande och samtidigt inte närvarande.

Nu kan man ju inte vara det jag precis beskrev. Det är det magiska med ord, i ordens värld kan jag göra precis vad som helst, se vad som helst och uppleva det hur jag vill. Fast att det inte går, det vet ju inte jag. Inte för att jag har kunskapen om att det inte är möjligt, utan för att jag har bestämt mig för att inte veta och inte ta reda på det. För om jag visste det, om jag visste allt, hur spännande skulle världen då vara?

Livet är spännande för att det finns så mycket jag jag kan lära mig att förstå och livet är spännande för att det alltid kommer att finnas så mycket mer jag inte alls förstår. Så även om kunskapen ligger precis framför mina fötter kanske jag ibland väljer att inte plocka upp den, för ibland är det mer spännande att veta att jag inte vet.

Så vad är spänning? Det är sånt gummiband och gem finns till för att förklara.

Tusen och en.

För att det bara finns en. För att det finns tusen eller en.

För att när du har funnit en och förlorat en står dig tusen åter. Fast det är tusen, någon av tusen, någon av flera och inte en. Inte en enda som redan gått dig förlorad eller en som du vunnit, funnit. En som du hunnit möta och en som du hunnit ta.

Ty du tar. Ty du får inte, du tar. En chans. Ett hjärta. En själ. Det är något du tar. Det är något du finner och tar. Det är inget som du får och inget som står dig tusen åter. De tusen åter är några andra. De är flera av många andra.

Och inte är det viktigt. Det är inte viktigt att du finner en. Det är viktigt att du är lycklig. Det är viktigt att du är levande. Det är viktigt att du ler. Det är och kan vara viktigt att du finner någon. En är inte viktigt. En är obeskrivbar och orgasm och måhända evig lycka. En är meditation och en är eufori. Fast inte viktigt.

Tusen kan släcka din törst. En kan svalka när solen står högst på himlen. Tusen kan mätta och en ger dig hunger. Tusen lyfter dig högt och tar dig överallt. En måste du bära från tid till tid. För en måste du ibland vara skugga och ibland vara sol.

En. Eller tusen. Det spelar stor roll. Det spelar en enormt stor roll. Det är inte viktigt. Det är oerhört inte viktigt. Det är avgörande. Fast det är inte nödvändigt.

Tusen är kanske bara en ursäkt. För att en kom och gick förbi.

Ambition vs. Relation.

Så jag ställer mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Och vad är viktigt framöver? För en tid sen började jag ta större notis kring en krypande känsla i min kropp. Den har funnits där länge, hur länge kan jag förstås inte minnas. Jag har haft stor succé med att dämpa den med ömsom arbete, ömsom socker och salt i form av överdrivna mängder sötsaker och friterade potatisbitar med varierande former. När inte det räckte så kunde jag alltid skjuta in lite perfektion och med detta få ytterligare arbete. Och när inte det räckte så dök lyckligtvis något oväntat upp i livet, som en familjär kris av något slag eller en sjukdom som tog uppmärksamheten under några månader.

Så kom tiden när allt var bra. När ting rullade och pengarna flödade och den inre kreativiteten äntligen fick utrymme mellan sötsaker och perfektion. Någonstans där blev jag åter bekant eller kanske för första gången bekant med denna krypande känsla. Vid eftertanke förstod jag att den aldrig hade försvunnit och ofta egentligen aldrig varit särskilt dämpad, så mycket som den varit undantryckt. Jag riktade hammaren mot spiken och träffade tanken att det som saknades var närhet.

Ju längre tiden gick desto mer kom jag fram till att trots närhetens många former, så var det inte endast den provisoriska varianten av en fysisk relation eller den tämligen temporära i en omfamning, en längre kram eller en kortare puss på kinden. Teorin, om man får kalla den så, är att den hemliga ingrediensen är vilja. En vilja att om och åter igen omfamna, att om och åter igen älska och att beröra och vilja bli berörd. Och för att ytterligare komplicera receptet så behövs två.

I mitt liv har jag förtärt ambition och spetsat med perfektion. Det har skapat karaktären eller kanske till och med varit möjligt tack vare karaktären som idag är jag. I mitt liv har jag samtidigt svält relation och endast i mindre mängder intagit närhet. Jag har egentligen intagit större mängder närhet, fast mer i en kamratlig form och mer i en stötvis stil. Tillfällen har säkerligen givits för möjlighet till ömsesidig vilja, fast i en dimma av målmedvetenhet har de varit suddiga.

Och det har varit lyckosamt. Jag har fått uppleva fantastiska ting. På platser jag kanske aldrig skulle ha besökt av egen vilja har jag fått möta människor helt olika än mig. Skratt har fyllt rum och glädje har delats mellan mig och alla dessa personer. Pirrande bin har bott i mitt hjärta och mjuka vindar har varit droger i mitt blod.

Fast nu känner jag den här krypande känslan.

Så frågan uppstår. Kan denna karaktär byta karaktär? Kan två olika karaktärer leva parallellt eller kan de växelvis ge mig och de andra runtom mig vad de vill? Eller måste jag ge upp den ena för att tillfredsställa den andra?

Därför ställer jag mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Vad är viktigt framöver?

Mer.

22 oktober, 2010

Det är inte
att jag inte vill utan dig.

Det är att jag vill mer
med dig.

Det är inte
att jag inte kan leva utan dig.

Det är att jag lever mer
med dig.

Färgpussel.

14 oktober, 2010

Jag vaknade upp.
En olöst Kubriks kub.

Ingenting var egentligen
på sin rätta plats.

I slutet av dagen
var i alla fall

ett par sidor i samma färg.

Kanske. Kanske.

Kanske är det du
som löser mitt pussel.

En.

5 oktober, 2010

Jag har hundra saker.
Tusen saker.

Jag har fem tusen saker.

Som jag fått. Som jag köpt.
Som jag velat ha.

Saker jag aldrig har önskat.

Jag har hundra saker.
Tusen saker.

Fem tusen saker jag kan se.

Som jag kan röra. Som jag kan ta med.

Som jag kan lämna kvar.

Och jag kommer få hundra saker till.
Tusen till.

Tio tusen att lämna kvar.

För jag skulle lämna det allt.

För en.

Inte nu. Nu.

1 oktober, 2010

Det är en pendel
mellan lycka och tomhet.

Det är en pendel
mellan nu och nyss.

Du går från grått
till ett bländande spektra.

Och sen tillbaka igen.

Om jag tittar på klockan
kanske jag kan få den att stanna.

Inte tillräckligt nära.

17 september, 2010

Det är ett fönster med vita spröjs
mellan mig och henne.

Jag kan se hennes ögon
genom ett immigt glas.

Det är skynke av tyg
mellan mig och henne.

Jag kan höra hennes andas
och känna hennes doft.

Det är en mur av tegel
mellan mig och henne.

Jag kan röra hennes hand
genom ett hål av fallna stenar.

Och jag sitter fast.
Kättingar runt mitt hjärta.

Det är hon
som måste klättra över muren.

Stanna upp.

När världen bara stannar till några sekunder.

När inget rör sig
utom bara hon.

Tunnelseende i cinemascope.

Skratt som studsar
genom stilla luft.

Förälskelse i ultrarapid.

Vem menar du
frågar han.

Hon som lyser såklart.

Nu.

Kärlek en sekund,
eller fem eller sju.

Jag borde älska den kärlek
som var.

Om så en
eller fem eller sju.

Fast jag lever nu.

Och bara nu
kan kärlek vara.

Inte fram
och inte bak i tid.

Inte fem eller sju.

En sekund.
Sen en, sen en.

I varje stund en.

I varje stund älskar jag
kärleken nu.

Sen nu. Sen nu.

Viska henne.

Och hennes namn är kärlek.

Och hennes namn viskas
i denna stund.

Hennes namn är kärlek
och vi har mötts förut.

Och hennes namn är kärlek.

Och hennes namn ropas
i denna stund.

Hennes namn är kärlek
och vi kommer mötas igen.

Skrika.

Jag vill springa
genom tåget.

Jag vill rusa
genom hela tåget.

Sparka upp dörren
och hänga ut genom den
i tvåhundra kilometer i timmen.

Kasta mig ut
och flyga
genom det mörka landskapet

Regn som slickar min kropp
precis nedanför molnen

Gräset som piskar
precis ovanför marken

Hela vägen hem till
min balkong.

Där jag landar och
tänder en cigarett.




Och börjar om igen.

Andas ut.

Ord finns i miljoner.
Ord finns för det mesta.

Ord kan beskriva känslorna.
Ord kan beskriva hur jag tänker.

Fast det behövs så många ord.
Fast det behövs för många ord.



Fast ord är inte luft.

Och jag tror
att du kan behöva ett andetag.



Jag håller andan ett tag.

Om du vill kan vi flyga.

- Jag vill att någon ska komma och ta mig med storm! säger du.

- Och i väntan på det? frågar jag.

- Jag vill att han ska komma in på mitt kontor en dag och bara lyfta mig ur min kontorsstol! svarar du.

- Det är klart att han ska, svarar jag.

Han ska bära dig ut till en park där det ligger en filt och en flaska champagne och druvor och ost, fast han går bara förbi det där och tar dig till en eka som han kan ro dig runt i sjön med, fast han går förbi den också och plötsligt, bara plötsligt upptäcker du att ni inte längre går på marken, utan ni flyger ovanför marken och du ser alla hus och alla människor och förstår att detta är stormen och detta är kärleken och detta är du och han och nu kommer allt bli bra, bättre än bra, bättre än lycka, bättre är kärlek, bättre än himlen och universum!

Och när du tittar upp från marken och husen och människorna och bussarna och båtarna och ser en fågel flyga förbi bara precis vid ditt öra så tittar du upp och då tittar han upp och han tittar på dig och han ler och du ler och då kysser ni varann och plötsligt finns inget annat förutom Precis Just Nu.

- Vi kan ta er med storm, säger jag.
Ni måste bara lyfta era vingar och vilja flyga.

- Jag måste in till stan, svarar du.

- Kom ihåg att sätta på dig dina vingar
innan du går ut genom dörren, viskar jag.

Stormen kommer när du minst anar det. Var beredd på att flyga.

Icke desto mera sant.

Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det

att känslan jag har
för stunden

är oemotståndlig.


Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det

att människorna jag möter
på kvällen

är oemotståndliga.


Skönheten
kommer från deras läppar

och är orden,
de faktiska orden,
och inget annat än orden.


Icke desto mera sant är att

orden

är varför jag älskar er.

Stängda ögon.

Det är inte
att jag är rädd för att vara ensam.

Det är i alla fall inte vad jag tror.

Det är att du ser mig
och inte vill titta tillbaka.

Lansering nya hemsidan: www.kipowsky.se

Mina vänner.

Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se

Kipowsky - Producent och konferencier.

Som så.

En vän frågade mig idag,
om hur hon ser ut.

Du vet precis i början av hösten,
när det fortfarande är ganska varmt.

Och träden målar om sig
till gult och orange och rött.

En ljummen vind
blåser alldeles lätt i ditt öra.

Och så doften,
när regnet precis slutat falla.

Precis så, svarade jag.

Precis så.

Nu.

Spontanitet.

Är min egen gåva till mig själv.

Blixtkär.

Jag skulle svepa med dig av bara mina ord.

Jag skulle omfamna dig med endast min blick.

Jag skulle ta din hand och hålla den väldigt lätt i min.


Fast jag sa allt utan att hinna börja tala.

Och jag hoppas du förstod.
Att jag blev kär i dig innan du ens hann yttra ditt namn.

Ett tag till.

Jag funderar på vad det är.

Jag återkommer när jag vet.

Mod.

Jag vet inte hur många som läser det här och kanske är det bara jag från stund till stund. För mig är skrivandet ett sätt att släppa på ventiler, utan att kanske öppna hela vattentanken. Och om någon skulle få för sig att läsa och finna ett eller ett annat ord meningsfullt för dem så har jag kanske även här gjort en insats för att göra världen till en trevligare plats.

För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.

Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.

Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.

Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.

Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.

Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.

Avenue Q.

Nu vet jag vad det är jag vill. Jag erkänner att det är lite gay.

Broadway - here I come!

Ett andetag.

På så väldigt många sätt är det svårt att skriva inlägg i ett melankoliskt tillstånd utan att få hela texten att på något sätt verkar bitter. Jag gillar bitter. I blodgrapejuice och i ett par riktiga härliga drinkar. Älskar jag bitter. I texter om mig själv av mig själv. Inte älskar så mycket alls.

Vad jag inte kan komma fram till är ifall jag har haft en underbar tid och att den tiden börjar närma sitt ett slut. Eller ifall jag har haft en underbar tid och detta bara är början på något som kommer att bli ännu bättre. Klart är att det är inget jag har upplevt förut. Och därför inget som jag vet hur jag ska hantera eller för den delen hur jag ska välja. Hur jag ska bestämma. Mig.

Vissa vill ha kakan och samtidigt äta den. Jag vill stå i ett jävla konditori och smaka lite av allt.

För första gången har jag skapat något, varit med och skapat något alldeles fantastiskt och unikt. För kanske första gången har jag varit i en relation som har varit fantastisk och unik. Se där, två bakelser bara där. Samtidigt har jag åter igen dragit mig ner på botten av sjön och simmar runt bland alger. Håller andan. Fortsätter hålla andan och ser mig omkring.

Och jag vet inte om jag alltid kommer göra såhär, dyka djupt och agera djupt och på detta djupa vatten finnas och någon gång simma upp för att tjippa lite luft. Sedan ner igen. Som jag alltid har gjort. Som jag alltid har velat göra. Uppenbarligen.

Det är svårt att veta vad man vill göra när man inte vet vad man vill göra. Eller när man alltid har vetat vad man vill göra och fortsätter göra det. Även om det är det här. Precis det här.

Jag vet inte vad jag vill. Jag ska fundera på det. Kanske finns svaret vid ytan. Om jag nästa gång inte bara tjippar lite luft, utan också tittar upp och ser vad där finns.

Häng kvar ett ögonblick. Om du vill. Jag är strax tillbaka.

Ett ögonblick.

Det är ett ögonblick, ett alldeles för kort ögonblick när man har chansen. Det är längre än att man hinner vara spontan och det är alldeles för kort för att kunna tänka efter.

När det händer stannar jag och beaktar stunden istället för att ta den i beaktande.

När det tar slut tänker jag efter hur stunden var istället för att göra som jag hade tänkt.

När jag ser tillbaka på dessa stunder så kommer jag på vad jag glömde att se.


Jag är i ett vakuum och i ett vakuum vill jag inte vara. Jag andas och lever och ser och tänker och känner och vill och kan. Och gör inte. I ett vakuum.


Hela världen står för mina fötter och jag står still. Beaktar. Tänker. Känner. Ser.


I morgon kliver jag fram. Ett steg. Kanske bara ett steg. Hoppas ett steg. Om jag vågar.

Gummiband.

21 juli, 2008.

En dag när hämningarna släpper kommer ni att få läsa en helt annan historia än den jag har förtäljt för er fram tills nu, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Det är ett gummiband som håller mig fast, som tillåter mig att sträcka ut en arm eller småsparka med mina tidiga så spinkiga ben. Nu är de lite större och kunde varit starkare, men jag tror att gummibanden har fått mig att sluta försöka. De borde fått den envise att sparka hårdare och hårdare, bli starkare och starkare och kanske en dag töja dem till den gräns att de går av. Inte jag. Inte längre. Jag har inte orkat. Inte alls haft någon som helst lust.

Ni kan få läsa mycket, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Tankar ni säkert själva bär på eller ord som ni aldrig tagit i er mun eller knappt så långt som fram till pannloben. Och jag undrar om ni är redo för dem. Och jag undrar om jag är redo för dem. Och jag undrar om de ens borde lämna mina läppar, lämna mina fingrar, lämna mina papper och datorskärmar.

Och jag undrar om ni kommer bry er överhuvudtaget.

Vad bryr jag mig? Det är bara ord. Som jag tänker kasta ut i världen och ifall de landar på någon plats framför er kanske ni väljer att titta, om de landar framför er kanske ni väljer att läsa och om de landar framför er kanske ni väljer att tänka dem och om ni väljer att göra det så är det redan försent.

Vad bryr jag mig? Det jag vill är att ställa mig framför er och ropa ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att ställa mig framför er och skrika ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att krypa upp bakom er och sätta munnen framför ert öra och välta er med mina ord. Dra upp er och välta er igen. Jag kommer ropa tills marken skälver och ni ramlar och jag hjälper er upp igen. Och jag kommer ropa tills orden blir vindar och ropa tills orden blir stormar och när ni välter hjälper jag er upp igen. Mina ord ska bli regn och mina ord ska bli skyfall och när de har sköljt bort er så hämtar jag tillbaka er igen. Och när ni har fått nog viskar jag i ert öra att allt är bra. Allt är bra. Allt är bra.

Fast jag tror inte ni är redo. Jag undrar om ni kommer bli redo. När ni är redo så finns jag här. Strax bredvid ert öra. Försök inte hålla i er. Det kommer inte hjälpa.

Snart kommer jag.

Citat L.

Gårdagens bästa citat.
10 juli 2008

"Oj, får jag en puss till - du smakar nästan snus!"

Här är mitt inre. Igen.

En av de mera negativa aspekterna av amnesi är de få tillfällen då man väljer att vända sig till sin älskade och fullständigt öppna sitt hjärta, berätta något från det innersta av rum och blotta sig med halsen mot spetsen av spjutet, för att strax bli informerad om att man berättade samma sak för två veckor sedan.

Surfa på stan.

Lämna hus och hem!

Ta med din laptop ut på stan!

För att mobilt bredband suger så har jag samlat alla Skype Zones i Stockholms Stad. Spara på mobilen, skriv ut på papper, memorisera och arbeta aldrig mer hemifrån. Inte i sommar i alla fall.

Här är hela listan på Kipowsky.se

Glad sommar önskar Kip

Var vi är nu.

Så dags att återvända.

Vad hände? Hur hamnade jag här? Än mer viktigt. Var är jag egentligen?

Vi vet mig. Galen. Inte fullständigt, men tämligen. Organiserad. Till nitiskhet. Duktig. Levererar. Om ni inte väljer mig är ni galna. Fullständigt.

Snygg? Inte bara tämligen utan till perfektion. Ribbad mage? Inte en chans. Utmattad och trött? Fullständigt. Sjuk? Varit tillräckligt många gånger nu. Döende? Inte en gång till hoppas jag.

På väg? Absolut. Än mer riktat än någonsin. Företagsam? You better fucking believe it.

Ett par saker jag inte trodde skulle hända i år. Nytt företag. Wowsa! Tjej. Sort of (under construction). Dammit vad nice! Fängslad? Hoppas aldrig. Anställning och tjej och lån och hello! Fängslad? Hoppas aldrig. Sex utan kondon och barn och pappaledighet? Hoppas senare, ganska mycket senare.

Allt man kan göra är att stå där man står och försöka ta beslut. Diskutera. Tänka. Känna. Pröva. Besluta. Känna. Pröva. Tänka. Besluta om. Tänka. Känna. Bestämma sig.

Ni vill aldrig veta allt som rör sig i mitt huvud. Trust me. Öppna en ventil då och då är nödvändigt. Att öppna hela jävla tanken. No way. Ain't happenin'!

På flera sätt är det spännande att denna blogg är de första man möter när man googlar mitt namn. Det kräver försiktighet i vad jag skriver, samtidigt som det stundvis är öppet, lite för öppet. Mina vänner, jag hade velat släppa ut allt. Ge er något att tänka på. Men även jag har anställningar att tänka på.

Det enda jag kan lova er. Jag försöker respektera och jag försöker vara generös. Försöker.

Nu är tåget snart framme. Men den här resan har bara börjat.

Regards,

Kip

Som jag sa 2.

I önskan av Marie N. att jag skulle recitera mig själv. Sagt på shopping med mamma.

"Varje chans att åka med en rolig hiss måste man ju faktiskt ta."
Jonatan Kipowsky, 2 februari 2008.

Mormor.

Farväl mormor.

Du var rolig, du.

Praktiskt 2.

Min mamma har en handikappstol.
En sån där platt - så man kan sitta ner i duschen.
Väldigt praktiskt.

Man kan sitta hopkrupen på den medan man läser en bok.

Jag ska lösa hur man plastar in pocketboken och samtidigt kan bläddra i sidorna. De blir alltid så himla blöta.

Upp och ner. Och upp.

Jag lovade nyligen att inläggen här skulle vara mer positiva.

Det har tyvärr varit ett par kämpiga månader.

Men ett par av de senare får ändå väga upp och visa hur roligt jag egentligen har det och hur härligt livet faktiskt är.

Ska också bli förälskad lite mer. Javisst!

/Kip

Praktiskt.

Min mamma har en handikappstol i badrummet.
En sån där platt - så man kan sitta ner och duscha.
Det är himla praktiskt.

Nu har jag äntligen en plats att ha laptopen när jag sitter på toa. Praktiskt.

Håll mig.

Skrivet 21 januari, 2008.

Att bara släppa taget
och gråta ut i en famn.

Att släppa taget
och bara släppa ut.

För det
att bara släppa.

Är jag inte tillräckligt stark.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Så.

Skrivet 19 januari, 2008.

Sökes.

Finnes.

Att öppna.

Skrivet 19 januari, 2008.

Är du redo
att öppna Pandoras box.

Här
finns väldigt mycket mer.

Är du redo
för allt det här.

Så är jag din.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Som jag sa.

Marie tyckte jag skulle recitera mig själv. Så den här är för henne.

"Varje tillfälle att klä sig i gepardklänning bör man ju ta."
Jonatan Kipowsky, 12 januari 2008.

För ett allt.

Ett stilla mörker. Hur fan ett stilla mörker kan te sig. Det är aldrig riktigt still. Om så stjärnor och moln ducka för en stund och alla ljud inverterades till vakuum kan aldrig, kan det aldrig bli så tyst. För mina tankar rör sig. Alltid rör sig mina tankar och sättet att få dem rörelselösa är att forma tanken som gör så och även den måste då finnas. Alltid måste något finnas och aldrig står det still. Aldrig finns ett stilla mörker.

Ett levande mörker. Där finns jag. I ett mörker som rör sig runt er. Mjukt, alltid levande och alltid finnandes, befinnandes kring er. Där finner ni mig och mitt allt. Så även i de tystaste av era skogar och på de största av era sjöar och hav. Långt ut i ingenstans, där ni ensamheten söker eller sällskapet saknar. I den trängsta av vrår, där ni gömmer er. Där finner jag er. Där finner vi er. Mörkret och jag.

Ni ska inte vara rädda. Bli för oss aldrig rädd. För vi för med oss allt. Stillhet och liv. Tröst och liv. Ett sällskap i ert liv. Om än så tunt. Om än så nästan omöjligt att förstå eller se. Om än så mörkt. Så än så levande. Alltid levande.

Vi är här nu. Mörkret och jag. Vi vill ha dig här nu. Mörkret och jag. Under varma täcken i kylda rum. Under varma täcken i de mörka rum. Där finner du oss. Där finner ni mig.

Jag väntar. Ännu lite längre. I ett rörligt mörker. Jag väntar på på dig. På allt.

What the fuck en sueco.

Jag söker
efter ett bra
svenskt
ord

för Fuck you.

Förslag mottages
med tacksamhet.

Sanna tåget hem.

Det finns personer som gärna berättar att det finns några sanningar i livet och själv har jag säkerligen varit en av dem en gång i tiden. Numera tänker jag såhär: Jag gör vad jag gör och jag säger vad jag säger - och summan av allt detta blir min sanning.

Detta måste betyda att någon annan har en helt annan sanning än min och på en livstid blir det för närvarande runt sex miljarder längre eller kortare sanningar. En himla massa sanningar helt enkelt och bland dessa finns det säkert ett många likadana och säkerligen ett stort antal som överlappar varandra.

Att däremot berätta för mig sanningarna i livet och påstå dem som gällande för varje levande person - det kräver verkligen sitt ego. Jag bugar och säger tack, men nej tack.

På ett tåg befinner jag mig och det är sant. Det är på väg mot Stockholm (oh, du huvustad, du vackra och så oerhört oändliga) och det är också sant. Förutom för de stackarna som sitter på andra sidan vagnen och åker baklänges. De är ju faktiskt på väg FRÅN Stockholm - fast baklänges åt andra hållet. Något annat kan ju inte vara sant, eller hur!

Kärleken är alltid något som brukar drabba mig tåget. Någonstans i ett säte - på väg antingen till eller från dit jag ska - sitter en intressant tjej med ett ansikte så nyfiket och givetvis med tillhörande attraktiv kropp. För mig är förälskelsen sann, i alla fall så länge resan varar. Och sitter hon baklänges på andra sidan mitt emot så känns det som att vi liksom åker mot varann hela tiden, fast galaktiskt sakta. Varje gång hennes blick halkar över mot mig tar vi ett långt ljushopp närmre.

Hennes sanning däremot kan ju vara så väldigt annorlunda och tycka det är ganska skönt hur vi sakta, men ack så säkert åker längre och längre ifrån varann. Och när mina ögon som vanligt stirrar på henne känner hon hur den lilla kontakt som en gång fanns slukas av ett mikroskopiskt starkt svart hål - och det känns ju bra för henne. I hennes sanning är det bara trevligt.

Idag dock - ingen sådan kontakt. Så skönt. Mysigt som det är att njuta av en annan persons närvaro så blir det ganska beklämmande trist och trångt i det där svarta hålet ibland. Så jag ler och fortsätter resa framåt.

Snart är jag hemma. Det är sant.

(jag ska ärligt tala säga att jag inte någon aning har om vad denna texten betyder - men det var skönt att få skriva lite)

New message.

Är man ensam
kan man ju alltid

skicka ett mail till sig själv.

Ett.

Skrivet 6 september 2007.
Plats okänd.

Min dröm
och min verklighet

borde vara samma värld.

Till M.

Skrivet 2 september 2007.
Alby, Stockholm.

Om du skulle fråga
och be mig.

Att beskriva dig
i ord.

Skulle jag först
inte kunna svara.

Och när du
frågade igen.

Skulle jag stanna tiden
och be dig vänta.

Medan jag vände alla blad
och läste varje rad.

Bara för att finna.

Och för att berätta för dig.

Att orden
inte finns än.

Arg tomhet.

Skrivet 27 augusti 2007.
Okänd plats.

Jag är så in i helvete förbannad.

På ingenting.

Slår intet på käften
i ett ingenting.

En frustration över så mycket
som egentligen inte finns.

Väntar på en explosion
i ett vakuum.

Ilska över inget
jag kan göra nånting åt
är den värsta.

Den är ingenting
och vill förstöra allt.

Kalaset.

Skrivet 26 augusti 2007.
Utanför Gislaved, Småland.

Du får gärna
värma dina händer mot min mage.

Du får gärna
kyssa min högra öronsnibb.

Du får gärna,
mycket gärna.

Du får gärna
vara alldeles själv i min närvaro.

Du får gärna,
mycket gärna
alltid vara här.

Ja må han leva.

Födelsedagen kom.

Och födelsedagen gick bi.
Jag lät den gå förbi.

Daniel besökte dig.
Jag tror han grät.

Själv gråter jag även ibland.
Mer sällan nu må hända.

Ibland kör du bil i min dröm.

Min present var att ge tillbaka.

Jag tror jag har börjat göra det.
Och jag tror jag kommer fortsätta.

För hösten ska bli vacker.
Och hösten ska bli rolig.
För hösten ska bli fantastisk.

För mig.
För dig.
För henne och för alla andra.

För att jag kan. Och för att jag vill.

Grattis i efterskott Pappa. Kram.

Om L.

För att du är en vanlig människa
med känslor.

För att du är en vanlig människa
som gråter.

För att du är naiv.

För att du är klok.

För att du är en vanlig människa.

Så mycket mer
än mig.

Snask.

Att käka godis med en sprucken tand
är väl riktigt dumt.

Hårt godis
och en sprucken kindtand.

Så riktigt jävla dumt.

Men Gud så gott.

Kreativt värre.

En kreativ dag.

Lagt upp några nyskriva dikter här.

Och lite nya texter på Min bok.

Till A.

Bara att veta
        att du finns
gör mig glad.

Hela du.

Skrivet 3 augusti 2007.
Bruno Götgatsbacken, Södermalm.

Du gillar att bara finnas.

Du tycker om att stå och kyssas i regnet

Du vill att jag masserar dina fingrar.

Du tror på människan.

Du önskar att soluppgången aldrig tog slut.

Du andas kärlek.

Du skrattar med barnen.

Du lever dina drömmar.

Du ligger i badet med mig och blundar.

Du gråter när orken tar slut.

Du förstår hur jag är.

Du äger allt och ger bort allt.

(oavslutad)

Ett halvt varv.

Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

Vänd dig om.
Om du vill.

Bara vänd dig om.
Så står jag här.

(oavslutad)

Mitt hopp. Mitt steg.

Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

En gång ska jag göra det.
Bara kasta mig ut.

Från ingenstans börjar det,
mitt språng rakt ut.

Och där jag landar.
Där slutar ingenting.

Där börjar allt.



Skrivet 30 juli 2007.
Patricias fördäck, natt.

Ett steg.

Jag är bara ett steg ifrån dig.

Och du behöver inte göra någonting.
Bara stå där.

Bara stå där.
Som den du är.

Du behöver inte göra någonting.

Bara stå kvar där.
Jag kommer alldeles strax.

Bara ett steg kvar.

Lås upp, tack.

Det är en låsning. Det säger stopp. Det kanske brister i engagemang. Det är nog egentligen ganska lätt.

Eller så är det bara hemma i duschen som jag kan leva ut.

Ikväll.

Jag försöker alltid tänka på att det finns personer som har det sämre än jag.

Ibland hjälper det inte.

Ett par kapitel.

Inga nya dikter eller struntprat idag.

Däremot ett par nya kapitel på Min bok.

(de hänger inte ihop på något sätt. än.)

Mera nöjd.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Kyss.
En lätt kyss.

Mer behöver jag inte.
Nöjd.

Jag är alldeles nöjd.
Med en lätt kyss.

Mer.
Klart jag vill ha mer.
Vem vill inte ha mer.

En lätt kyss.
En nöjd kyss.
Är bara början.

Två korta.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Det är bara ett steg bort.
Bara ett steg hit.

Ska du eller jag?


Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Kan inte jag få vara dina händer i ditt hår?

Här.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Det leendet.
Finns ingen annanstans.

Vänta och se.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Allt jag kan göra är att skriva. Om och nytt och om igen.
Tills det blir rätt. Tills det blir bra.

Det enda jag kan göra är att skriva.
Om dig. Om oss. Om andra. Om mig.

Om och nytt och om igen.
Tills jag hittar rätt.

Allt jag kan göra är att se på dig.
Om och nytt och om igen.

Tills du ser tillbaka.

Det enda jag kan göra är att se på dig.
Och tänka på dig. På oss. På andra på mig.

Om och nytt och om igen.
Tills jag ser att du ser tillbaks.

Tills du ser tillbaks.
Om och nytt och om igen.

Sitt här.

Skrivet 15 maj 2007.
Sommarbaren mitt på Kornhamnstorg.

Du bara du. Bara bara du ser mig just nu.
Bara nu ser du mig och jag hoppas du ser mig.

Just här. Bara bara här. Jag vill alltid vara här.

Där du ser mig.
Bara vara här där du ser mig. Just nu.

Sitt kvar. Bara sitt kvar där jag ser dig.
Där du ser att jag ser dig.
Bara sitt bara kvar. Sitt alltid kvar där.

Sitt bara bara kvar där.

Tills du kommer hit.
Och sitter kvar. Bara bara sitter kvar.

Hos mig.

Krav.

Skrivet 12 maj 2007.
Göteborg.

För att hålla mig. Krävs så mycket.
För att hålla mig. Förtrolla mig. Krävs så mycket.

För att röra mig. Beröra mig. Krävs så mycket.

För att nå mig. Behöver du vilja.
För att nå mig. Förstå mig. Behöver du vilja.

För att älska mig. Förälska dig. Behöver du vilja.

Inte för att jag vill kräva så mycket.
Inte för att jag kräver så mycket.

Ändå krävs så mycket.

Kantklippt lugg.

Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Jag vill berätta för dig om dina händer.
Och jag vill berätta för dig om din själ.
Om dina händer som jag tror vet så mycket och känt på så mycket och kan skapa och forma.
Hur dina händer berättar om din själ.

Jag vill berätta för dig om ditt leende.
Och jag vill berätta för dig om din kärlek.
Om ditt leende som jag aldrig ska ta för givet och alltid alltid ger mig allt jag behöver.
Hur ditt leende är din kärlek.

Och jag vill berätta för dig om din kantklippta lugg.
Hur mycket jag gillar din kantklippta lugg.

Och att jag vill röras av dina händer och se din kantklippta lugg och kyssa ditt leende.

Jag vill berätta detta.
Och jag vill göra detta.

Och jag hoppas att du vill.
Jag vill att du vill.

Får jag berätta det här för dig?

Tre korta.

Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Det är alltid lika spännande. Ett tomt vitt papper.
Där jag bestämmer varje streck varje punkt och kladd.

Ett ord formas i mig.
Flera ord växer i mig.

Och ibland väljer jag att skriva ner dem.

På mitt. Tomma. Vita papper.




Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

När du ler.
Kan jag. Inget. Annat. Göra.
Än just. Precis. Det.


Skrivet 11 maj 2007.
Göteborg.

Jag är bra.
Jag är så jävla bra.
Jag är in i helvete bra.

Bara så du vet.

Tanke och vrål.

Skrivet 10 maj 2007.

Att bara vara naturligt bra på någonting.
Jag undrar om det finns.

Att bara ställa upp ett stafli med en duk. Och måla.
Jag undrar om det går.

Mitt sätt att tänka och vrida och stryka och ändra.
Mitt sätt att kasta och tappat lusten och finna den igen.
Jag undrar om det är så alla gör.
Eller om jag bara saknar talangen. Och måste jobba mer.

Kanske jag kan.

Jag har bara inte lärt mig hur än.




Skrivet 10 maj 2007.
Café i Göteborg.

Ahhh!

Nu måste jag springa ut, bara ut och ut i regnet med utsträckta armar och bara fram åt alla håll och andas in all stadens luft djupt djupt ner i mina lungor och skrika, bara vråla ut all denna insprängda kraft från min kropp.

För många.

Skrivet 6 maj 2007.
Tunnelbanevagn.

De är många.

Alla människor här. Alldeles för många.

Jag vill prata med dem. Alla. Höra om deras drömmar och fråga om deras liv. Veta om deras misslyckanden och se dem skratta när de talar om sin lycka.

De är alldeles för många. Alla människor här.

Det finns en del kärlek här. Det finns en hel del oro här och det finns alldeles för mycket ilska och avundsjuka här. Det finns glädje här och det finns smärta här. Det finns frågor, alldeles för mycket frågor och alldeles för få svar här.

Hos alla människor här.

Hos mig bland alla människor här.

Tomt på undran.

Jag funderar att jag inte har så mycket att fundera på.

Jag funderar ifall min brist på funderingar får mig att skriva mindre.

Jag funderar och undrar vad jag borde fundera och undra över.

Det borde finnas så många saker - bara att söka på Google för fasiken - som kan funderas över och undras kring. Jag känner spontant inte så många och finner därför inget att skriva.

Ska jag behöva skapa funderingar? Ska jag behöva skapa undran?

Jag undrar vad för funderingar jag skulle behöva fundera ut i så fall.

Men ändå.

Jävlar vad tungt förra inlägget var.

Nu när jag läser det såhär i efterhand.

Livet är ju roligt och glatt! Ya man!

Min kamp.

Jag kämpar varje dag. Inte mot fiender eller ondska. Utan mot bitterheten.

Varje dag slåss jag med ord. Ord jag inte vill ska tränga fram. Ord jag inte vill ska lämna min tunga och ord jag helst inte vill ska belasta mitt sinne.

Så jag kämpar varje dag. Inte mot mig själv utan mot det som kan bli mig själv.

Att aldrig låta och tillåta bitterheten ta del av mig. Ta en del av mig. Ta hela mig.

Varje dag. Timme efter timme. Lika många är de stunder jag vilar och njuter som de stunder jag kämpar och sliter.

Kanske är bitterheten just detta. Att behöva kämpa mot den. Kanske nöjer sig bitterheten med kampen för kampen gör mig trött och ledsen. Kampen gör mig slut.

Ändå.

Varje dag. Varje timme.

Jag måste låta stunderna av njutning bli så mångfalt fler. Så många fler.

Så många fler.

Därför kämpar jag. Därför.

Därför kämpar jag.

Mina vänner.

Inget skulle jag skriva om vintern som varit. Inget skulle jag skriva om oron som varit. Inget skulle jag mer skriva om sorg och tröttsam bitterhet.

Mer skulle jag skriva om glädjen som finns. Desto mer skulle jag skriva om lyckan som kommer.

Jag finner mig själv vara omgiven av så oerhört mycket kärlek. Omgiven av så väldigt mycket vänskap. I en skog står jag där varje träd, varje moss och minsta löv är vänskap och kärlek.

Att vara tacksam är inte att vara kuvad. Att vara tacksam är inte att förneka sig själv ilska och rätten att må riktigt dåligt. Att vara tacksam är ett synsätt. Att vara tacksam är att bestämma sig för vad som får och vad som inte får påverka mig.

För det är jag som bestämmer. Det är jag som gör mina egna val. Det är du som gör dina egna val. Det är du som bestämmer.

Ibland. För ibland är det bara utanför vår egen kontroll. För ibland är det inget vi kan göra. Trots allt vi vill göra och trots allt vi vill bestämma så är det ibland utanför all kontroll.

Och hela världen vänds in och ut och det som tidigare var så självklart blir gömt i dunkel. Glömt i dunkel.

Det är då.

Då är jag tacksam. Då väljer jag att vara tacksam. Då vänder sig varje träd och varje moss och minsta löv mot mig med sin kärlek och med sin vänskap och rör mig när jag går ensam genom skogen. Och jag inser att jag inte är ensam.

Min bok.

"Börja bara skriva" sa en vän till mig.

Han är manusförfattare och vet vad han pratar om. Vi hade ett samtal på Carmen häromdagen och jag berättade att jag ville skriva en bok. Vad den handlar om och hur den slutar vet jag inte, och jag har länge försökt hitta vad jag ska skriva och hur jag ska börja.

"Börja bara skriva" sa han. Sen om det blir något eller om du kastar det eller om du senare hittar det och använder det eller allt bara är skit. Så börja bara.

Ibland är det inte ens halva kapitel och ibland kommer det vara fullständigt tokigt. I skrivandets stund är det bara precis just det. Så läs eller läs inte. Det är helt upp till dig.

min-bok.blogspot.com

Glädjetårar.

Magen gör ont och jag måste le. För jag måste le och världen är full av ting att le för.

Jag hostar lungorna och hostar ut lungorna. Och skrattar så jag skrattar ut lungorna. För jag måste skratta och världen är full av ting att skratta åt.

Sitter på min rumpa och måste gå på toa varje gång jag reser mig och det måste jag ju skratta åt. För det är humor, så fantastisk humor, sån humor att inte kunna resa sig upp annat än för att rusa till toan.

Ni måste se det, för om ni ser det är det tragiskt och varför vill du leva tragiskt. Inte tragiskt. Inte vill du leva med tragik. Inte vill jag leva med tragik. Så jag väljer att leva med humor.

Det är ett val att le åt det onda. Det är ett val att slänga in ett skratt med hostan.

Det är inte ett val att sitta på min rumpa. Ändå, medan jag gör det, och blickar, snett blickar åt toalettdörren väljer jag att fylla resten av min kropp med glada tankar och idéer.

Och det som är skit är inte mitt val. Det är så inte alls mitt val.

Det är bara mitt val hur jag väljer att se på det.

Mina foton.

Sinnen och lustar mättas av så mycket mer än text.

Så jag har börjat bildblogga.

Kolla in just-a-look.blogspot.com

Ett utlopp.

Mina vänner har sagt till mig att jag skriver alldeles för bittert. Att när man vill ha roligt går man till Peters blogg och när man vill veta livets allvar besöker man min.

Det får ju mig - som annars anser mig själv vara en person som får folk att skratta - att fundera på syftet med detta bloggande. Och kanske är det så att bloggen är en kran från mitt inre, som släpper ut alla bittra och trista och hemska och jobbiga och fula och ledsna tankar, för att fria mitt inre och ge mera plats eller utlopp eller liv eller hopp åt de goda och roliga och framåtsträvande och glada tankarna.

Så får jag hoppas. Så får jag hoppas att mitt fortsatta skrivande gör just detta.

Och det roliga, det får man uppleva när man hänger med mig. För det enkla priset av en kopp kaffe.

Kram och Mycket Glad Måndag!

/Kip

Tunna ord.

Säga att arbete är hårt och mestadels trist, är så enkelt att säga.

Säga att arbete är hårt och mestadels tungt, är så enkelt att säga.

Säga vad som helst om arbete, är enkelt att säga.

Men det är inget arbete att säga det.

Av rent måste.

Att skriva utav ren vilja är oerhört svårt.

Jag måste börja fråga mig själv vad meningen är med mitt skrivande. Är det ett slags författande. Början Övning Lekande med ett slags författande. Är det utbrott. Korta Långa Temporära utbrott av känslor som sedan faller av mig. Kanske ett måste. Att Måste Behöver Kräver skapa för att inte Brista Brytas Bräckas av Ångest Kärlek Hat.

Att skriva vid impuls faller så lätt.

Jag låter orden falla på den plats de glider ur mig. Kanske jag plockar bort ett och annat ord som känns fel eller trist. Kanske jag lägger till ett och annat ord som bara ska vara med. Sällan flyttar jag något. Sällan behöver jag flytta eller stryka. Det faller på plats dessa korta impulser.

Jag kan inte längre vänta på dessa korta impulser. Jag måste vilja. Mer.

Fan!

Jag frågar mig själv vad som är meningen med allt mitt skrivande. Och finner. Att ifall jag inte skapar är jag inget. Utan att ge. Jag är inget utan att ge.

(What a load of self-righteous bullshit)

Och jag finner att ifall jag själv aldrig tar mig på allvar. Hur ska någon annan kunna.

Och jag finner att utan min ironi. Utan mitt skrivande och min ironi. Utan det är jag inget. Och med det är jag allt. Med det är jag allt.

Jag skriver för att jag Måste Vill Kan. Jag skriver för att uttrycka min Kärlek Ironi Sorg. Jag skriver för att Någon Kanske Någon läser och Glädjs Irriteras Inspireras.

Jag skriver för att skriva.

Varför läser Du?

Allra sist.

Längst ned på listan. Allra längst ned. I botten.

Så långt ned på botten man överhuvudtaget kan ta sig. Eller bli placerad.

Där är jag. På nedre botten - nej - i källarvåningen av hennes lista.

Hennes blogglista.

Det är dags att rycka tag i själen, dra upp sinnet, kasta fram visionerna, hosta upp de djupt inrotade frågorna, bita fast i tåget av stål som fort utav helvete drar fram över nätets vidder.

Att lämnas kvar är inget alternativ.

Till Marie.

Överallt löpsedlar, överallt reklamtavlor, överallt radio och TV och överallt teater och gatumusikanter och överallt överallt.

Tystnaden är friheten vi har kvar.

Skrik i mitt öra.

Jag är hopplös. Helt jävla hopplös.

På ett positivt sätt. Så man kan skratta åt det. På ett sätt när man kastar glasögonen på sängen och drar handen hårt över ansiktet, drar av hela ansiktet och tänker att jag är hopplös. Helt jävla hopplös. Och sen ler. Och sen skrattar. Och sen. Och sen.

Och sen vill jag gråta. Eller i alla fall skrika. Ställa mig bredvid mig själv och skrika högt och tydligt in i mitt öra att jag aldrig mer ska göra såhär igen. Så högt att det börjar pipa i örat efteråt. Så högt och tydligt att jag förstår.

Att jag är hopplös för att jag gör det om och om igen.

Ingen annan kommer skrika det i mitt öra. Ingen annan kommer göra det. Vem skulle göra det. Ingen annan kommer skrika det i mitt öra.

Jag kan inte skrika det i mitt eget öra.

Så jag kommer göra om det. Om och om igen.

Helt jävla hopplöst. Helt jävla hopplöst.

Den trista kampen.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske skriver jag inte ännu på ett tag. Det är för många saker som inte är bra, eller får få saker som är det.

Det är svårt att vara engagerad när engagemanget inte finns där. Det är svårt att vara glad när glädjen inte finns där. Det är svårt att vara med när man inte orkar vara med.

Det är alldeles för lätt att bli bitter.

Jag ska kämpa. Mot bitterheten ska jag kämpa. Mot tröttheten, fast jag inte har en aning hur. Det är ju bara att rycka upp sig, kommer någon säga till mig. Det är ju bara att ta tag i problemet, kommer någon säga till mig. För när man står utanför är det bara bara. När man sitter i det finns inte bara. När man sitter i det finns bara att kämpa eller ge upp.

Och att kämpa är något så oglamouröst så ni anar inte. Att kämpa är långt ifrån alla filmers och böckers heroiska värld. Att kämpa är tråkigt och långsamt. Att kämpa är ensamt. Det hjälper något otroligt med omvärldens och familjens stöd. I slutändan dock är det bara själv man kämpar. Eller själv man ger upp.

Och tid. Det tar otroligt lång tid. Vissa som kämpar har inte tid. De måste kämpa mot allt det onda samtidigt som de kämpar mot tiden. Jag har lyxen att ha all tid i världen. Jag är förunnad tid. Kanske är det svårare, för det finns inget sista datum. Jag kan ge upp hur länge som helst och börja kämpa när det känns bra. Fast med tiden kommer såklart depressionen. Ju längre man bara sitter där och inte mår bra och inte kämpar och inte...

Ju längre tiden går desto djupare sjunker man ner.

Men jag sitter ändå. Och jag vet inte om jag kämpar. För det här känns inte som en kamp. För kampen är oglamourös och tråkig. Så svårt att veta om jag kämpar. Eller bara ger upp.

Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär. Inte längre.

Vinter.

Jag gjorde min första snöboll för i år. Kastade ut den från balkongen och försökte se den landa. Den försvann. Den försvann i ett stort vitt hav.

Välkommen Vintern 2007. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Fun.

Världen är så full av roliga människor.

Faktiskt.

Jag vet inte vad jag gör.

Men jag gör det ändå.

Usch.

Nu har jag förtärt en av de vidrigaste luncher jag någonsin gjort till mig själv. Det är dagar som det här man uppskattar att ingen var i närheten för att smaka.

Noterar att granulerad vitlök nog är det värsta som finns i kryddhyllan och att frysta grönsaker tydligen inte är fräscha hur långe som helst.

Hade jag varit kock hade jag sagt upp mig.

Nu känns till och med papptallrikar som en god och näringsrik kost.

Svart humor.

Är jag rolig?

Är det vad jag har att ge världen? Att vara rolig.

Öppnar googles startsida, där jag har nyheter på nyheter publicerade. Det första jag ser varje gång min webbläsare går igång. Nyheter. Jag äter dem. Suger i mig dem. Jag lever på nyheter. Varför? Jag har ingen aning om varför. Jag gillar majs. Jag gillar tacosås. Varför? Jag har ingen aning om varför, men om de skulle ta slut, försvinna så skulle jag må sämre.

Varför? Nyheter är ju bittert. Det är ju bara bitterhet. Det stinker av negativitet. Det äter mig. Det äter mig som jag äter det. Varje nyhet är ännu en spik i kistan, ett spark i kvicksanden. Men jag älskar dem. Jag älskar det.

Varför? Ser jag något roligt i allt? Egentligen, gör jag det? För det kan ju inte vara bitterhet som jag tar med mig till slutet. Ett berg av det. Nej, det måste vara motsatsen. Den totala motsatsen. Det vita i det svarta.

Är det humor? Att se skoj i död. Att se skratt i misär. Är det roligt?

Kan jag göra något roligt av det?

Är jag rolig?

...är jag bitter?

...är jag rolig?

Kan jag göra något bra av allt det här dåliga? För mig. För andra. För alla. För dem andra. Kan jag det? Vill jag det? Bör jag det? Ska jag det?

Jag tror jag ska. Jag tror i alla fall att jag vill att jag ska.

Nu ska jag bara försöka.