nästintill omöjligt
att föreställa mig någon annan
i mitt liv.
Jag antar att
tid
och avstånd
kommer sudda ut kärleken.
Fast jag kan inte
i min vildaste fantasi
förstå hur.
27 september 2014
25 september 2014
Inget.
Jag har nog aldrig känt mig så tom
i hela mitt liv.
Som om jag bara vore luft
och vägde ingenting.
Så det är såhär tomhet känns?
24 september 2014
21 september 2014
Luft
Ett litet andetag.
En gnutta syrefylld friskluft.
Ett välkomnande ord från en vän.
Långt ifrån en gnista.
Fast kanske tillräckligt
för att orka en dag till.
Igen. Och igen.
Ett trubbigt skal
av mitt forna jag.
En egen tomhet
som jag vandrar runt med.
Ett gammalt klister
som inte vill släppa taget.
Tid säger ni.
Tiden ska pånyttföda mig.
Så igen, som många gånger förr.
Fast jag vet inte om jag orkar.
Jag vet inte om jag orkar denna gång.
Skalet har blivit allt för familjärt.
Och jag orkar inte en gång till.
20 september 2014
Uppsikt.
Jag har slutat falla.
Ligger på botten av tunnan,
och försöker inte öppna ögonen.
Verkligheten lyser där uppe.
Ett svagt ljus
av ouppnåelig dåtid.
Försöker finna styrka,
vilja,
lust.
Hopp.
Hoppet är bara början på fallet.
Det följer inte med dig ner.
Så här nere på botten
måste vi finna något annat.
Vill du hjälpa mig att leta?
22 februari 2013
18 februari 2013
Befriande.
Skuld.
Vilket grymt litet ord.
Jag vet inte vem som skapade det,
fast jag vet vem som drar nytta av det.
Skuld.
Vilket fult litet ord.
Jag vet inte vem som skrev det,
fast jag vet att jag läser det.
Skuld.
Ett nödvändigt ont?
En motkraft som får oss
att kämpa hårdare framåt?
Skulden.
Den finns i oss alla.
Och vad vi gör med den
är helt och hållet
upp till oss själva.
Vilket grymt litet ord.
Jag vet inte vem som skapade det,
fast jag vet vem som drar nytta av det.
Skuld.
Vilket fult litet ord.
Jag vet inte vem som skrev det,
fast jag vet att jag läser det.
Skuld.
Ett nödvändigt ont?
En motkraft som får oss
att kämpa hårdare framåt?
Skulden.
Den finns i oss alla.
Och vad vi gör med den
är helt och hållet
upp till oss själva.
23 juli 2012
21 juli 2012
Dagens [eventuella] insikter.
1. Jag behöver en belöning för att göra något med lust. Någon jag vill visa upp och någon att visa upp det för. Må det vara ett evenemang, en städad lägenhet eller en vikt tröja i garderoben.
2. Det svåraste är att börja.
3. Jag skulle kunna göra en plan för ett evenemang likväl som för personlig träning eller städning av lägenheten. Fast ju personligare det jag ska göra är – desto galnare är det att ha en plan.
4. Galet är inte alltid fel.
5. Problem och hinder finns – det är fakta. Fast oftare än sällan är det jag själv som sätter upp dessa problem och visualiserar dessa egentligen icke existerande hinder.
6. Om jag vet vad jag vill, fast inte vill göra det så är det en brist på lust och energi. Detta är bara tragiskt och det är då jag behöver någon som rycker tag i mig och får upp mig på fötterna.
7. Jag kan faktiskt rycka upp mig själv.
8. Bara att skriva den här listan har gett mig lite lust och energi och det är ett spännande fenomen i sig.
9. Att göra lite, att göra bara lite, att göra bara en tusendel av allt är faktiskt också något.
10. Att göra en lista med tio punkter är lite bibliskt.
2. Det svåraste är att börja.
3. Jag skulle kunna göra en plan för ett evenemang likväl som för personlig träning eller städning av lägenheten. Fast ju personligare det jag ska göra är – desto galnare är det att ha en plan.
4. Galet är inte alltid fel.
5. Problem och hinder finns – det är fakta. Fast oftare än sällan är det jag själv som sätter upp dessa problem och visualiserar dessa egentligen icke existerande hinder.
6. Om jag vet vad jag vill, fast inte vill göra det så är det en brist på lust och energi. Detta är bara tragiskt och det är då jag behöver någon som rycker tag i mig och får upp mig på fötterna.
7. Jag kan faktiskt rycka upp mig själv.
8. Bara att skriva den här listan har gett mig lite lust och energi och det är ett spännande fenomen i sig.
9. Att göra lite, att göra bara lite, att göra bara en tusendel av allt är faktiskt också något.
10. Att göra en lista med tio punkter är lite bibliskt.
20 december 2011
17 december 2011
Lite hopp är nog.
Det är inte något jag kan förklara än. Kanske det är och kommer alltid vara såhär. Kanske det går att förändra.
Kanske blir snart nu och kanske blir snart inte lika många så som de är.
Ni förstår inte. Ni behöver inte förstå. Kanske ni behöver acceptera.
Ni kanske inte vill acceptera och om så behöver ni vänta. Eller gå. Stanna till alla snart tar slut eller gå i acceptans att de kanske aldrig gör så.
Jag har hopp. Inte lika mycket som förut, fast ändå tillräckligt för att vänta.
Hur mycket hopp har ni?
Kanske blir snart nu och kanske blir snart inte lika många så som de är.
Ni förstår inte. Ni behöver inte förstå. Kanske ni behöver acceptera.
Ni kanske inte vill acceptera och om så behöver ni vänta. Eller gå. Stanna till alla snart tar slut eller gå i acceptans att de kanske aldrig gör så.
Jag har hopp. Inte lika mycket som förut, fast ändå tillräckligt för att vänta.
Hur mycket hopp har ni?
05 december 2011
02 december 2011
Bubbel.
Det bubblar i mig, av alla dessa ord som vill komma ut. Och någonstans på vägen sitter en nål eller en frysmaskin som hindrar dem från att sväva ut och stiga uppåt. Kanske är nålen jag själv.
Och jag vet detta, att jag kan göra precis vad jag vill och bli det jag vill bli. Fast att något eller flera något kan stå i vägen. Jag måste åka slalom genom livet. Så länge jag orkar, för ibland vill jag bara släppa taget och rusa neråt och framåt. Då går det fortfare, så mycket snabbare och då stannar jag.
Jag har en sådan passion för livet. Det är möjligt att göra vad som helst. Gränserna sitter i oss själva. Och jag vet att vilken sekund som helst kan det ta slut. Sådär. På ett ingenting. Är det något jag är rädd för? Säkert varje dag, hela tiden.
Jag önskar jag visste allt. Då kunde jag äntligen släppa taget. Om så bara en stund. Ett ögonblick. En kort tid som gärna fick vara sisådär 20-30 år.
Det bubblar och det kokar och det svalnar och det lugnar ner sig. Det skriker och det skrattar och det brinner och det fryser.
Det är en resa och jag kan inte berätta allt som händer. Jag kanske inte ens vill berätta allt. Ni kanske inte ens vill veta allt. Dels för att ni inte vill och dels för att ni har era egna bubblor att ta hand om. Och det ni vill veta, det berättar jag gärna. Inte allt. Fast en hel del.
Och detta är bara ord. Och ord är bara allt. För när jag inte finns kvar, så finns bara mina ord kvar. Och alla mina prylar. De kan ni återvinna om ni vill. Eller göra konstverk utav.
När jag är klar kan ni berätta för mig vad som verkligen är sant.
Jag är väldigt nyfiken. Nu lyssnar jag.
Och jag vet detta, att jag kan göra precis vad jag vill och bli det jag vill bli. Fast att något eller flera något kan stå i vägen. Jag måste åka slalom genom livet. Så länge jag orkar, för ibland vill jag bara släppa taget och rusa neråt och framåt. Då går det fortfare, så mycket snabbare och då stannar jag.
Jag har en sådan passion för livet. Det är möjligt att göra vad som helst. Gränserna sitter i oss själva. Och jag vet att vilken sekund som helst kan det ta slut. Sådär. På ett ingenting. Är det något jag är rädd för? Säkert varje dag, hela tiden.
Jag önskar jag visste allt. Då kunde jag äntligen släppa taget. Om så bara en stund. Ett ögonblick. En kort tid som gärna fick vara sisådär 20-30 år.
Det bubblar och det kokar och det svalnar och det lugnar ner sig. Det skriker och det skrattar och det brinner och det fryser.
Det är en resa och jag kan inte berätta allt som händer. Jag kanske inte ens vill berätta allt. Ni kanske inte ens vill veta allt. Dels för att ni inte vill och dels för att ni har era egna bubblor att ta hand om. Och det ni vill veta, det berättar jag gärna. Inte allt. Fast en hel del.
Och detta är bara ord. Och ord är bara allt. För när jag inte finns kvar, så finns bara mina ord kvar. Och alla mina prylar. De kan ni återvinna om ni vill. Eller göra konstverk utav.
När jag är klar kan ni berätta för mig vad som verkligen är sant.
Jag är väldigt nyfiken. Nu lyssnar jag.
27 november 2011
Advent.
Ord som vattenfall. Ord som ökensand.
Ord som skänker och ord som dränker.
Ord som inte är mina, ord jag inte ens förstår.
Ord som glädjer och ord som sårar.
Inga ord. För många ord. För få ord.
Om det är orden eller känslorna eller sanningen.
Och vad är sanningen. Vad är verklighet.
Vad är tro och vad är oro.
Ord som är dina och ord som du fått.
Vad sa jag. Vad var det jag sa.
Var det vad jag sa eller hur jag sa det.
Var det för mycket och var det fel,
eller var det rätt och alldeles för lite.
Var det jag. Var jag jag. Var är jag.
Det var inte meningen att se en tår.
Varifrån kom denna tår.
Var den en tår från ett vattenfall av ord.
Var det en tår till en öken av ord.
Var det en tår att ge eller en tår att se.
Jag kyssar ditt öga och säger inget mer.
Din tår smakar regn.
Ord som skänker och ord som dränker.
Ord som inte är mina, ord jag inte ens förstår.
Ord som glädjer och ord som sårar.
Inga ord. För många ord. För få ord.
Om det är orden eller känslorna eller sanningen.
Och vad är sanningen. Vad är verklighet.
Vad är tro och vad är oro.
Ord som är dina och ord som du fått.
Vad sa jag. Vad var det jag sa.
Var det vad jag sa eller hur jag sa det.
Var det för mycket och var det fel,
eller var det rätt och alldeles för lite.
Var det jag. Var jag jag. Var är jag.
Det var inte meningen att se en tår.
Varifrån kom denna tår.
Var den en tår från ett vattenfall av ord.
Var det en tår till en öken av ord.
Var det en tår att ge eller en tår att se.
Jag kyssar ditt öga och säger inget mer.
Din tår smakar regn.
09 november 2011
När.
Det här är snart över. Det här är snart över. Och det här är snart över.
Och det här är snart över.
När fan är skiten över?
Och det här är snart över.
När fan är skiten över?
12 augusti 2011
Helt perfekt.
Skrivet 12 augusti 2011.
Ett tåg till Göteborg.
Vader för stora för skorna.
Bröst för små för klänningen.
Håret precis lagom långt.
Filten som värmer dina nakna axlar
är alldeles för ful.
Kjolen precis lagom kort.
Öronsnibben är för stor.
Ögonbrynet är för perfekt.
Din blick har en oro,
kanske en längtan.
Smilgroparna skymtades,
somnade om i platta kinder.
Din näsa är för rak,
dina läppar är för runda.
Du doftar nog Chanel No. 5
Dina fötter doftar nog illa.
Boken du läser
har jag aldrig läst.
Heter du Sofia?
Handlar boken om ditt liv?
Är du arg på någon?
Du är på tok för gammal.
Du är alldeles för ung.
Jag ser inte dina händer.
Fingrarna är nog alldeles för korta,
naglarna för långa, färgen för flagnad.
Du andas alldeles precist lagom lugnt.
Gud, vad du är vacker.
Ett tåg till Göteborg.
Vader för stora för skorna.
Bröst för små för klänningen.
Håret precis lagom långt.
Filten som värmer dina nakna axlar
är alldeles för ful.
Kjolen precis lagom kort.
Öronsnibben är för stor.
Ögonbrynet är för perfekt.
Din blick har en oro,
kanske en längtan.
Smilgroparna skymtades,
somnade om i platta kinder.
Din näsa är för rak,
dina läppar är för runda.
Du doftar nog Chanel No. 5
Dina fötter doftar nog illa.
Boken du läser
har jag aldrig läst.
Heter du Sofia?
Handlar boken om ditt liv?
Är du arg på någon?
Du är på tok för gammal.
Du är alldeles för ung.
Jag ser inte dina händer.
Fingrarna är nog alldeles för korta,
naglarna för långa, färgen för flagnad.
Du andas alldeles precist lagom lugnt.
Gud, vad du är vacker.
07 augusti 2011
Hoppas imorgon.
Vad jag vill i mitt liv är väldigt enkelt. Jag vill överleva till morgondagen. Jag vill att idag ska ge mig något speciellt och jag vill att i morgon ska komma så att jag får en chans till. En speciell sak om dagen är nog för mig, det behöver inte vara mer än så. En. Är en för mycket? Trehundrasextiofem speciella saker om året. Det låter mycket. För en vanlig person kanske det händer fem eller tio eller tjugo eller kanske bara två speciella saker varje år. Fast hur ska man kunna leva för dagen, hur ska man kunna carpa diemet om det bara ska hända något speciellt var artonde eller hundraåttionde dag?
Är detta ett pessimistisk sätt att se på livet? Hoppas på en morgondag. Visst. Absolut. Förvänta sig något speciellt varje dag. Knappast. Det kanske jämnar ut sig i jämförelse med andra som ser fram emot lycka genom bröllop eller barn eller resor eller karriär - runt hörnet eller tiotals år framåt. En morgondag i morgon eller lycka om tretusensexhundrafemtio dagar.
Och gårdagen - spelade den någon roll? Ska vi minnas den? Ska vi spara den? Ska vi klistra in den i en fotopärm och ska vi drömma om den? Kanske vi borde förkasta den och bara se framåt. Eller blir i min filosofi varje given dag värdefull som omsorgsfullt bör packeteras i silke och försiktigt läggas bland de andra i ett vadderat rum. Kan vi leva av morgondagen? Kanske kan vi utvinna energi ur den som kan användas för att förstärka en och annan morgondag. Lärdomar! Ja, just så. Det var lärdomar vi skulle ta ur gårdagen för att inte behöva göra om samma misstag igen och igen. Fast ändå gör vi det. Vi gör om våra misstag, om inte direkt så efter en stund när vi har glömt eller tröttnat på våra minnen. Om inte vi, så andra.
Jag är nostalgiker. Jag sparar de små lapparna på tepåsar efter en trevlig fika, jag sparar stenar från stränder och turistattiraljer från semestrar. Det här vill jag minnas, tänker jag. Senare minns jag givetvis inte alls varför det ligger en sten i min bokhylla eller varför jag har en papperslåda full av tepåselappar och armband som egentligen är så fula att jag aldrig skulle bära dem. Så jag tänkte bränna det. Allt. Samtidigt. Fort. Fast det går inte. Jag kan inte. Det är egentligen inte så mycket nostalgi som en livslång psykos.
Visst drömmer jag bortom en morgondag. Visst drömmer jag om barn och kärlek och karriär och hus och resor och och och. Visst planerar jag för i övermorgon. Jag vore ju en idiot annars. Så visst bryter jag mot min egen filosofi. Varför skulle jag inte? Om jag skulle följa den blint skulle jag vara slav i min alldeles privata diktatur. Istället är jag rebell i mitt alldeles privata tempel.
Idag åker jag ett riktigt gammalt tåg i första klass och det känns som att resa genom ett Sverige i valfri efterkrigstid. Det är lite speciellt. Hoppas jag överlever resan till morgondagen.
Är detta ett pessimistisk sätt att se på livet? Hoppas på en morgondag. Visst. Absolut. Förvänta sig något speciellt varje dag. Knappast. Det kanske jämnar ut sig i jämförelse med andra som ser fram emot lycka genom bröllop eller barn eller resor eller karriär - runt hörnet eller tiotals år framåt. En morgondag i morgon eller lycka om tretusensexhundrafemtio dagar.
Och gårdagen - spelade den någon roll? Ska vi minnas den? Ska vi spara den? Ska vi klistra in den i en fotopärm och ska vi drömma om den? Kanske vi borde förkasta den och bara se framåt. Eller blir i min filosofi varje given dag värdefull som omsorgsfullt bör packeteras i silke och försiktigt läggas bland de andra i ett vadderat rum. Kan vi leva av morgondagen? Kanske kan vi utvinna energi ur den som kan användas för att förstärka en och annan morgondag. Lärdomar! Ja, just så. Det var lärdomar vi skulle ta ur gårdagen för att inte behöva göra om samma misstag igen och igen. Fast ändå gör vi det. Vi gör om våra misstag, om inte direkt så efter en stund när vi har glömt eller tröttnat på våra minnen. Om inte vi, så andra.
Jag är nostalgiker. Jag sparar de små lapparna på tepåsar efter en trevlig fika, jag sparar stenar från stränder och turistattiraljer från semestrar. Det här vill jag minnas, tänker jag. Senare minns jag givetvis inte alls varför det ligger en sten i min bokhylla eller varför jag har en papperslåda full av tepåselappar och armband som egentligen är så fula att jag aldrig skulle bära dem. Så jag tänkte bränna det. Allt. Samtidigt. Fort. Fast det går inte. Jag kan inte. Det är egentligen inte så mycket nostalgi som en livslång psykos.
Visst drömmer jag bortom en morgondag. Visst drömmer jag om barn och kärlek och karriär och hus och resor och och och. Visst planerar jag för i övermorgon. Jag vore ju en idiot annars. Så visst bryter jag mot min egen filosofi. Varför skulle jag inte? Om jag skulle följa den blint skulle jag vara slav i min alldeles privata diktatur. Istället är jag rebell i mitt alldeles privata tempel.
Idag åker jag ett riktigt gammalt tåg i första klass och det känns som att resa genom ett Sverige i valfri efterkrigstid. Det är lite speciellt. Hoppas jag överlever resan till morgondagen.
06 augusti 2011
Unikare.
Den ständiga jakten på det unika. En alldeles speciell tanke, en alldeles speciell idé. Ett skämt som ingen hört förut. Det speciella med att få vara speciell. Jakten på skönhet, att få vara vackrast. Jakten på lycka, att alltid få känna den. Strävan efter en. Strävan efter att få vara den enda. En strävan där vi frågar oss varför vi håller på, och även om svaret skulle vara självklart kan vi inte bortse från den ettriga gen som ändå får oss att fortsätta. Kanske en gen. Kanske en kultur. Kanske en idé om en idé som planterats hos varann av varann, utan någon egentlig början och verkligen inget slut. Vi fortsätter för andra fortsätter. Den som står still, den som stannar upp kommer ruttna och dö. Om inte dö, så lämnas ensam. Vi jagar efter att få vara unika, att få vara den enda, att få vara ensamma - i en strävan för att inte bli ensamma. Strävan efter kärlek för kärlek. Strävan efter kärlek för vårt unika. Som att det inte gick att älska någon som är som någon annan. För då kunde man ju älska vem som helst, och vem skulle då älska mig för att jag är jag? Ett moment 22 utan mening. En löpbanan utan målsnöre. Och vi glömmer bort att vi är unika redan från start. Att det bara finns en av du är inte tillräckligt. Unik betyder en av sitt slag. Ända måste vi vara unikare - unikast. Vilket i sig är en omöjlig strävan. Fast vi tror att det går. Allting går. Om man bara försöker tillräckligt. Det finns inga måttstockar, det finns inga regler, det finns inga tydliga ramar och det finns inget slut. Fast vi började, så vi måste fortsätta. Varför? Inte varför. Varför inte. Det måste ju finnas någon mening med livet. Lika bra det här som Gud. Lika bra det här som reinkarnation. Lika bra det här som sex. Varför inte? Inte varför. Därför. För att vi inte verkar ha något bättre för oss. I strävan efter att få vara olika är vi alla likadana. Det kan bara sluta på ett sätt. I samma unika kaos som det en gång började.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)