Svart humor.

Är jag rolig?

Är det vad jag har att ge världen? Att vara rolig.

Öppnar googles startsida, där jag har nyheter på nyheter publicerade. Det första jag ser varje gång min webbläsare går igång. Nyheter. Jag äter dem. Suger i mig dem. Jag lever på nyheter. Varför? Jag har ingen aning om varför. Jag gillar majs. Jag gillar tacosås. Varför? Jag har ingen aning om varför, men om de skulle ta slut, försvinna så skulle jag må sämre.

Varför? Nyheter är ju bittert. Det är ju bara bitterhet. Det stinker av negativitet. Det äter mig. Det äter mig som jag äter det. Varje nyhet är ännu en spik i kistan, ett spark i kvicksanden. Men jag älskar dem. Jag älskar det.

Varför? Ser jag något roligt i allt? Egentligen, gör jag det? För det kan ju inte vara bitterhet som jag tar med mig till slutet. Ett berg av det. Nej, det måste vara motsatsen. Den totala motsatsen. Det vita i det svarta.

Är det humor? Att se skoj i död. Att se skratt i misär. Är det roligt?

Kan jag göra något roligt av det?

Är jag rolig?

...är jag bitter?

...är jag rolig?

Kan jag göra något bra av allt det här dåliga? För mig. För andra. För alla. För dem andra. Kan jag det? Vill jag det? Bör jag det? Ska jag det?

Jag tror jag ska. Jag tror i alla fall att jag vill att jag ska.

Nu ska jag bara försöka.

Enkelt som fan.

Men för helvete!

Kan jag bara sluta få ångest över små menlösa beslut i livet?

Kan jag bara börja på vilken jävla kurs som helst på högskolan utan att få ångest om hur det kommer påverka resten av mitt liv?

Kan jag bara få göra vad som helst utan att det spelar någon roll? Ahh!

Måste allt vara så jävla genomtänkt hela tiden?!

Vill.

Vad är skillnaden mellan att vara ivrig och att sakna tålamod?

Jag visste.

Jag vet allt.

Ibland vet jag allt. Hur allt hänger ihop och varför och på vilket sätt. Jag vet hur jag känner och jag vet vad jag tycker och vad mitt liv vill med mig och jag med det.

Ibland vet jag allt.

Så sitter jag där och vet och trivs väldigt bra med livet. När en person vackrare än allt jag någonsin sett plötsligt går förbi.

Sen vet jag plötsligt ingenting.

Svensk-svenskar.

Det uppmärksammas i TV och tidningar att det pågår ett stort krig på flera fronter i Somalia.

Enligt dessa vet inte UD hur många svensk-somalier det befinner sig i det krigshärjade landet. Vilket får mig att fundera över vad som skiljer svenskar från svensk-somalier.

Hur ser man skillnad på dem?
Hur ser UD skillnad på dem?
Hur ser TV och tidningar skillnad på dem?

Och ifall man skulle upptäcka att det fanns fem svenskar i Somalia - betyder det att inga svensk-somalier finns där?

Jag undrar hur många tysk-svenskar och frankrike-svenskar det finns?

Traditionellt julrim.

Vår familj har en tradition. Julrim.

Jo, visst vet väl även en sån som jag att rim hör julen till och stim likväl. Så i vår familj, fast det är verkligen vår akilleshäl.

Rim skriver vi. Det ska väl nästan sägas ha gått till fanatism. Inte en klapp skonas från rad på rad på rad som är tänkt att göra recepienten glad, så vi sitter här dag efter dag efter dag.

Och tomten kommer med sitt vita hår, även om den yngsta av oss redan passerat nitton år. Fast för ett par år sen var förvisso tomten lite mer reggae-gult-grönt-svart-yo-yo och håriga lår.

Den tjugofjärde varje år kommer han och läser, medan vi sitter och jäser. Rim på rim på rim på rim på rim på.... ahhhh!! Timmar av olika rim för alla jävla pjäser!

Nu har storebror barn och lillebror växt upp.
Vi ska fira julen hos min svägerskas syster-yster.

Tjugo personer kan väl inte sitta och läsa rim med lupp?
Fast samtidigt - utan rim kanske julen blir dyster?

Så ifall svägerska med sina kusiner och fastrar snabbt vill bli klar med rubb och stubb, så tror jag vår familj sätter oss i ett hörn och har en egen rimläsarklubb.

För jul utan rim är väl nästan kriminellt...

- - - - - - - - - -

Ha ha! Hoppas jag inte skriver såhär, när jag skriver boken som jag tänkte skriva någon dag.

Kram och God Jul och Glad Hanukkah på er alla!

Banka lite bara.

Solpanelerna på Internationella Rymdstationen vill inte fällas ihop, utan har fastnat halvvägs.

För att få loss dem satte man den tyske astronauten på en träningsapparat och lät honom köra på för fullt - det får nämligen Rymdstationen att skaka och tillika panelerna.

Det hjälpte inte, så vid nästa rymdpromenad ska astronauterna banka lite på panelmotorn.

Visst är det underbart att även i miljardteknikprojekt ska det till att slå litegrann på saker så funkar dem.

DN Artikel

Viljelös.

"Jag ville aldrig blir SSU-ordförande" skriver Anna Sjödin när hon avgår.

Ingen av de nominerade människorna vill bli ordförande i moderpartiet.

Är det ingen som vill något längre?

Tyska jobb.

En tysk partiordförande skrek åt en skäggig man att raka och tvätta sig, efter att ha blivit provicerad av densamme. Om han gjorde det skulle han säkert ha ett jobb inom tre veckor.

Sagt och gjort, mannen har rakat sig och väntar nu på att partiordföranden ska hålla sitt löfte.

Humor.

DN artikel 1
DN artikel 2

Menlösa tankar.

Jag gör menlösa ting.

Spenderar meningsfull tid på ingenting. Ägnar timmar och timmar åt att tänka på helt fel saker eller i alla fall fel perspektiv på de rätta.

Gudarna ska veta att jag inte är ensam om det här. Oh, nej, vi är många.

Jag stannar ständigt upp i tillvaron och börjar fantisera. Tar stunden, sekunden, platsen, människorna, så som det är och försvinner någon annanstans.

Kanske är jag trött, mycket trött.

Lusten, är det något man behöver jaga. Hitta. Jaga fatt på.

Hmm... Jag är nog väldigt trött och borde nog skriva en annan dag. Ha ha!

Kram alla sköna och vackra människor.

Andra livet.

Det är på nätterna.

Det är på nätterna det börjar. Det andra livet. Jag har otroligt svårt att beskriva den här känslan. Den är mycket lugn. Den är mjuk. Jag är mitt eget och ingenting binder mig till något annat. Ändå är jag en del av något.

När jag tittar mig runtomkring, tittar inte på riktigt utan känner av min omgivning, så finns dem där. Alla själar, levande själar - mina vänner och grannar, min familj och de jag aldrig har träffat. Åt alla håll finns dem där. De är också lugna. De är inneslutna i en kokong av lugn, precis som jag.

Alla de här sakerna. Runtomkring mig. Som ligger på mitt skrivbord. Mitt skrivbord. Min stol. Mitt golv i min lägenhet. De måste vara hundratals. Tusentals. Vem har rört tablettasken med mina halstabletter. Vem har rört kick-bollen som liknar en fotboll, som jag aldrig använt. Som jag köpte på en mack i Småland. Som jag aldrig använt. Den ligger på tejprullen som ligger på en plastbit från något, jag minns inte vad den tillhör.

Alla de här sakerna. Som alla de här själarna har rört.

På något sätt är de i rummet. Inte fysiskt, inte ens andligt. Men de har gett mig, rört mig, rört dem, sett dem, skapat dem, tänkt på dem, skrivit dem, ritat dem, byggt dem, hatat dem. Älskat dem. Sakerna som finns här kommer från någonstans.

Jag är inte säker på hur jag ska beskriva den här känslan.

Men trots att jag är väldigt ensam. I den här andra världen. Det här andra livet. Så känner jag alla andra nära, betryggande nära.

Och jag vet inte om jag vill stanna kvar här, bara känna en stund till.

Eller lämna den. Och krypa ner i min säng. På andra sidan väggen i en plats där jag - tyvärr - är riktigt ensam. Men i alla fall får sova.

Tokig 2.

Jag kommer absolut garanterat att bli galen. Kanske redan i natt. Det tränger ut genom mina öron. Eller in. Fan, vilket håll som helst - galen blir jag likväl.

(varför kan jag inte sova)

Tokig.

Om jag inte är galen redan nu, så kommer jag garanterat att bli det.

Hoppas ni är snälla då.

(kan inte sova)

Ser.

I vissa ögon finns det bara där.

Ändå.

Jag gav upp.

Kanske någon sa att den som söker inte finner, utan framstår som ganska desperat och nervös.
Kanske någon sa just det.

Så jag gav upp. Började vänta. Vänta. Vänta på vad. På vad vet jag inte. För visste jag vad så väntade jag inte längre, utan sökte. Sökte efter det och när man söker så... ni vet.

Så jag började söka. För jag visste ju vad jag sökte. Jag visste ju på vad väntan väntade. Inget ord kan beskriva. Inget händer kan forma. Kanske något tankar och penslar och krita kan rita. Inget pengar kan skaffa och inget coola snubbar kan haffa.

Kanske något musik kan spela. Kanske något mitt hjärta. Hela mitt hjärta kan sakna.

Överallt jag sökte. Överallt jag söker. Vänder mig om. Väntar på att någon ska vända sig om. Stannar upp och tittar och väntar på att någon ska stanna upp och titta. Som på reklamfilm.

Jag är ingen reklamfilm. Så jag gav upp.

Den som ger upp slutar andas. Den som ger upp slutar bry sig. Slutar ty sig. Slutar. Bara slutar.

Så jag slutade ge upp. Och jag slutade söka. Och slutade vänta.

Att bara vara kan funka. Tänkte jag. Cool. Lugn. Varandes, gåendes, bejakandes, andandes.

Andas. Lugnt andas. Vara, lugnt vara.

Vara.

Finnas.

Vänder mig om ändå. Bara lite kort ändå.

Hej. Jag ler. Tittar. Letar. Söker. Är du... är det du?

Jag har letat efter dig hela livet.
Jag är glad att du stannade till.
Jag är glad att jag vände mig om igen.

Allt är inte tur.

Jag känner mig oehört full av kärlek och ömhet.

Undrar om jag behöver köpa en ny, mysigare soffa för att ha möjlighet att dela med mig av detta till någon som uppskattar det.

Ni vet en sån soffa som man kan ligga alldeles uppkrupen i och gosa till solen går ner och upp och ner och upp igen.

En sådan soffa behöver jag nog.

Eller handlar det bara om tur? Skicklighet och tur? Smooth talking och tur? Ignorans eller naivitet eller tålamod och tur?

Nä, det är nog en soffa som behövs, tror jag.
En sån soffa ska jag skaffa mig.

Jag finns.

Man kan ju inte springa omkring och liksom inte finnas.

Så inspirerad av min bloggande omvärld är det dags för också mig att visa mitt anlete för världen. Ack ock ve - det finns så många sidor att visa, men låtom oss mjukstarta.

Kära vänner, bli ej rädda.
Även om det må se ut är icke barn min främsta föda.

Fast, en tå skulle givetvis kunna slinka ner - i fall det är fest!

Vacker.

Jag vill ha en flickvän som går omkring i lägenheten med behå och mysbyxor.

En sån kunde jag vara.

Det slår mig inte. Det borde slå mig. Man borde veta.

Det slår mig inte. Jag vet inte. Jag borde veta.

Är det så att någon berättar det? Någon berättar nog det. Det kommer fram en person på gatan, mitt på gatan, mitt när jag går min promenad. Hej. Hej hej. Vet vad vad? Vad? Du är det. Va? Du är det. Det. Det. Är du säker, riktigt säker? Japp, riktigt säker.

Han är riktigt säker. Helt säker.

(hur kan han vara så säker... men strunt i det nu och bara slå dig, slå det i dig)

Jag är! Är på riktigt! Jag! JAG!

Men... vad fan. Jag har ju alltid hatat konstnärer.

(fan...)

Mitt val.

Det är valdag och här i Alby ler vi mot varandra strosandes från och till Kvarnhagsskolan, med våra röstkort i ena handen och den andra knuten i nervositet eller ilska över de krafter som genom demokratiska vägar söker nå plats i den vardag fyra år framåt som mer kan påverka än vi önskar eller många tycks tro.

Det är alltså en vacker dag.

Det är alltså en farlig dag.

Mest vacker, när mina grannar springer för att hinna rösta. Mest vacker, när mina grannar jag aldrig träffat för ler mot mig med röstkortet i hand. Mest vacker, mest hela tiden.

Din röst spelar roll. Chansen att vinna 2,5 miljoner på Triss är 8 på 16.000.000. Ungefär lika stor plats som din röst har i valet. Och du köper väl Triss va? Ja, jag menar väl det.

Jag kanske inte gillar dina åsikter, men är jag beredd att dö för dem? Nä, det är jag inte. För många, för mycket, för familj och vänner, för älskade och människor med vackra åsikter, vackra tankar och galna idéer. Men för er idioti? Men för er fruktansvärda idioti? Fuck you!

När SD kommer över fyraprocentspärren.

När Jan Björklund sitter som skolminister.

Då ses vi utanför Riksdagen. Inte en chans. Inte att det ska gå. Inte så.

Är detta förtal? Jag tror detta kunde tolkas som förtal. Fine. Fine. Förtala mig. Jag kanske inte gillar dina åsikter, men jag är beredd att dö för att bli av med dem.

(nä, vi ska inte skjuta folk. är du dum eller? jag menar att vi ska sitta och inte inte släppa in dem bara. andas. hallå. seriöst liksom.)

Det är valdag. Det är en underbar dag. Det är en intressant dag.

Motsägelsefull? Nån gång ska jag förstå vad demokrati är. Nån gång ska du.