Tanke och vrål.

Skrivet 10 maj 2007.

Att bara vara naturligt bra på någonting.
Jag undrar om det finns.

Att bara ställa upp ett stafli med en duk. Och måla.
Jag undrar om det går.

Mitt sätt att tänka och vrida och stryka och ändra.
Mitt sätt att kasta och tappat lusten och finna den igen.
Jag undrar om det är så alla gör.
Eller om jag bara saknar talangen. Och måste jobba mer.

Kanske jag kan.

Jag har bara inte lärt mig hur än.




Skrivet 10 maj 2007.
Café i Göteborg.

Ahhh!

Nu måste jag springa ut, bara ut och ut i regnet med utsträckta armar och bara fram åt alla håll och andas in all stadens luft djupt djupt ner i mina lungor och skrika, bara vråla ut all denna insprängda kraft från min kropp.

För många.

Skrivet 6 maj 2007.
Tunnelbanevagn.

De är många.

Alla människor här. Alldeles för många.

Jag vill prata med dem. Alla. Höra om deras drömmar och fråga om deras liv. Veta om deras misslyckanden och se dem skratta när de talar om sin lycka.

De är alldeles för många. Alla människor här.

Det finns en del kärlek här. Det finns en hel del oro här och det finns alldeles för mycket ilska och avundsjuka här. Det finns glädje här och det finns smärta här. Det finns frågor, alldeles för mycket frågor och alldeles för få svar här.

Hos alla människor här.

Hos mig bland alla människor här.

Tomt på undran.

Jag funderar att jag inte har så mycket att fundera på.

Jag funderar ifall min brist på funderingar får mig att skriva mindre.

Jag funderar och undrar vad jag borde fundera och undra över.

Det borde finnas så många saker - bara att söka på Google för fasiken - som kan funderas över och undras kring. Jag känner spontant inte så många och finner därför inget att skriva.

Ska jag behöva skapa funderingar? Ska jag behöva skapa undran?

Jag undrar vad för funderingar jag skulle behöva fundera ut i så fall.

Men ändå.

Jävlar vad tungt förra inlägget var.

Nu när jag läser det såhär i efterhand.

Livet är ju roligt och glatt! Ya man!

Min kamp.

Jag kämpar varje dag. Inte mot fiender eller ondska. Utan mot bitterheten.

Varje dag slåss jag med ord. Ord jag inte vill ska tränga fram. Ord jag inte vill ska lämna min tunga och ord jag helst inte vill ska belasta mitt sinne.

Så jag kämpar varje dag. Inte mot mig själv utan mot det som kan bli mig själv.

Att aldrig låta och tillåta bitterheten ta del av mig. Ta en del av mig. Ta hela mig.

Varje dag. Timme efter timme. Lika många är de stunder jag vilar och njuter som de stunder jag kämpar och sliter.

Kanske är bitterheten just detta. Att behöva kämpa mot den. Kanske nöjer sig bitterheten med kampen för kampen gör mig trött och ledsen. Kampen gör mig slut.

Ändå.

Varje dag. Varje timme.

Jag måste låta stunderna av njutning bli så mångfalt fler. Så många fler.

Så många fler.

Därför kämpar jag. Därför.

Därför kämpar jag.

Mina vänner.

Inget skulle jag skriva om vintern som varit. Inget skulle jag skriva om oron som varit. Inget skulle jag mer skriva om sorg och tröttsam bitterhet.

Mer skulle jag skriva om glädjen som finns. Desto mer skulle jag skriva om lyckan som kommer.

Jag finner mig själv vara omgiven av så oerhört mycket kärlek. Omgiven av så väldigt mycket vänskap. I en skog står jag där varje träd, varje moss och minsta löv är vänskap och kärlek.

Att vara tacksam är inte att vara kuvad. Att vara tacksam är inte att förneka sig själv ilska och rätten att må riktigt dåligt. Att vara tacksam är ett synsätt. Att vara tacksam är att bestämma sig för vad som får och vad som inte får påverka mig.

För det är jag som bestämmer. Det är jag som gör mina egna val. Det är du som gör dina egna val. Det är du som bestämmer.

Ibland. För ibland är det bara utanför vår egen kontroll. För ibland är det inget vi kan göra. Trots allt vi vill göra och trots allt vi vill bestämma så är det ibland utanför all kontroll.

Och hela världen vänds in och ut och det som tidigare var så självklart blir gömt i dunkel. Glömt i dunkel.

Det är då.

Då är jag tacksam. Då väljer jag att vara tacksam. Då vänder sig varje träd och varje moss och minsta löv mot mig med sin kärlek och med sin vänskap och rör mig när jag går ensam genom skogen. Och jag inser att jag inte är ensam.

Min bok.

"Börja bara skriva" sa en vän till mig.

Han är manusförfattare och vet vad han pratar om. Vi hade ett samtal på Carmen häromdagen och jag berättade att jag ville skriva en bok. Vad den handlar om och hur den slutar vet jag inte, och jag har länge försökt hitta vad jag ska skriva och hur jag ska börja.

"Börja bara skriva" sa han. Sen om det blir något eller om du kastar det eller om du senare hittar det och använder det eller allt bara är skit. Så börja bara.

Ibland är det inte ens halva kapitel och ibland kommer det vara fullständigt tokigt. I skrivandets stund är det bara precis just det. Så läs eller läs inte. Det är helt upp till dig.

min-bok.blogspot.com

Glädjetårar.

Magen gör ont och jag måste le. För jag måste le och världen är full av ting att le för.

Jag hostar lungorna och hostar ut lungorna. Och skrattar så jag skrattar ut lungorna. För jag måste skratta och världen är full av ting att skratta åt.

Sitter på min rumpa och måste gå på toa varje gång jag reser mig och det måste jag ju skratta åt. För det är humor, så fantastisk humor, sån humor att inte kunna resa sig upp annat än för att rusa till toan.

Ni måste se det, för om ni ser det är det tragiskt och varför vill du leva tragiskt. Inte tragiskt. Inte vill du leva med tragik. Inte vill jag leva med tragik. Så jag väljer att leva med humor.

Det är ett val att le åt det onda. Det är ett val att slänga in ett skratt med hostan.

Det är inte ett val att sitta på min rumpa. Ändå, medan jag gör det, och blickar, snett blickar åt toalettdörren väljer jag att fylla resten av min kropp med glada tankar och idéer.

Och det som är skit är inte mitt val. Det är så inte alls mitt val.

Det är bara mitt val hur jag väljer att se på det.

Mina foton.

Sinnen och lustar mättas av så mycket mer än text.

Så jag har börjat bildblogga.

Kolla in just-a-look.blogspot.com

Ett utlopp.

Mina vänner har sagt till mig att jag skriver alldeles för bittert. Att när man vill ha roligt går man till Peters blogg och när man vill veta livets allvar besöker man min.

Det får ju mig - som annars anser mig själv vara en person som får folk att skratta - att fundera på syftet med detta bloggande. Och kanske är det så att bloggen är en kran från mitt inre, som släpper ut alla bittra och trista och hemska och jobbiga och fula och ledsna tankar, för att fria mitt inre och ge mera plats eller utlopp eller liv eller hopp åt de goda och roliga och framåtsträvande och glada tankarna.

Så får jag hoppas. Så får jag hoppas att mitt fortsatta skrivande gör just detta.

Och det roliga, det får man uppleva när man hänger med mig. För det enkla priset av en kopp kaffe.

Kram och Mycket Glad Måndag!

/Kip

Tunna ord.

Säga att arbete är hårt och mestadels trist, är så enkelt att säga.

Säga att arbete är hårt och mestadels tungt, är så enkelt att säga.

Säga vad som helst om arbete, är enkelt att säga.

Men det är inget arbete att säga det.

Av rent måste.

Att skriva utav ren vilja är oerhört svårt.

Jag måste börja fråga mig själv vad meningen är med mitt skrivande. Är det ett slags författande. Början Övning Lekande med ett slags författande. Är det utbrott. Korta Långa Temporära utbrott av känslor som sedan faller av mig. Kanske ett måste. Att Måste Behöver Kräver skapa för att inte Brista Brytas Bräckas av Ångest Kärlek Hat.

Att skriva vid impuls faller så lätt.

Jag låter orden falla på den plats de glider ur mig. Kanske jag plockar bort ett och annat ord som känns fel eller trist. Kanske jag lägger till ett och annat ord som bara ska vara med. Sällan flyttar jag något. Sällan behöver jag flytta eller stryka. Det faller på plats dessa korta impulser.

Jag kan inte längre vänta på dessa korta impulser. Jag måste vilja. Mer.

Fan!

Jag frågar mig själv vad som är meningen med allt mitt skrivande. Och finner. Att ifall jag inte skapar är jag inget. Utan att ge. Jag är inget utan att ge.

(What a load of self-righteous bullshit)

Och jag finner att ifall jag själv aldrig tar mig på allvar. Hur ska någon annan kunna.

Och jag finner att utan min ironi. Utan mitt skrivande och min ironi. Utan det är jag inget. Och med det är jag allt. Med det är jag allt.

Jag skriver för att jag Måste Vill Kan. Jag skriver för att uttrycka min Kärlek Ironi Sorg. Jag skriver för att Någon Kanske Någon läser och Glädjs Irriteras Inspireras.

Jag skriver för att skriva.

Varför läser Du?

Allra sist.

Längst ned på listan. Allra längst ned. I botten.

Så långt ned på botten man överhuvudtaget kan ta sig. Eller bli placerad.

Där är jag. På nedre botten - nej - i källarvåningen av hennes lista.

Hennes blogglista.

Det är dags att rycka tag i själen, dra upp sinnet, kasta fram visionerna, hosta upp de djupt inrotade frågorna, bita fast i tåget av stål som fort utav helvete drar fram över nätets vidder.

Att lämnas kvar är inget alternativ.

Till Marie.

Överallt löpsedlar, överallt reklamtavlor, överallt radio och TV och överallt teater och gatumusikanter och överallt överallt.

Tystnaden är friheten vi har kvar.

Skrik i mitt öra.

Jag är hopplös. Helt jävla hopplös.

På ett positivt sätt. Så man kan skratta åt det. På ett sätt när man kastar glasögonen på sängen och drar handen hårt över ansiktet, drar av hela ansiktet och tänker att jag är hopplös. Helt jävla hopplös. Och sen ler. Och sen skrattar. Och sen. Och sen.

Och sen vill jag gråta. Eller i alla fall skrika. Ställa mig bredvid mig själv och skrika högt och tydligt in i mitt öra att jag aldrig mer ska göra såhär igen. Så högt att det börjar pipa i örat efteråt. Så högt och tydligt att jag förstår.

Att jag är hopplös för att jag gör det om och om igen.

Ingen annan kommer skrika det i mitt öra. Ingen annan kommer göra det. Vem skulle göra det. Ingen annan kommer skrika det i mitt öra.

Jag kan inte skrika det i mitt eget öra.

Så jag kommer göra om det. Om och om igen.

Helt jävla hopplöst. Helt jävla hopplöst.

Den trista kampen.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske skriver jag inte ännu på ett tag. Det är för många saker som inte är bra, eller får få saker som är det.

Det är svårt att vara engagerad när engagemanget inte finns där. Det är svårt att vara glad när glädjen inte finns där. Det är svårt att vara med när man inte orkar vara med.

Det är alldeles för lätt att bli bitter.

Jag ska kämpa. Mot bitterheten ska jag kämpa. Mot tröttheten, fast jag inte har en aning hur. Det är ju bara att rycka upp sig, kommer någon säga till mig. Det är ju bara att ta tag i problemet, kommer någon säga till mig. För när man står utanför är det bara bara. När man sitter i det finns inte bara. När man sitter i det finns bara att kämpa eller ge upp.

Och att kämpa är något så oglamouröst så ni anar inte. Att kämpa är långt ifrån alla filmers och böckers heroiska värld. Att kämpa är tråkigt och långsamt. Att kämpa är ensamt. Det hjälper något otroligt med omvärldens och familjens stöd. I slutändan dock är det bara själv man kämpar. Eller själv man ger upp.

Och tid. Det tar otroligt lång tid. Vissa som kämpar har inte tid. De måste kämpa mot allt det onda samtidigt som de kämpar mot tiden. Jag har lyxen att ha all tid i världen. Jag är förunnad tid. Kanske är det svårare, för det finns inget sista datum. Jag kan ge upp hur länge som helst och börja kämpa när det känns bra. Fast med tiden kommer såklart depressionen. Ju längre man bara sitter där och inte mår bra och inte kämpar och inte...

Ju längre tiden går desto djupare sjunker man ner.

Men jag sitter ändå. Och jag vet inte om jag kämpar. För det här känns inte som en kamp. För kampen är oglamourös och tråkig. Så svårt att veta om jag kämpar. Eller bara ger upp.

Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär. Inte längre.

Vinter.

Jag gjorde min första snöboll för i år. Kastade ut den från balkongen och försökte se den landa. Den försvann. Den försvann i ett stort vitt hav.

Välkommen Vintern 2007. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Fun.

Världen är så full av roliga människor.

Faktiskt.

Jag vet inte vad jag gör.

Men jag gör det ändå.

Usch.

Nu har jag förtärt en av de vidrigaste luncher jag någonsin gjort till mig själv. Det är dagar som det här man uppskattar att ingen var i närheten för att smaka.

Noterar att granulerad vitlök nog är det värsta som finns i kryddhyllan och att frysta grönsaker tydligen inte är fräscha hur långe som helst.

Hade jag varit kock hade jag sagt upp mig.

Nu känns till och med papptallrikar som en god och näringsrik kost.