Sen.

Det är en märklig känsla,

att gå vidare. 

Vi är skapta för det. 

Vi är tvungna till det. 

Vi blir nog lyckligare av det. 

Ändå.

En väldigt märklig känsla.

Isär.

Jag ville

att vi både skulle vara lyckliga. 

Jag hade bara hoppats

att vi kunde vara det tillsammans.

För bra för att vara sant.

Det är bara det

att vissa dagar förstår jag inte. 

Var vi inte lyckliga?

Var vi inte perfekta för varann?

Vi saknade något,

fast kunde vi inte hitta det

tillsammans?

Eller var det jag

som bara slutade leta?

Var jag för nöjd?

Tyckte jag vi var för perfekta,

så att jag glömde

se efter.

Omöjlig ekvation.

Det är svårt,

nästintill omöjligt

att föreställa mig någon annan

i mitt liv. 

Jag antar att

tid

och avstånd

kommer sudda ut kärleken. 

Fast jag kan inte

i min vildaste fantasi

förstå hur.

Inget.

Jag har nog aldrig känt mig så tom

i hela mitt liv. 

Som om jag bara vore luft

och vägde ingenting. 

Så det är såhär tomhet känns?

Ordlöst.

Den allra värsta dagen i mitt liv

går endast att berätta om

i tårar. 

Tomt.

Hur mycket kan

en människa bara gråta

innan tårarna tar slut?

Luft

Ett litet andetag. 

En gnutta syrefylld friskluft. 

Ett välkomnande ord från en vän. 

Långt ifrån en gnista. 

Fast kanske tillräckligt

för att orka en dag till.

Igen. Och igen.

Ett trubbigt skal

av mitt forna jag.

En egen tomhet

som jag vandrar runt med.

Ett gammalt klister

som inte vill släppa taget.

Tid säger ni. 

Tiden ska pånyttföda mig. 

Så igen, som många gånger förr. 

Fast jag vet inte om jag orkar. 

Jag vet inte om jag orkar denna gång. 

Skalet har blivit allt för familjärt. 

Och jag orkar inte en gång till.

Uppsikt.

Jag har slutat falla. 

Ligger på botten av tunnan,

och försöker inte öppna ögonen. 

Verkligheten lyser där uppe. 

Ett svagt ljus

av ouppnåelig dåtid. 

Försöker finna styrka,

vilja,

lust.

Hopp. 

Hoppet är bara början på fallet.

Det följer inte med dig ner.

Så här nere på botten

måste vi finna något annat. 

Vill du hjälpa mig att leta?

Svar.

Den eviga frågan.

Om människan i grunden

är god
eller ond.

Befriande.

Skuld.

Vilket grymt litet ord.

Jag vet inte vem som skapade det,
fast jag vet vem som drar nytta av det.

Skuld.

Vilket fult litet ord.

Jag vet inte vem som skrev det,
fast jag vet att jag läser det.

Skuld.

Ett nödvändigt ont?

En motkraft som får oss
att kämpa hårdare framåt?

Skulden.

Den finns i oss alla.

Och vad vi gör med den
är helt och hållet

upp till oss själva.

Utøya.

Du skapar hål i himlen
och låter änglarna se ner

 

mot sina nära och kära
och höra deras tysta viskningar tillbaka.

Laleh, minneskonsert Utøya,

Norge 22 juni, 2012

Dagens [eventuella] insikter.

1. Jag behöver en belöning för att göra något med lust. Någon jag vill visa upp och någon att visa upp det för. Må det vara ett evenemang, en städad lägenhet eller en vikt tröja i garderoben.

2. Det svåraste är att börja.

3. Jag skulle kunna göra en plan för ett evenemang likväl som för personlig träning eller städning av lägenheten. Fast ju personligare det jag ska göra är – desto galnare är det att ha en plan.

4. Galet är inte alltid fel.

5. Problem och hinder finns – det är fakta. Fast oftare än sällan är det jag själv som sätter upp dessa problem och visualiserar dessa egentligen icke existerande hinder.

6. Om jag vet vad jag vill, fast inte vill göra det så är det en brist på lust och energi. Detta är bara tragiskt och det är då jag behöver någon som rycker tag i mig och får upp mig på fötterna.

7. Jag kan faktiskt rycka upp mig själv.

8. Bara att skriva den här listan har gett mig lite lust och energi och det är ett spännande fenomen i sig.

9. Att göra lite, att göra bara lite, att göra bara en tusendel av allt är faktiskt också något.

10. Att göra en lista med tio punkter är lite bibliskt.

Utan titel.

Denna, min sköra kropp,
ska bära mig genom livet.

Lite hopp är nog.

Det är inte något jag kan förklara än. Kanske det är och kommer alltid vara såhär. Kanske det går att förändra.

Kanske blir snart nu och kanske blir snart inte lika många så som de är.

Ni förstår inte. Ni behöver inte förstå. Kanske ni behöver acceptera.

Ni kanske inte vill acceptera och om så behöver ni vänta. Eller gå. Stanna till alla snart tar slut eller gå i acceptans att de kanske aldrig gör så.

Jag har hopp. Inte lika mycket som förut, fast ändå tillräckligt för att vänta.

Hur mycket hopp har ni?

Plats.

Kanske finns det nåt i tomheten.

I det här ingenmansland
mellan sorg och lycka.

Bubbel.

Det bubblar i mig, av alla dessa ord som vill komma ut. Och någonstans på vägen sitter en nål eller en frysmaskin som hindrar dem från att sväva ut och stiga uppåt. Kanske är nålen jag själv.

Och jag vet detta, att jag kan göra precis vad jag vill och bli det jag vill bli. Fast att något eller flera något kan stå i vägen. Jag måste åka slalom genom livet. Så länge jag orkar, för ibland vill jag bara släppa taget och rusa neråt och framåt. Då går det fortfare, så mycket snabbare och då stannar jag.

Jag har en sådan passion för livet. Det är möjligt att göra vad som helst. Gränserna sitter i oss själva. Och jag vet att vilken sekund som helst kan det ta slut. Sådär. På ett ingenting. Är det något jag är rädd för? Säkert varje dag, hela tiden.

Jag önskar jag visste allt. Då kunde jag äntligen släppa taget. Om så bara en stund. Ett ögonblick. En kort tid som gärna fick vara sisådär 20-30 år.

Det bubblar och det kokar och det svalnar och det lugnar ner sig. Det skriker och det skrattar och det brinner och det fryser.

Det är en resa och jag kan inte berätta allt som händer. Jag kanske inte ens vill berätta allt. Ni kanske inte ens vill veta allt. Dels för att ni inte vill och dels för att ni har era egna bubblor att ta hand om. Och det ni vill veta, det berättar jag gärna. Inte allt. Fast en hel del.

Och detta är bara ord. Och ord är bara allt. För när jag inte finns kvar, så finns bara mina ord kvar. Och alla mina prylar. De kan ni återvinna om ni vill. Eller göra konstverk utav.

När jag är klar kan ni berätta för mig vad som verkligen är sant.

Jag är väldigt nyfiken. Nu lyssnar jag.

Advent.

Ord som vattenfall. Ord som ökensand.

Ord som skänker och ord som dränker.

Ord som inte är mina, ord jag inte ens förstår.

Ord som glädjer och ord som sårar.

Inga ord. För många ord. För få ord.

Om det är orden eller känslorna eller sanningen.

Och vad är sanningen. Vad är verklighet.

Vad är tro och vad är oro.

Ord som är dina och ord som du fått.

Vad sa jag. Vad var det jag sa.

Var det vad jag sa eller hur jag sa det.

Var det för mycket och var det fel,
eller var det rätt och alldeles för lite.

Var det jag. Var jag jag. Var är jag.

Det var inte meningen att se en tår.

Varifrån kom denna tår.

Var den en tår från ett vattenfall av ord.
Var det en tår till en öken av ord.

Var det en tår att ge eller en tår att se.

Jag kyssar ditt öga och säger inget mer.

Din tår smakar regn.

När.

Det här är snart över. Det här är snart över. Och det här är snart över.

Och det här är snart över.

När fan är skiten över?