Andas ut.

Ord finns i miljoner.
Ord finns för det mesta.

Ord kan beskriva känslorna.
Ord kan beskriva hur jag tänker.

Fast det behövs så många ord.
Fast det behövs för många ord.



Fast ord är inte luft.

Och jag tror
att du kan behöva ett andetag.



Jag håller andan ett tag.

Om du vill kan vi flyga.

- Jag vill att någon ska komma och ta mig med storm! säger du.

- Och i väntan på det? frågar jag.

- Jag vill att han ska komma in på mitt kontor en dag och bara lyfta mig ur min kontorsstol! svarar du.

- Det är klart att han ska, svarar jag.

Han ska bära dig ut till en park där det ligger en filt och en flaska champagne och druvor och ost, fast han går bara förbi det där och tar dig till en eka som han kan ro dig runt i sjön med, fast han går förbi den också och plötsligt, bara plötsligt upptäcker du att ni inte längre går på marken, utan ni flyger ovanför marken och du ser alla hus och alla människor och förstår att detta är stormen och detta är kärleken och detta är du och han och nu kommer allt bli bra, bättre än bra, bättre än lycka, bättre är kärlek, bättre än himlen och universum!

Och när du tittar upp från marken och husen och människorna och bussarna och båtarna och ser en fågel flyga förbi bara precis vid ditt öra så tittar du upp och då tittar han upp och han tittar på dig och han ler och du ler och då kysser ni varann och plötsligt finns inget annat förutom Precis Just Nu.

- Vi kan ta er med storm, säger jag.
Ni måste bara lyfta era vingar och vilja flyga.

- Jag måste in till stan, svarar du.

- Kom ihåg att sätta på dig dina vingar
innan du går ut genom dörren, viskar jag.

Stormen kommer när du minst anar det. Var beredd på att flyga.

Icke desto mera sant.

Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det

att känslan jag har
för stunden

är oemotståndlig.


Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det

att människorna jag möter
på kvällen

är oemotståndliga.


Skönheten
kommer från deras läppar

och är orden,
de faktiska orden,
och inget annat än orden.


Icke desto mera sant är att

orden

är varför jag älskar er.

Stängda ögon.

Det är inte
att jag är rädd för att vara ensam.

Det är i alla fall inte vad jag tror.

Det är att du ser mig
och inte vill titta tillbaka.

Lansering nya hemsidan: www.kipowsky.se

Mina vänner.

Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se

Kipowsky - Producent och konferencier.

Som så.

En vän frågade mig idag,
om hur hon ser ut.

Du vet precis i början av hösten,
när det fortfarande är ganska varmt.

Och träden målar om sig
till gult och orange och rött.

En ljummen vind
blåser alldeles lätt i ditt öra.

Och så doften,
när regnet precis slutat falla.

Precis så, svarade jag.

Precis så.

Nu.

Spontanitet.

Är min egen gåva till mig själv.

Blixtkär.

Jag skulle svepa med dig av bara mina ord.

Jag skulle omfamna dig med endast min blick.

Jag skulle ta din hand och hålla den väldigt lätt i min.


Fast jag sa allt utan att hinna börja tala.

Och jag hoppas du förstod.
Att jag blev kär i dig innan du ens hann yttra ditt namn.

Ett tag till.

Jag funderar på vad det är.

Jag återkommer när jag vet.

Mod.

Jag vet inte hur många som läser det här och kanske är det bara jag från stund till stund. För mig är skrivandet ett sätt att släppa på ventiler, utan att kanske öppna hela vattentanken. Och om någon skulle få för sig att läsa och finna ett eller ett annat ord meningsfullt för dem så har jag kanske även här gjort en insats för att göra världen till en trevligare plats.

För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.

Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.

Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.

Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.

Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.

Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.

Avenue Q.

Nu vet jag vad det är jag vill. Jag erkänner att det är lite gay.

Broadway - here I come!

Ett andetag.

På så väldigt många sätt är det svårt att skriva inlägg i ett melankoliskt tillstånd utan att få hela texten att på något sätt verkar bitter. Jag gillar bitter. I blodgrapejuice och i ett par riktiga härliga drinkar. Älskar jag bitter. I texter om mig själv av mig själv. Inte älskar så mycket alls.

Vad jag inte kan komma fram till är ifall jag har haft en underbar tid och att den tiden börjar närma sitt ett slut. Eller ifall jag har haft en underbar tid och detta bara är början på något som kommer att bli ännu bättre. Klart är att det är inget jag har upplevt förut. Och därför inget som jag vet hur jag ska hantera eller för den delen hur jag ska välja. Hur jag ska bestämma. Mig.

Vissa vill ha kakan och samtidigt äta den. Jag vill stå i ett jävla konditori och smaka lite av allt.

För första gången har jag skapat något, varit med och skapat något alldeles fantastiskt och unikt. För kanske första gången har jag varit i en relation som har varit fantastisk och unik. Se där, två bakelser bara där. Samtidigt har jag åter igen dragit mig ner på botten av sjön och simmar runt bland alger. Håller andan. Fortsätter hålla andan och ser mig omkring.

Och jag vet inte om jag alltid kommer göra såhär, dyka djupt och agera djupt och på detta djupa vatten finnas och någon gång simma upp för att tjippa lite luft. Sedan ner igen. Som jag alltid har gjort. Som jag alltid har velat göra. Uppenbarligen.

Det är svårt att veta vad man vill göra när man inte vet vad man vill göra. Eller när man alltid har vetat vad man vill göra och fortsätter göra det. Även om det är det här. Precis det här.

Jag vet inte vad jag vill. Jag ska fundera på det. Kanske finns svaret vid ytan. Om jag nästa gång inte bara tjippar lite luft, utan också tittar upp och ser vad där finns.

Häng kvar ett ögonblick. Om du vill. Jag är strax tillbaka.

Ett ögonblick.

Det är ett ögonblick, ett alldeles för kort ögonblick när man har chansen. Det är längre än att man hinner vara spontan och det är alldeles för kort för att kunna tänka efter.

När det händer stannar jag och beaktar stunden istället för att ta den i beaktande.

När det tar slut tänker jag efter hur stunden var istället för att göra som jag hade tänkt.

När jag ser tillbaka på dessa stunder så kommer jag på vad jag glömde att se.


Jag är i ett vakuum och i ett vakuum vill jag inte vara. Jag andas och lever och ser och tänker och känner och vill och kan. Och gör inte. I ett vakuum.


Hela världen står för mina fötter och jag står still. Beaktar. Tänker. Känner. Ser.


I morgon kliver jag fram. Ett steg. Kanske bara ett steg. Hoppas ett steg. Om jag vågar.

Gummiband.

21 juli, 2008.

En dag när hämningarna släpper kommer ni att få läsa en helt annan historia än den jag har förtäljt för er fram tills nu, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Det är ett gummiband som håller mig fast, som tillåter mig att sträcka ut en arm eller småsparka med mina tidiga så spinkiga ben. Nu är de lite större och kunde varit starkare, men jag tror att gummibanden har fått mig att sluta försöka. De borde fått den envise att sparka hårdare och hårdare, bli starkare och starkare och kanske en dag töja dem till den gräns att de går av. Inte jag. Inte längre. Jag har inte orkat. Inte alls haft någon som helst lust.

Ni kan få läsa mycket, mina vänner och er jag egentligen inte tycker så mycket om. Tankar ni säkert själva bär på eller ord som ni aldrig tagit i er mun eller knappt så långt som fram till pannloben. Och jag undrar om ni är redo för dem. Och jag undrar om jag är redo för dem. Och jag undrar om de ens borde lämna mina läppar, lämna mina fingrar, lämna mina papper och datorskärmar.

Och jag undrar om ni kommer bry er överhuvudtaget.

Vad bryr jag mig? Det är bara ord. Som jag tänker kasta ut i världen och ifall de landar på någon plats framför er kanske ni väljer att titta, om de landar framför er kanske ni väljer att läsa och om de landar framför er kanske ni väljer att tänka dem och om ni väljer att göra det så är det redan försent.

Vad bryr jag mig? Det jag vill är att ställa mig framför er och ropa ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att ställa mig framför er och skrika ut mina ord. Nej, det jag vill göra är att krypa upp bakom er och sätta munnen framför ert öra och välta er med mina ord. Dra upp er och välta er igen. Jag kommer ropa tills marken skälver och ni ramlar och jag hjälper er upp igen. Och jag kommer ropa tills orden blir vindar och ropa tills orden blir stormar och när ni välter hjälper jag er upp igen. Mina ord ska bli regn och mina ord ska bli skyfall och när de har sköljt bort er så hämtar jag tillbaka er igen. Och när ni har fått nog viskar jag i ert öra att allt är bra. Allt är bra. Allt är bra.

Fast jag tror inte ni är redo. Jag undrar om ni kommer bli redo. När ni är redo så finns jag här. Strax bredvid ert öra. Försök inte hålla i er. Det kommer inte hjälpa.

Snart kommer jag.

Citat L.

Gårdagens bästa citat.
10 juli 2008

"Oj, får jag en puss till - du smakar nästan snus!"

Här är mitt inre. Igen.

En av de mera negativa aspekterna av amnesi är de få tillfällen då man väljer att vända sig till sin älskade och fullständigt öppna sitt hjärta, berätta något från det innersta av rum och blotta sig med halsen mot spetsen av spjutet, för att strax bli informerad om att man berättade samma sak för två veckor sedan.

Surfa på stan.

Lämna hus och hem!

Ta med din laptop ut på stan!

För att mobilt bredband suger så har jag samlat alla Skype Zones i Stockholms Stad. Spara på mobilen, skriv ut på papper, memorisera och arbeta aldrig mer hemifrån. Inte i sommar i alla fall.

Här är hela listan på Kipowsky.se

Glad sommar önskar Kip

Var vi är nu.

Så dags att återvända.

Vad hände? Hur hamnade jag här? Än mer viktigt. Var är jag egentligen?

Vi vet mig. Galen. Inte fullständigt, men tämligen. Organiserad. Till nitiskhet. Duktig. Levererar. Om ni inte väljer mig är ni galna. Fullständigt.

Snygg? Inte bara tämligen utan till perfektion. Ribbad mage? Inte en chans. Utmattad och trött? Fullständigt. Sjuk? Varit tillräckligt många gånger nu. Döende? Inte en gång till hoppas jag.

På väg? Absolut. Än mer riktat än någonsin. Företagsam? You better fucking believe it.

Ett par saker jag inte trodde skulle hända i år. Nytt företag. Wowsa! Tjej. Sort of (under construction). Dammit vad nice! Fängslad? Hoppas aldrig. Anställning och tjej och lån och hello! Fängslad? Hoppas aldrig. Sex utan kondon och barn och pappaledighet? Hoppas senare, ganska mycket senare.

Allt man kan göra är att stå där man står och försöka ta beslut. Diskutera. Tänka. Känna. Pröva. Besluta. Känna. Pröva. Tänka. Besluta om. Tänka. Känna. Bestämma sig.

Ni vill aldrig veta allt som rör sig i mitt huvud. Trust me. Öppna en ventil då och då är nödvändigt. Att öppna hela jävla tanken. No way. Ain't happenin'!

På flera sätt är det spännande att denna blogg är de första man möter när man googlar mitt namn. Det kräver försiktighet i vad jag skriver, samtidigt som det stundvis är öppet, lite för öppet. Mina vänner, jag hade velat släppa ut allt. Ge er något att tänka på. Men även jag har anställningar att tänka på.

Det enda jag kan lova er. Jag försöker respektera och jag försöker vara generös. Försöker.

Nu är tåget snart framme. Men den här resan har bara börjat.

Regards,

Kip

Som jag sa 2.

I önskan av Marie N. att jag skulle recitera mig själv. Sagt på shopping med mamma.

"Varje chans att åka med en rolig hiss måste man ju faktiskt ta."
Jonatan Kipowsky, 2 februari 2008.

Mormor.

Farväl mormor.

Du var rolig, du.