Mina foton.

Sinnen och lustar mättas av så mycket mer än text.

Så jag har börjat bildblogga.

Kolla in just-a-look.blogspot.com

Ett utlopp.

Mina vänner har sagt till mig att jag skriver alldeles för bittert. Att när man vill ha roligt går man till Peters blogg och när man vill veta livets allvar besöker man min.

Det får ju mig - som annars anser mig själv vara en person som får folk att skratta - att fundera på syftet med detta bloggande. Och kanske är det så att bloggen är en kran från mitt inre, som släpper ut alla bittra och trista och hemska och jobbiga och fula och ledsna tankar, för att fria mitt inre och ge mera plats eller utlopp eller liv eller hopp åt de goda och roliga och framåtsträvande och glada tankarna.

Så får jag hoppas. Så får jag hoppas att mitt fortsatta skrivande gör just detta.

Och det roliga, det får man uppleva när man hänger med mig. För det enkla priset av en kopp kaffe.

Kram och Mycket Glad Måndag!

/Kip

Tunna ord.

Säga att arbete är hårt och mestadels trist, är så enkelt att säga.

Säga att arbete är hårt och mestadels tungt, är så enkelt att säga.

Säga vad som helst om arbete, är enkelt att säga.

Men det är inget arbete att säga det.

Av rent måste.

Att skriva utav ren vilja är oerhört svårt.

Jag måste börja fråga mig själv vad meningen är med mitt skrivande. Är det ett slags författande. Början Övning Lekande med ett slags författande. Är det utbrott. Korta Långa Temporära utbrott av känslor som sedan faller av mig. Kanske ett måste. Att Måste Behöver Kräver skapa för att inte Brista Brytas Bräckas av Ångest Kärlek Hat.

Att skriva vid impuls faller så lätt.

Jag låter orden falla på den plats de glider ur mig. Kanske jag plockar bort ett och annat ord som känns fel eller trist. Kanske jag lägger till ett och annat ord som bara ska vara med. Sällan flyttar jag något. Sällan behöver jag flytta eller stryka. Det faller på plats dessa korta impulser.

Jag kan inte längre vänta på dessa korta impulser. Jag måste vilja. Mer.

Fan!

Jag frågar mig själv vad som är meningen med allt mitt skrivande. Och finner. Att ifall jag inte skapar är jag inget. Utan att ge. Jag är inget utan att ge.

(What a load of self-righteous bullshit)

Och jag finner att ifall jag själv aldrig tar mig på allvar. Hur ska någon annan kunna.

Och jag finner att utan min ironi. Utan mitt skrivande och min ironi. Utan det är jag inget. Och med det är jag allt. Med det är jag allt.

Jag skriver för att jag Måste Vill Kan. Jag skriver för att uttrycka min Kärlek Ironi Sorg. Jag skriver för att Någon Kanske Någon läser och Glädjs Irriteras Inspireras.

Jag skriver för att skriva.

Varför läser Du?

Allra sist.

Längst ned på listan. Allra längst ned. I botten.

Så långt ned på botten man överhuvudtaget kan ta sig. Eller bli placerad.

Där är jag. På nedre botten - nej - i källarvåningen av hennes lista.

Hennes blogglista.

Det är dags att rycka tag i själen, dra upp sinnet, kasta fram visionerna, hosta upp de djupt inrotade frågorna, bita fast i tåget av stål som fort utav helvete drar fram över nätets vidder.

Att lämnas kvar är inget alternativ.

Till Marie.

Överallt löpsedlar, överallt reklamtavlor, överallt radio och TV och överallt teater och gatumusikanter och överallt överallt.

Tystnaden är friheten vi har kvar.

Skrik i mitt öra.

Jag är hopplös. Helt jävla hopplös.

På ett positivt sätt. Så man kan skratta åt det. På ett sätt när man kastar glasögonen på sängen och drar handen hårt över ansiktet, drar av hela ansiktet och tänker att jag är hopplös. Helt jävla hopplös. Och sen ler. Och sen skrattar. Och sen. Och sen.

Och sen vill jag gråta. Eller i alla fall skrika. Ställa mig bredvid mig själv och skrika högt och tydligt in i mitt öra att jag aldrig mer ska göra såhär igen. Så högt att det börjar pipa i örat efteråt. Så högt och tydligt att jag förstår.

Att jag är hopplös för att jag gör det om och om igen.

Ingen annan kommer skrika det i mitt öra. Ingen annan kommer göra det. Vem skulle göra det. Ingen annan kommer skrika det i mitt öra.

Jag kan inte skrika det i mitt eget öra.

Så jag kommer göra om det. Om och om igen.

Helt jävla hopplöst. Helt jävla hopplöst.

Den trista kampen.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske skriver jag inte ännu på ett tag. Det är för många saker som inte är bra, eller får få saker som är det.

Det är svårt att vara engagerad när engagemanget inte finns där. Det är svårt att vara glad när glädjen inte finns där. Det är svårt att vara med när man inte orkar vara med.

Det är alldeles för lätt att bli bitter.

Jag ska kämpa. Mot bitterheten ska jag kämpa. Mot tröttheten, fast jag inte har en aning hur. Det är ju bara att rycka upp sig, kommer någon säga till mig. Det är ju bara att ta tag i problemet, kommer någon säga till mig. För när man står utanför är det bara bara. När man sitter i det finns inte bara. När man sitter i det finns bara att kämpa eller ge upp.

Och att kämpa är något så oglamouröst så ni anar inte. Att kämpa är långt ifrån alla filmers och böckers heroiska värld. Att kämpa är tråkigt och långsamt. Att kämpa är ensamt. Det hjälper något otroligt med omvärldens och familjens stöd. I slutändan dock är det bara själv man kämpar. Eller själv man ger upp.

Och tid. Det tar otroligt lång tid. Vissa som kämpar har inte tid. De måste kämpa mot allt det onda samtidigt som de kämpar mot tiden. Jag har lyxen att ha all tid i världen. Jag är förunnad tid. Kanske är det svårare, för det finns inget sista datum. Jag kan ge upp hur länge som helst och börja kämpa när det känns bra. Fast med tiden kommer såklart depressionen. Ju längre man bara sitter där och inte mår bra och inte kämpar och inte...

Ju längre tiden går desto djupare sjunker man ner.

Men jag sitter ändå. Och jag vet inte om jag kämpar. För det här känns inte som en kamp. För kampen är oglamourös och tråkig. Så svårt att veta om jag kämpar. Eller bara ger upp.

Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär. Inte längre.

Vinter.

Jag gjorde min första snöboll för i år. Kastade ut den från balkongen och försökte se den landa. Den försvann. Den försvann i ett stort vitt hav.

Välkommen Vintern 2007. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Fun.

Världen är så full av roliga människor.

Faktiskt.

Jag vet inte vad jag gör.

Men jag gör det ändå.

Usch.

Nu har jag förtärt en av de vidrigaste luncher jag någonsin gjort till mig själv. Det är dagar som det här man uppskattar att ingen var i närheten för att smaka.

Noterar att granulerad vitlök nog är det värsta som finns i kryddhyllan och att frysta grönsaker tydligen inte är fräscha hur långe som helst.

Hade jag varit kock hade jag sagt upp mig.

Nu känns till och med papptallrikar som en god och näringsrik kost.

Svart humor.

Är jag rolig?

Är det vad jag har att ge världen? Att vara rolig.

Öppnar googles startsida, där jag har nyheter på nyheter publicerade. Det första jag ser varje gång min webbläsare går igång. Nyheter. Jag äter dem. Suger i mig dem. Jag lever på nyheter. Varför? Jag har ingen aning om varför. Jag gillar majs. Jag gillar tacosås. Varför? Jag har ingen aning om varför, men om de skulle ta slut, försvinna så skulle jag må sämre.

Varför? Nyheter är ju bittert. Det är ju bara bitterhet. Det stinker av negativitet. Det äter mig. Det äter mig som jag äter det. Varje nyhet är ännu en spik i kistan, ett spark i kvicksanden. Men jag älskar dem. Jag älskar det.

Varför? Ser jag något roligt i allt? Egentligen, gör jag det? För det kan ju inte vara bitterhet som jag tar med mig till slutet. Ett berg av det. Nej, det måste vara motsatsen. Den totala motsatsen. Det vita i det svarta.

Är det humor? Att se skoj i död. Att se skratt i misär. Är det roligt?

Kan jag göra något roligt av det?

Är jag rolig?

...är jag bitter?

...är jag rolig?

Kan jag göra något bra av allt det här dåliga? För mig. För andra. För alla. För dem andra. Kan jag det? Vill jag det? Bör jag det? Ska jag det?

Jag tror jag ska. Jag tror i alla fall att jag vill att jag ska.

Nu ska jag bara försöka.

Enkelt som fan.

Men för helvete!

Kan jag bara sluta få ångest över små menlösa beslut i livet?

Kan jag bara börja på vilken jävla kurs som helst på högskolan utan att få ångest om hur det kommer påverka resten av mitt liv?

Kan jag bara få göra vad som helst utan att det spelar någon roll? Ahh!

Måste allt vara så jävla genomtänkt hela tiden?!

Vill.

Vad är skillnaden mellan att vara ivrig och att sakna tålamod?

Jag visste.

Jag vet allt.

Ibland vet jag allt. Hur allt hänger ihop och varför och på vilket sätt. Jag vet hur jag känner och jag vet vad jag tycker och vad mitt liv vill med mig och jag med det.

Ibland vet jag allt.

Så sitter jag där och vet och trivs väldigt bra med livet. När en person vackrare än allt jag någonsin sett plötsligt går förbi.

Sen vet jag plötsligt ingenting.

Svensk-svenskar.

Det uppmärksammas i TV och tidningar att det pågår ett stort krig på flera fronter i Somalia.

Enligt dessa vet inte UD hur många svensk-somalier det befinner sig i det krigshärjade landet. Vilket får mig att fundera över vad som skiljer svenskar från svensk-somalier.

Hur ser man skillnad på dem?
Hur ser UD skillnad på dem?
Hur ser TV och tidningar skillnad på dem?

Och ifall man skulle upptäcka att det fanns fem svenskar i Somalia - betyder det att inga svensk-somalier finns där?

Jag undrar hur många tysk-svenskar och frankrike-svenskar det finns?

Traditionellt julrim.

Vår familj har en tradition. Julrim.

Jo, visst vet väl även en sån som jag att rim hör julen till och stim likväl. Så i vår familj, fast det är verkligen vår akilleshäl.

Rim skriver vi. Det ska väl nästan sägas ha gått till fanatism. Inte en klapp skonas från rad på rad på rad som är tänkt att göra recepienten glad, så vi sitter här dag efter dag efter dag.

Och tomten kommer med sitt vita hår, även om den yngsta av oss redan passerat nitton år. Fast för ett par år sen var förvisso tomten lite mer reggae-gult-grönt-svart-yo-yo och håriga lår.

Den tjugofjärde varje år kommer han och läser, medan vi sitter och jäser. Rim på rim på rim på rim på rim på.... ahhhh!! Timmar av olika rim för alla jävla pjäser!

Nu har storebror barn och lillebror växt upp.
Vi ska fira julen hos min svägerskas syster-yster.

Tjugo personer kan väl inte sitta och läsa rim med lupp?
Fast samtidigt - utan rim kanske julen blir dyster?

Så ifall svägerska med sina kusiner och fastrar snabbt vill bli klar med rubb och stubb, så tror jag vår familj sätter oss i ett hörn och har en egen rimläsarklubb.

För jul utan rim är väl nästan kriminellt...

- - - - - - - - - -

Ha ha! Hoppas jag inte skriver såhär, när jag skriver boken som jag tänkte skriva någon dag.

Kram och God Jul och Glad Hanukkah på er alla!

Banka lite bara.

Solpanelerna på Internationella Rymdstationen vill inte fällas ihop, utan har fastnat halvvägs.

För att få loss dem satte man den tyske astronauten på en träningsapparat och lät honom köra på för fullt - det får nämligen Rymdstationen att skaka och tillika panelerna.

Det hjälpte inte, så vid nästa rymdpromenad ska astronauterna banka lite på panelmotorn.

Visst är det underbart att även i miljardteknikprojekt ska det till att slå litegrann på saker så funkar dem.

DN Artikel

Viljelös.

"Jag ville aldrig blir SSU-ordförande" skriver Anna Sjödin när hon avgår.

Ingen av de nominerade människorna vill bli ordförande i moderpartiet.

Är det ingen som vill något längre?