En vaknande vind.

Den där märkliga känslan, när allting är i ordning i ett fullständigt kaos. Den där längtan till att allting är över, att man är klar och kan gå vidare och samtidigt inte är redo att ge upp. 

Den där stunden där det bara finns ett vettigt, rimligt beslut fastän skuld eller hopp eller tro eller ren vilja får en att vilja tänka att man borde ta ett annat. 

Den där människan som plötsligt får dig att inse att du faktiskt lever och den där sekunden du kommer på att en dröm kanske bara är en dröm. 

Den där jag som tror jag är övermänsklig, bara för att komma på att jag är människa och inte kan bära hela världen på mina axlar. Fast vägrar tro på det. 

Den där stunden när fåglar kvittrar utanför fönstret och man borde inse vilket mirakel naturen är. Och inte gör det. 

Fast stormen i helgen. Den fick mig att vilja leva igen. Den fick mig att leva en dröm, om så bara för en helg. Om så bara för en dag. Om så bara för en kort kväll.

Vinden har inte vänt. Den har mojnat. Fast det brusar än litegrann i mina öron. Litegrann. Och det är gott nog. 

Ambition med lock.

Jag tar allt
vad jag har
av ambitioner

och lägger i en burk,
ställer den på kökshyllan.

De gör mig
ingen nytta just nu.

Själv.

Ensamhet

är att titta på dörren

och vänta

på någon som aldrig

kommer att komma hem igen.

Nästa steg.

Att bara vandra

i ovetande landskap. 

Att varje steg framåt

är på okänd mark.

En blandning

av rädsla

och lycka.

Just nu bryr jag mig inte om

hur det slutar. 

Jag bryr mig bara

om hur det börjar.

Vem som helst.

Jag bara söker ny bekräftelse.

Ny kärlek.
Ny omfamning.

Jag söker svar med nya frågor.

Rätta svar.
Rätta för mig.

Jag vill inte vara ensam.

Jag vill att någon ska förstå.

Jag vill att någon ska ha
alla mina svar.

Jag skriver inte för att säga hej
och fråga hur du mår.

Jag vill att du älskar mig.

Vem du än är.

Borta.

Det här är inte mitt hem. 

Jag bor inte här. 

Jag bor just nu

ingenstans.

Sen.

Det är en märklig känsla,

att gå vidare. 

Vi är skapta för det. 

Vi är tvungna till det. 

Vi blir nog lyckligare av det. 

Ändå.

En väldigt märklig känsla.

Isär.

Jag ville

att vi både skulle vara lyckliga. 

Jag hade bara hoppats

att vi kunde vara det tillsammans.

För bra för att vara sant.

Det är bara det

att vissa dagar förstår jag inte. 

Var vi inte lyckliga?

Var vi inte perfekta för varann?

Vi saknade något,

fast kunde vi inte hitta det

tillsammans?

Eller var det jag

som bara slutade leta?

Var jag för nöjd?

Tyckte jag vi var för perfekta,

så att jag glömde

se efter.

Omöjlig ekvation.

Det är svårt,

nästintill omöjligt

att föreställa mig någon annan

i mitt liv. 

Jag antar att

tid

och avstånd

kommer sudda ut kärleken. 

Fast jag kan inte

i min vildaste fantasi

förstå hur.

Inget.

Jag har nog aldrig känt mig så tom

i hela mitt liv. 

Som om jag bara vore luft

och vägde ingenting. 

Så det är såhär tomhet känns?

Ordlöst.

Den allra värsta dagen i mitt liv

går endast att berätta om

i tårar. 

Tomt.

Hur mycket kan

en människa bara gråta

innan tårarna tar slut?

Luft

Ett litet andetag. 

En gnutta syrefylld friskluft. 

Ett välkomnande ord från en vän. 

Långt ifrån en gnista. 

Fast kanske tillräckligt

för att orka en dag till.

Igen. Och igen.

Ett trubbigt skal

av mitt forna jag.

En egen tomhet

som jag vandrar runt med.

Ett gammalt klister

som inte vill släppa taget.

Tid säger ni. 

Tiden ska pånyttföda mig. 

Så igen, som många gånger förr. 

Fast jag vet inte om jag orkar. 

Jag vet inte om jag orkar denna gång. 

Skalet har blivit allt för familjärt. 

Och jag orkar inte en gång till.

Uppsikt.

Jag har slutat falla. 

Ligger på botten av tunnan,

och försöker inte öppna ögonen. 

Verkligheten lyser där uppe. 

Ett svagt ljus

av ouppnåelig dåtid. 

Försöker finna styrka,

vilja,

lust.

Hopp. 

Hoppet är bara början på fallet.

Det följer inte med dig ner.

Så här nere på botten

måste vi finna något annat. 

Vill du hjälpa mig att leta?

Svar.

Den eviga frågan.

Om människan i grunden

är god
eller ond.

Befriande.

Skuld.

Vilket grymt litet ord.

Jag vet inte vem som skapade det,
fast jag vet vem som drar nytta av det.

Skuld.

Vilket fult litet ord.

Jag vet inte vem som skrev det,
fast jag vet att jag läser det.

Skuld.

Ett nödvändigt ont?

En motkraft som får oss
att kämpa hårdare framåt?

Skulden.

Den finns i oss alla.

Och vad vi gör med den
är helt och hållet

upp till oss själva.

Utøya.

Du skapar hål i himlen
och låter änglarna se ner

 

mot sina nära och kära
och höra deras tysta viskningar tillbaka.

Laleh, minneskonsert Utøya,

Norge 22 juni, 2012

Dagens [eventuella] insikter.

1. Jag behöver en belöning för att göra något med lust. Någon jag vill visa upp och någon att visa upp det för. Må det vara ett evenemang, en städad lägenhet eller en vikt tröja i garderoben.

2. Det svåraste är att börja.

3. Jag skulle kunna göra en plan för ett evenemang likväl som för personlig träning eller städning av lägenheten. Fast ju personligare det jag ska göra är – desto galnare är det att ha en plan.

4. Galet är inte alltid fel.

5. Problem och hinder finns – det är fakta. Fast oftare än sällan är det jag själv som sätter upp dessa problem och visualiserar dessa egentligen icke existerande hinder.

6. Om jag vet vad jag vill, fast inte vill göra det så är det en brist på lust och energi. Detta är bara tragiskt och det är då jag behöver någon som rycker tag i mig och får upp mig på fötterna.

7. Jag kan faktiskt rycka upp mig själv.

8. Bara att skriva den här listan har gett mig lite lust och energi och det är ett spännande fenomen i sig.

9. Att göra lite, att göra bara lite, att göra bara en tusendel av allt är faktiskt också något.

10. Att göra en lista med tio punkter är lite bibliskt.